Nytt år är vi inne på också.
Jag, som inte tycker om udda siffror, känner mig obekväm med 2019, i alla fall slutsiffrorna.
Arton var så bra.
Sju och nio känns som så opålitliga.
Allra bäst är fyra - det låter snällt -.
Men energin som slurrrpade iväg i julas, den har återvänt och det är som att få livet åter!
Har nu putsat fönsterna bakom soffan, klippt ner doftrankan som slingrat sig flera meter uppåt och till och med krupit in bakom en list .., jag har dammsugit soffan, bytt överdrag .., putsat ännu ett fönster och nu är pv på gång med utsidorna.
Vid tolvtiden är det skidåkning, då blir det paus.
När jag plockar undan i bokhyllan, upptäcker jag mammas dagbok från januari 1979.
Då hade hon tillbringat knappt ett år i Argentina.
Så här skriver hon:
"Så har jag varit ensam på campamentet i tjugotvå dagar och en jobbig vecka är tillända. Diarré bland barnen på Bolivia-sidan .., och diarré bland barnen här på campamentet. Felipe hämtade en billast sjuka, varav en flicka var svårt medtagen. Jag satte dropp (hon har haft pneumonia i fjorton dagar). Arma människor! Hennes familj hade inga pengar till mat, alltså kunde dom inte stanna kvar på sjukhuset i i S.Viktoria.
Det är stekhett här i Puntana idag, säkert femtio grader! Sydde en trasig fot i veckan.
Vikt: 53,5 kg."
Nästa dag skriver hon så här:
"Över femtio grader idag, i skuggan!! Har en patient, en fru med blödningar och säkert har hon värmeslag också. Hon har svimmat, är cyanotisk och har blodtrycksfall.
Doktorn med sällskap kom faktiskt hit i tisdags (hade åkt de femton milen enkel väg genom djungeln), men då behagade jag själv ha kräkningar och gjorde naturligtvis ingen nytta.
Rysligt jobbig vecka. Diarréerna på retur."
Två dagar senare.
"Har haft en patient inneliggande i det enda sjukrummet som finns här; en svårt sjuk grabb med hela det vänstra benet inflammerat. Fyrtio graders feber i flera dagar. Idag har jag bakat bröd och stekt kött i Annies ute-ugn, vilket var riktigt spännande. Just nu tar jag ett synnerligen välbehövligt fotbad."
Nästa dag:
"Jag har nu storstädat efter grabben med det inflammerade benet. Mycket intensiv bön har åstadkommit under. Han fick åka i skottkärra hem till casa de madre och så har jag haft ut ALLT i det rummet, modern behagade nämligen spotta runt. Och så har jag varit ute på campamentet och tittat till senor Bachi som ligger i hög feber. Han är en lång, stilig man som ligger på en filt på jordgolvet, med enbart några trasor som huvudgärd."
Tänker ofta att någon skulle skriva en bok om din mammas välgärningar, äventyr och händelser där i Sydamerika. Eller en slags dokumentär.
SvaraRaderaHelt otroligt vad hon gjorde och fick vara med om!
Turtlan: ja, det finns nog många människor som man kunde berätta om. Men det är så länge sedan nu .., trettio år sedan nu sedan hon kom hem till Sverige igen. Så mycket som hänt. Så många som försvunnit.
SvaraRaderaÅ. Ja, en bok!
SvaraRaderaJag fick just en liten kalender från UNICEF som jag brukar ge pengar till då och då, och på den finns en bild på Priscilla. Priscilla är en liten baby som fötts i Peru på ett hälsocentrum långt upp i bergen, där hon kom till världen genom kejsarsnitt, som var möjligt för att UNICEF kunnat bekosta detta hälsocentrum. Om det inte hade funnits hade inte Priscilla och kanske inte heller hennes mamma varit vid liv.
Jag tänkte på din mamma och på min faster som arbetade med blivande mödrar i Lima och som också skickade tättskrivna brev hem till mina föräldrar.
Jag är så oerhört imponerad av människor som din mamma! Och jag älskar de här inläggen mer utdrag från hennes dagböcker!
SvaraRaderaÄven jag njuter av att läsa och förundras över denna kvinna som var din mamma. Så modig. Så kunnig.Det är som avsnitt ur den bästa dokumentär. Vilka dagar hon beskriver. Ingen den andra lik och ständigt dramatiska händelser och öden.
SvaraRaderaJag undrar hur hon egentligen vågade och kom sig för att ta steget?
annannan: ja, tänk vad det betyder mycket, som just ett hälsocentrum! Jag var också så fascinerad av dr Mkwege (osäker på stavningen) och sjukhuset som han driver. Så mycket en enda människa kan åstadkomma! Och tänk, då många tillsammans!
SvaraRaderamossfolk och bettanx där a:et trillat bort: jag imponerades också, men hon var inte ensam. Det var inte hon som startat missionen och det arbete som utfördes där, hon sa själv att hon var bara en länk i kedjan. Men det ena förtar ju inte det andra. Och Bettan: hon var äventyrslysten! Långleddes som änka hemma. Kanske för mycket tid att tänka och reflektera och sakna? Hon hade alltid bråttom.
"Doktorn med sällskap kom faktiskt hit i tisdags (hade åkt de femton milen enkel väg genom djungeln)".
SvaraRaderaJag brukar ibland skänka pengar till en organisation som heter MAF. De flyger runt med cessnor och liknande småplan och förflyttar läkare, sjuksköterskor och patienter över långa sträckor som bekvämt tillryggaläggs i luften, men som ibland tar flera dagar på marken.
https://www.maf.se/
Cecilia N: ja, det är precis det jag menar! Och det mamma menade, det här med kedjan. I det här fallet var hon den sista länken, men utan allt det andra hade hon ju stått sig slätt. Pengar till medicin och annat kom hemifrån (Lions, insamlingar, dagisbarn som hade marknad och enskilda som gav), Erikshjälpen bistod med sjukvårdsutrustning .., pingstmissionen betalade containerfrakten .., ja, men allt sånt! Alltså är ju du också en del i kedjan. Det är så himla roligt tycker jag .., att vara en av många länkar.
SvaraRadera