Med posten idag får jag ett kuvert fyllt med kopior av gamla tidningsurklipp från Norra Västerbotten.
Det är mammas dagboksbrev från hennes första tid i Argentina, då, när hon bodde ute i bushen bland indianer, getter, grisar, ormar, spindlar, råttor, kaktusar, pirayor och allt möjligt annat.
Jag läser om en fattigdom som är nästan ofattbar.
Och om hennes arbete och hennes tankar.
Nu tänker jag lägga ut dom här dagboksbreven allt eftersom.
Är någon intresserad, så är det bara att läsa.
(För den som inte vet, åkte mamma till Sydamerika vid 56 års ålder när hon blivit änka. Hon gav bort i princip allting och susade iväg till ett djungelområde i norra Argentina. Där, i Puntana, bodde hon bland de indianer hon kom att älska så innerligt, tills hon några år senare gick över floden till Bolivia och blev där och arbetade på samma sätt. Till Tartagal, 15 mil bort genom djungelstigar, åkte hon för att hämta medicin och post) .
Så här t.ex.
"Puntana 20 januari 1979.
Steg upp klockan halv sex och gjorde matbröd. Bara få patienter i dag. Diarrén på återtåg. Så har jag sytt sju handdukar. Någon vänlig själ hade sänt ett gammalt stort badlakan med gåvosändningen. Av detta har jag sytt handdukar och en prydnadsduk. Jag sydde på en trampsymaskin. Riktigt roligt.
OBS! Nu vet jag varför jesus lärde lärjungarna bedja "Vårt dagliga bröd giv oss idag ...".
Bröd är alla fattigas levebröd.
27:e januari
En stekhet dag. Säkert plus 50 i skuggan. Jag har varit ute på kampamentet till en fru med blödningar och säkert solsting. Blå och borta, men har då klarat sig hittills.
Korneli, sjukvårdaren i Kovita, har varit här idag. Det är så roligt för jag förstår allt han säger. Talar så långsamt och tydligt. Fortfarande är jag ensam här nere. Nyttigt för språkinlärningen.
Tartagal den 12:e februari.
Nu är jag äntligen i Tartagal igen. Varmt tack för breven som väntade mig här. Det var en kuslig väg. Jeepen och de två andra små lastbilarna som körde formligen låg på sidan flera gånger.
Ni undrar hur jag bor?
Jo, jag bor fint, fast det beror ju vem man jämför med.
För närvarande är väggarna i kök och matrum gräsliga, men de ska bli bättre.
Huset byggdes för cirka två år sedan, men jordlera är ett ömtåligt material så det faller sönder. I de övriga rummen är det plast på väggarna, så där är fint.
Vad jag äter?
Fem till sju paprikor per dag. Kött är billigt. De går runt hela dagen och frågar om man vill köpa, ty i den hetta som råder förstörs allt på en dag om det inte äts upp.
Jag har ju kylskåp (fotogendrivet), men ibland fungerar det inte så bra. Jag äter inget smör, ingen ost, ingen mjölk, men mycket grönsaker och mycket bröd.
Dricker Hierba-Matthe, ett slags grönt the som indianerna dricker på sitt specilla sätt, men som jag kokar på vanligt vis och till skillnad från folket här, dricker utan socker.
Fisk har det funnits gott om, men nu är snart tiden då fisken går i Pilcomayofloden över.
Mig går det ingen nöd på, men å, så många som är verkligt fattiga.
Idag åkte fyra ynglingar med upp från Puntana.
Byxorna och kläderna var trasor. Jag gav en pojkarna en grå tröja. Han hade bara en kortärmad skjorta och det regnade väldigt. Hans mor är död och han ska försöka försörja sin sjuke far.
Många av pojkarna har rysligt dåligt med skjortor och byxor. Har man ingen inkomst, har man ju inget att köpa för.
Hur ska jag någonsin kunna glömma dessa människor?
Jag är mycket lycklig över att ha förmånen att leva här och att får försöka hjälpa någon.
Krama Anna och Maria från mormor och så talar du med Filadelfia om att få sända de kläder som jag har. Detta inte för eget bruk, utan för att ge bort.
Hälsa alla så gott.
A´mor.
Även om jag nyss läst dessa, är det kul att läsa. Och jag slås återigen av tanken att det är från Ann-Gerd du fått skrivandet :-D
SvaraRaderaSå himla intressant - vilka olika världar vi människor lever (och levde) i, trots att det är samma ett och samma jordklot.
SvaraRaderaJag funderar över dig och dina syskon E...
Hur gamla var ni när er mamma lämnade Sverige och vad tänkte ni om det?
♥ ♥ ♥
Anonym: förmodar att det är du Christina som skriver ,-) Tja, det är nog genetiskt betingat, den där skrivklådan.
SvaraRaderaafBabs: jag var 24 när mamma gav sig av och då var det bara roligt. Hon tyckte ju själv att det var ett enda stort äventyr, livet som änka tråkade väl ut henne? "Ska jag sitta i gungstolen om kvällarna när jag jobbat ...?" sa hon bedrövat.
Vad vi tyckte?
Ja, mina systrar (vars mamma dog när dom var yngre) var ju rejält vuxna, en av emigrerade året efter mamma till Australien och den andra flyttade så småningom från Luleå till Lund.
Själv tyckte jag att det var okej - egentligen hela tiden - men saknade henne som MORMOR. Fast hon höll otrolig kontakt med barnbarnen .., pratade in band och skrev brev, på nåt sätt kändes det inte som om hon var borta.
När Anders föddes var jag förkrossad när hon återvände till Bolivia. Då var hon ju också äldre .., och man visste inte hur många år det skulle gå mellan varven att vi fick träffas.
Fantastiskt att läsa!
SvaraRaderaVilken ovanlig mamma du hade!!!!
SvaraRadera♥ ♥ ♥
SvaraRadera