Elisabet

Ändrade planer ...

Lillebror och ortopedkirurg.

Klockan 9.00 ska jag vara på sjukhuset för inskrivning inför operationen en vecka senare.
Pv gör mig sällskap och det känns bra.

Det blir först ett möte med en sjuksköterska och hon berättar att min operation är inställd och blir inte av förrän den åttonde april och när hon säger det, vill jag nästan gråta.

S o m  jag har längtat och kämpat och tänkt att ..., jo, jag ska fixa det, nu är det bara sex arbetsdagar kvar och att jag sedan gråtit när jag kört hem om kvällarna - så ont har det varit -, ja, men det har jag kunnat ta.
Sen tänker jag att ..., nåja, ytterligare tre veckor .., det överlever man förstås.

Efter sköterskebesöket är vi kanske sju, åtta stycken som samlas i ett undersökningsrum där en ung sjukgymnast berättar om vad som väntar oss .., hon ligger på undersökningsbritsen och visar olika rörelser (det är träningsprogrammet som vi ska gå igenom) och vi får titta på hur det ser ut med höft, - och knäproteser och pv frågar vad dom är gjorda av och själv tycker jag att själva protesen ser så tung ut.

Allt är intressant och det blir mycket prat och skratt.
Jag är den enda som ska få nytt knä.
Intill mig sitter en man från Göteborg - där är det för övrigt mycket längre väntetid - och hans inopererade höftprotes har lossnat från fästet och nu ska han - ja, faktiskt imorgon - lägga sig på operationsbordet. 

I väntrummet finns kaffe och Mariekex. Omtänksamt.

Sist av allt får jag träffa läkaren som ska ta hand om mig den åttonde april.
Han är ung .., trettio år ungefär .., lång och blond och ser ut som om han kommer från amerikanska Cityakuten och snäll och förstående är han också (och håriga armar har han) och säger att nu får det vara nog, från och med på tisdag (då jag egentligen skulle lagts in) blir jag helt sjukskriven fram tills det är dags.

Först vill han sjukskriva mig från och med idag, men det går inte  .., det är nog krångligt med schemat ändå och tre arbetsdagar till, jo, det ska jag klara av.

"Men du ..., när jag nu lägger mitt liv i dina händer .., ja, nästan i alla fall, då kan jag väl få ta en bild av din vänstra hand ...?" säger jag till den blonde och då ser pv ut som om han vill falla genom golvet .., ååå, denna sambo som är så komplett galen och börjar dilla om vänsterhänder!

Men jodå, det går bra.

"Hmmm ..., du är nog .. lillebror ..?" säger jag..

Jodå, det också, han har många äldre syskon, får vi veta.

Se här ..., en glad pensionär som tänker njuta av livet!

Sen åker jag hemåt (pv är på jobbet ...) och i Steninge svänger jag in till min före detta arbetskamrat Lena som numera kan titulera sig friherrinna. Som hon njuter!

Det blir en stunds småprat och jag berättar om eländet som väl blir bra till slut och solen flödar och det blåser kyliga vindar från havet, det är därför Lena har ställt upp dörrarna, för att få till lite lä.

"Jo, här hade vi höns förr när jag var liten (hon bor i sitt barndomshem) och en getabock fanns här också och uppe på loftet hade vi lekstuga ...", berättar hon leende.

Och nu är klockan tolv och snart ska jag tillbaka till sjukhuset, men först en sväng ut med harry.

Ajöken, sa fröken.

// När jag sedan tar mig en titt på nätet, ser jag att Sveriges Radios helt fantastiske reporter Nils Horner har skjutits! Så hemskt!