Julaftonsfönstret ....

Det tjugofjärde fönstret (av trettioen).

Ååå, så väl jag minns när det här fönstret fångades!
Det var under min tid som ensamseglare i Ystad och nu hade äldsta dottern med familj kommit körande till Skåne och så fick Emma övernatta hos mormor i lilla ettan på Regementsgatan.

Att skilja sig innebär att man får en hel drös med fakturor - den med högsta beloppet är den att man inte längre är en hel familj och att besök delas upp av förklarliga skäl -.

Men tänk, det gick det med!

Och bilden visar en morgon i december när jag just har varit och handlat frukostbröd på Möllers konditori och i fönstret stod då Emma och tittade ut.

Nu är Emma nitton år och Emil sjutton (och extrajobbar som kollega till sin mormor .., vi kan diskutera plu-nummer .) och hela familjen firar jul i USA tillsammans med goda vänner.

Själv ska jag ta Harry med mig och köra till Anders och Maja i Malmö!

En riktigt fin julafton önskar jag er alla!

Idag ....

Just sånt här blått ljus var det i morse när harry och jag själv gick ner till havet.
Inte en människa syntes till.
Nere till vänster på bilden låg ett sällskap sjöfåglar på rad .., det var allt.
Det blåste friska vindar, men det var inte kallt.

Och Nelly är ju på utflykt och har nu på morgonen fått träffa mattes häst Gabbe.
Så här skrev AP: "Upprörd Gabbe vågar inte äta när Nelly satt sig mitt i maten och blir därför galet glad när Nelly behagar gå därifrån. Dom har dålig självbild mina djur."

Innan det är dags att arbeta - denna det sista passet innan jul - dammsuger jag lite här nere.
Eller mycket.
I Gunnars Rum ligger pv:s mjukisbyxor och ur fickorna ramlar det ut batterier!
Det finns inte en enda ficka i hans ägo där det  I N T E  bor ett antal batterier.
Nej, jag begriper det inte!
Vad gör han med dem?

Tänk .., i flera års tid, just den här dagen, kommer ett blomsterbud och lämnar en sån här övermåttan ljuvlig julbukett. Det står Elisabet Nilsson som mottagare.
När vi ett år firade jul i Upplands Väsby hos äldsta dottern och en bukett kom dit, då trodde nog pv att jag hade någon hemlig älskare som var så till sig och att "Åsa" var ett påhittat namn.
Måhända hette blomstergivaren Åke?

Denna Åse hade - och har fortfarande - en lillebror som hette Lasse och vi var lekkamrater när jag var liten. Det är han som är på bilden. Nu ser jag nånting! Min rödvitrandiga syster sa en gång att hon visste ingen som har så lång överläpp som jag själv och jag förstod ingenting. Hon sa det snällt. Men nu, när jag ser på bilden, ser jag ju just det. Eller så har Lasse världens minsta?

(Jag tror att bilden togs av en man som arbetade tillfälligt åt Domänverket och hette Eskil Mattsson. Eskil hade en strävhårig tax och jag är nästan hundra på att det är den vi tittar på. I mitt album fanns en liknande bild då jag står intill taxen. När pappa och mamma en gång var bortbjudna och jag var ensam hemma, körde en långtradare ner i diket utanför vårt hus. Alldeles skräckslagen blev jag av bullret och ringde då till denne Eskil och sa att han genast måste komma, "för en ratombomb har smällt!" En ratombomb med r.)

Nåväl, Lasses storasyster Åsa, hon hade börjat läsa här på bloggen för flera år sedan och i somras kom hon på överraskningsbesök - det var nog minst fyrtiofem år sedan vi sågs - och jag kände igen henne på en gång!

Det är alltså hon som skickar den fina julbuketten vart år.
Jag tycker att det är helt otroligt.

Tack goa, rara Åsa!

Gåshud .....

Jo, det fick jag igårkväll när jag hade gått i säng och låg där med harry vid min sida och så
lyssnade jag till reprisen av Nordegren & Epstein, det som sänts tidigare på dagen.

Nu är herr Nordegren på semester, så förre utrikeskorrespondenten Daniel Alling vikarierar och gör det med den äran.

Igår bjöd han på skönsång, tillsammans med goda vänner.
 Lyssna! (Bente, du kommer att älska det!)
Nåt så underbart vackert! 
Klicka er in på 3:30 ungefär .... så ska ni få höra!

Mer om denne Daniel Alling som vuxit upp inte långt härifrån, kan man läsa här. 

Dagens fönster ....

Det tjugotredje (av trettioen).

I fjol, i slutet av januari när vi låg däckade i influensa pv och jag själv, då kom det här som ett uppmuntringsfönster; ett fönster från Sandbyborg på östra delen av Öland.

Den var Eva (bloggen hette Benved) som var så omtänksam.

Min förste make ....

Så här ser min allra förste man ut, ja, om ni nu inte visste det.
Han heter Eilert, var storebror till två yngre bröder och bodde i ett gult trähus - bara ett hus ifrån mitt barndomshem -.

Eilerts mamma var en ängel och hette Sylvia.
Hon kokade mormorssaft och spelade kort och liksom skrattpratade; det var som om hon alltid var glad. Jag tror verkligen att Sylvia och Sigfrid var ett himla lyckligt par.

Sylvia och Sigfrid ....

Och det var den familjen som först av alla av våra grannar skaffade tv.
Eilerts pappa var gruvarbetare och hette Sigfrid.
I ett av deras rum stod ett couronne-spel och dom hade skjutdörrar i köket, ni vet, där man tog glas och tallrikar. Hur spännande och annorlunda som helst var det.

Eilert och jag gifte oss hos jägmästar-magnussons, ja, dom bodde grannar med Sigrid och Sylvia.
Kanske var jag sex år och Eilert - sommartid alltid iklädd khakishorts - två år äldre.

Så småningom flyttade denne min förste make till Värmland, gifte sig med en ny Elisabeth - men med h -, ja, vi ägnade oss uppenbarligen båda åt månggifte!

Och denna hans hustru googlar på nånting som har med Malå eller svärföräldrarna att göra och hamnar på min blogg och allt rullas upp. Är det inte fantastiskt!

Dan före dan före dan och ett recept ...

Magnus och "Madde" ....

Igår var det lillejulafton här i det gula huset; sex personer var vi - friherrinnan insjuknade - och det var trivsamt och mycket mat (hälften veganskt) och mycket prat och heta diskussioner (bensinpris och miljötänk), hackiga rim och fina julklappar.

Och sen ny dag och förmiddagspass på jobbet.
Det är det vanliga som jag berättat om ungefär 1 miljon gånger.
Roligt att arbeta förmiddag.
Vänliga kunder - ömsinta kunder -, kunder som tackar för året som gått och önskar god jul.
Det finns inte ord för hur mycket jag älskar det här jobbet, men det finns inte heller ord för hur mycket jag tycker om att vara ledig.

Skjutsade pv och nelly till tåget i Falkenberg och sedan blev det MTR-tåget från Göteborg till Stockholm (400:- t o r!!!) och nu är dom framme på Färingsö (så heter det, inte Ekerö som jag alltid skriver) och nelly hade blivit så glad av att träffa riktiga matte och husse och visste precis på pricken var godislådan håller hus och lite sånt.

På väg hem från Falkenberg körde jag till affären, i akt och mening att beskåda dagens postleverans.
Det ni ser på bilden är det egentliga utrymmet för paketen. Det är fem längsgående hyllor bakom ryggen på min chef och hans dotter, sen tre korta hyllor rakt fram och så får vi stapla längs väggen till höger och på golvet under dom vänstra hyllorna.
Men idag var det fullt redan när dom tre burarna kom .., så ni ser .., massor med paket får staplas på varandra och så får man försöka gallra och leta bäst man kan, när kunden kommer med sitt nummer.

Tänk, om alla företag ville ha sån här tejp som paketet i förgrunden; så mycket enklare det då skulle bli att hitta rätt på en gång, ja, om kunden nu vet vem som är avsändare och det är inte alltid att så är fallet.

Och så var det det här receptet.
När vi för några dagar sedan blev bjudna på middag hos Ecke och Britt, fick vi en helt underbar grönkålssallad som vi föll pladask för. Igår gjorde jag den, men fick slänga den första satsen, då vår olivolja inte alls var god. Jag köpte helt enkelt en ny - med lite nötaktig smak - och vilken skillnad det blev!

Så här gjorde jag:

Först rev jag så det blev ungefär sex dl grönkål (stjälken ska inte med) och hackade den fint och så fick den komma i en skål. Där tillsatte jag små bitar av några syrliga äpplen, valnötter i mindre bitar .., samt russin, allt efter egen smak.

Sen gjorde jag en dressing, ungefär så här var den.

Jag tog en ekologisk jättefin olivolja, knappt en halv dl, kanske liiite mer, som blandades med saften från en pressad citron och så duttade jag i lite flytande honung.
(I receptet står det 1.5 dl olivolja, men jag tycker att det blir väl mastigt).
Rörde om noga .., och så hälldes detta över kålen.

Nåt så vansinnigt gott blev det och helst om den fick en dra en stund.
Britt hade örtsalt till och det var gott, man får väl krydda efter tycke och smak.

Nu vet ni.

Dagens fönster ...

Det tjugoandra.

Vilken härlig bild från Frankrike!
Den här kommer från min namne, Elisabeth med h - dubbelörn på instagram -.
Född i Norrbotten.

Elisabeth som vill bada i floder eller insjöar och absolut inte tycker om kallt vatten.

Dagens fönster ....

Det tjugoförsta.

Hur kommer det sig att man får en bild av människa man aldrig har träffat - en mörklockig man i Italien -? Ja, förmodligen för att man hamnar i nån slags bekantskapscirkel eller inte ens det .., långt ute i facebook-periferin når tentaklerna och så plötsligt vet någon att man tycker om fönster och så, en snöyrig måndagmorgon i slutet av februari 2015 kommer ett vackert fönster susande genom rymden och landar i landet Halland.

Grazie Gino!

Den tjugonde ....

Glasmästarsill, tror jag att den heter.

Så är sillen på plats.
Två vackra glasburkar från Surte glasbruk fylldes till brädden, burkar som under lång tid huserat i det dolda rummet i garaget! Så vackert det blev!
En Janssons ska göras idag också och bara värmas upp i morgon, då, när vi har lillejulafton tillsammans med Hilda, Patrik, Sonja, Lena och Hildas mamma Mymmel.
Det är också sista kvällen hemma för pv som på torsdag - med nelly som sällskap - tar tåget till Stockholm och sen blir det bilresa till Orsa tillsammans med Anna och Micke.

Det är mer än en som har höjt på ögonbrynen över vårt julfirande.
Va?
Ska pv fira jul tillsammans med din dotter och svärson?
Men du då?

Vi var flera som var inbjudna till dalafirandet, men jag arbetar sent fredag och är bara ledig som en vanlig helg, ja, så jag tyckte att pv kunde göra dem sällskap och tänk, så roligt för honom att få åka skidor i flera dagar!

Harry har lovat att vakta såväl matte som huset, så det är inga problem.

Det här är min utsikt just nu.
På det gröna keramikfatet som Anja Notini gjort, ligger stenar, musselskal, en glasprydnad som gått sönder och nu får vara med ändå, bara för att den är så fin .., och där är en julgransboll och ett virkat hjärta som har rest från Hamar i Norge och kom med posten igår. I vår julgran finns flera såna hjärtan minsann!

Och så är där julhälsningar som gör hjärtat glatt!
Två solskenskillar från Närke samsas med hälsningar från Frankrike, Göteborg, Norrtälje, Skellefteå, Värnamo och Sundsvall! Så glad man blir! 
I en blå pärm har jag under flera år haft adresser till alla som brukar få julkort, men i år var dom bladen borta. Ära vare hitta.se, men nu saknar jag adresser till såväl Frankrike, Spanien som Danmark! Ni ska få en egen hälsning här på bloggen.

I morgon ska dock det här bordet vara rensat från julgranspapper, pennor, tomma kartonger och annat som ska slås in. Varje år bestämmer jag att nä, inga julklappar till mig, men det är ju hopplöst när man FÅR .., då känner man sig bara så dum om man själv avskaffat det här med klapperiet.

Dagens fönster ...

Det tjugonde (elva kvar).

Finns småttingar med på en bild, blir det ju alltid bra! Och nog är väl den här helt underbar!

Det var rara Eva i Tyresö som skickade bilden, den som visar när lilla barnbarnet Karin vaknar efter en natt i husbilen och nyfiket tittar ut över världen.

Hjärtevärme, rakt av.

Slutspurt ....

Någon större julstress känner jag inte - egentligen ingen alls - det är väl mest lillejulafton på onsdag som ska planeras mer ordentligt. För en stund sedan ordnade jag det första: inlagd sill.
Egentligen skulle jag klara mig med sill och janssons; det är faktiskt det godaste jag vet!

Och någon julkortsjulstämning är svår att uppbåda när det grönskar i rabatten och helt omöjligt hade det inte varit att ta fram gräsklipparen! Men härligt ändå!

Tog hundarna och gick ner till havet .., där fick dom springa fritt och det var gråmulet och disigt, på gränsen till dimma. En flock gräsänder höll till alldeles vid strandkanten .., för övrigt var där tyst och tomt.  Gräset prytt av regndroppar.

Många som promenerar vid havet plockar upp allehanda "rat" som flutit i land. Mest plast.
Och så spritflaskor och rep. Nelly inspekterar noga .., tänk, kanske där finns några matrester .., lite bacon kanske .., bland allt detta?

Julgruppen från alla arbetskamraterna ...

Och så igår .., då åkte friherrinnan och jag själv in till stan och hälsade på vår arbetskamrat som varit sjukskriven så länge; kanske två år eller mera? Det har varit en tuff tid för henne; att tro sig vara frisk ena dagen (ja, må lite tjyvtjockt i magen, men inget mera ..) och så till ett besök på vårdcentralen och sen inget mera arbete!
Det blev hårdföra behandlingar och mycket krångel, men nu är det slutbehandlat.

Så vi sitter där på var sin stol (friherrinnan har arbetskamratens rullator som stol) vid sidan om sjukhussängen som fått komma hem och på sängbordet ligger dosetten och där är stark smärtlindring i en liten burk och på kamratens arm finns ett larm.

Och hon berättar om sin tillvaro .., om underbar och omtänksam palliativ personal som kommer och tittar till henne och hjälper till med sånt som fordrar hjälp och vi pratar om livet i allmänhet och hennes liv i synnerhet och jag tänker att en mer jordnära och trygg-i-sig-själv människa tror jag inte att jag känner.

Men vad säger man ...?
Orden fattas en.
Och vad gör man ...?
Jo, man pussar på den lenaste av kinder när det är dags att säga hejdå och sen stänger man dörren och sätter sig i bilen och kör hemåt i en julpyntad stad där det glittrar och där människor skyndar in och ut ur butiker - snart är det ju jul - och friherrinnan sitter intill mig och jag tänker att det är förstås så här det är.
Livet.

Dagens fönster ....

Det nittonde (av trettioen).

Av alla blogginlägg under årens gång tror jag aldrig att jag har skrattat så befriande gott, som när jag tittade in hos "moster mjölgumpa" och fick beskåda hennes sambos (eller äkta mans) garage!!

Så här berättar hon om fönstret eller det som en gång varit ett fönster:

"Det här är min farmors gamla köksfönster.
Gården heter Slätteke och det finns nu bara kvar som en stenruin.

Utsikten visar den gamla köksträdgården med ett äppelträd.
Huset var väldigt kallt och pappa har berättat att det på vintrarna var is på insidan av väggarna.

Fönsterbrädan av cement murade min farfar dit när de flyttade in för att farmor skulle kunna ha lite blommor inne, eller fönsterträd, som hon sa.

Hälsningar Moster Mjölgumpa.

För sju år sedan tyckte vi så här ....

Ja, om vad ville ha på julbordet, alltså.

Fjärde advent ...

Så här känner nog sig många just nu ...

Oj, så tiden rusar iväg! 
Om en vecka har julaftonen redan tackat för sig. Man kan undra varför tiden tycks gå så mycket fortare ju äldre man blir? Då, när man liksom vill bromsa tiden, då accelererar den. Och kanske tycker jag att det känns extra mycket just så, sedan det här med sociala medier kom in i bilden.

Ja, men visst var det alldeles nyss man lade ut bilder på ett av barnen som fyllde år eller gratulerade nån bekant hemmavid och nu är man där igen!

Och så här veckan innan jul, märks det tydligt att det är många som tycker att tiden borde ta lite paus. Det glöms bilnycklar, id-kort, bankkort, varor ...., och mest gäller det här kvinnor.

Igår var det stor granköpardagen! Julgranförsäljaren är en man i sina bästa år - ungefär som Karlsson på taket -, lite rund så där .., och man blir glad bara av att se honom! Mängder med granar fick följa med kunderna hem! Och säkert blir det likadant idag.

Om en stund blir det utflykt till stan.
Friherrinnan och jag själv ska överlämna en julhälsning till arbetskamraten som varit sjuk så länge och som kanske har det tuffare än någonsin just nu.
Ja, en julhälsning från alla hennes arbetskamrater, alltså.

På charkdisken ställde jag igår upp en låda där kunderna har möjlighet att skriva en liten hälsning till den alltid så rara Gunilla som - när hon var frisk och arbetade - var en pärla i charkavdelningen och sååå omtyckt av kunderna. I fjol fångade jag upp kunder som kom och handlade och så fick dom skriva på ett block bara och oj, så glad Gunilla blev över alla rara uppmuntrande tillrop från kunder som genom årens lopp blivit till en slags vänner.

Jag hoppas verkligen att lådan blir proppfull, så ska vi se till att hon inte känner sig bortglömd.

Bilden av Gunilla togs i fjol när hon tittade in i affären.

Dagens fönster ....

Det artonde.

Ett överraskningsfönster och så här skrev den som höll i kameran och varm i hjärtat blev man.

"Här kommer en fönsterbild som jag har fotat på norra Gotland.

Det är från en glasveranda hos goda vänner, vilken jag har haft förmånen att få sitta i flera gånger.

Tack för att du förgyller mitt liv med dina betraktelser om stort och smått!

Hälsningar från Monica i Värmland."