På väg till Målpunkt D, fångar jag ett fönster.
Klockan 9.30 har jag tid för röntgen, men innan dess ska gipsen tas bort och vis av erfarenheten - hur vansinnigt svårt det kan vara att navigera sig fram på Halmstad sjukhus -, åker jag hemifrån redan klockan åtta.
Halv nio har jag - halleluja! - hittat ortopedmottagningen, gipsen har plockats bort med hjälp av något som liknar en liten cirkelsåg
och en trevlig underskötare som heter Anders fixar det hela och vi hinner prata om vad mod eller inte mod är.
Jag berättar om resan till Turkiet och min rädsla för att dyka från en klippa, då, när jag såg stenar just under ytan och fast jag visste att detta var en synvilla - stenarna var säkert 5 meter från ytan! -, vågade jag inte, och då berättar Anders att i somras hoppade alla i hans familj från tians trampolin, utom han själv, det var samma sak där, men han menar att det är skönt att våga säga att man faktiskt inte vågar ..., det är det.
Sedan, efter allt pratet, ska jag försöka orientera mig till röntgenavdelningen.
Det går ganska bra.
I väntrummet sitter andra patienter och läser Hemmets Journal eller tittar på tv:n som visar alpina VM.., och en liten kille har ramlat baklänges från en gunga och ska nu få sin vänstra arm kollad och intill mig sitter en kvinna från Falkenberg.
"Ja, jag ska röntga mina lungor ...", förklarar hon.
Hennes man har gjort henne sällskap."Vi
har inget sjukhus i Falkenberg och brukar oftast åka till Varberg, det är lika långt dit och där arbetar vår dotter, jaha, var bor du själv ...? jaså, i Stensjö, ååå, där är så vackert!" säger kvinnan.
Och så blir det min tur.
Sami, som arbetar första veckan i Halmstad och talar en utpräglad göteborgska, tar bilderna .., och efteråt säger han att jag ska gå mot "målpunkt M",
då kommer jag till ortopedmottagningen, där jag ska träffa läkaren.
Här är en översiktskarta över sjukhuset och alla målpunkter.Det stämmer inte alls; jag hamnar i en kulvert och får vända tillbaka och först en bra stund senare hamnar jag rätt. Medan jag letar, ser jag andra patienter och anhöriga som irrar runt och frågar förbipasserande om hjälp.
Precis när Anja Persson ska åka, blir jag inropad.
Läkaren är en ung kvinna med bruna ögon och hon är rar och vänlig och säger att hon inte riktigt begriper vad som har hänt i min hand
(som är blå på insidan och att vinkla tummen inåt är stört omöjligt) och jag får remiss till magnetröntgen och blir sjukskriven ytterligare fyra veckor!
Det absolut första jag tänker på, är hur jag ska berätta detta för min chef.
Och ny gips åker på; det är samme Anders som sköter den biten och nu får jag ett glasfibergips, ja, allt medan han vittnar om hur bra han trivs med jobbet (full pott!) och
vad det är som gör att han tycker så mycket om sitt arbete, ("man träffar friska och ofta väldigt trevliga människor, det enda negativa skulle väl vara lönen?", säger han leende.)
och det där med målpunktssystemet, ja, det var tänkt att det skulle fungera ungefär som olika gates på flygplatser."Men det vete ....., jag har inte lärt mig det ännu!" säger herr gipsaren och plirar med ena ögat.Sen, efter allt detta, åker jag hemåt, svänger in i lilla affären, får ont i magen ..., handlar, pratar med Bodil och lämnar sjukskrivningspapperet till henne .., och blir kvar en stund och berättar om hur det gick.
Och nu är jag hemma.
Jag tröstar mig med ett rykande färskt nummer av Svensk Gamtidning och t.om en kvällstidning.
Plus andra åket i VM.
Det får bli som det blir.