Just innan avfärd ….
…. skulle vi ta en bild där alla var med - inklusive Harry - som lyftes upp i pv:s famn.Ja, jag får nog anmäla mig till en gruppselfiekurs helt enkelt.
Om någon undrar, så mår pv bara bra (han tycks lite eller mycket plågad på bilden), det var bara det att Harry var väl inte så där våldsamt sugen på att bli fotograferad.
När man åker från Lysekil och tänker sig att ta E6:an söderut, kan man antingen köra rakt norrut (dom gröna prickarna), eller så tar man sig till Skår färjeläge (blå prickar) och då sparar man flera mils körning. Så det gjorde jag.
Var gång vi hälsat på AP på Ekerö, har vi tagit bilfärja över, så jag vet ju hur det går till, men ändå, liiite spännande var det. Plötsligt, efter kanske tio minuters väntan, kom det upp en varningsskylt på displayen i bilen, där det stod att batteriet riskerade att laddas ur. Jag begrep ingenting!
Och sedan, när färjan kommit tillbaka från andra sidan, då började det lysa grönt och den raden som jag stod i, skulle köra av. Då startar inte bilen!!!! Jag hade en rad av bilar bakom mig som förstås vill lämna färjan, men inte en enda tutade av irritation och till sist fick jag igång eländet och vinkade till tack till dom bakom.
När jag sedan berättade det här för pv, så menade han att jag nog INTE hade stängt av motorn och därför blev det helt fel när jag kämpade för att få igång den, ja, nåt sånt. Det är inte alldeles enkelt med en motor som inte hörs. Nåja, det löste sig ju, men hjälp, vilken ångest jag hann få!
Bild: sot från kaminen, innan elden tog sig.
Ja, man åldras snabbt och får såväl rynkiga händer och kinder, som grått hår .., när man har en krånglande båt eller en bil som man inte lärt sig att hantera till hundra procent, det vill jag lova.
Sjöfararna skippade nattseglingen och övernattade i Donsö (som jag älskade den ön!), men just som det var dags att för motor gå in i hamnen, visade det sig att motorn inte startade. Helt död. Helt ny, men helt död .., och i stället fick pv segla in i hamnen och hade lagt sig perfekt långsides, sa exet. Det lät som om han var fylld av beundran, men han bistod nog i nödens stund.
Tur att pv är så bra när det gäller det här att segla. Nu på morgonen har dom gått för motor (batteriet laddades i hamnen) till Lerkil och där har ett nytt batteri inhandlats och nu är dom till havs igen - går för segel då vinden tilltagit - och det blir nog inte hemkomst förrän i natt.
"Tommy bjuder på spjäll till lunch; igårkväll bjöd han på jättegod fisksoppa (förrätt också) med bröd och vi tog oss en Jägermeister var ("det var ni väl unnade!" sa jag) och sen somnade åtminstone jag på en gång!" sa pv.
Faktiskt undrar jag om det inte blir trädgårdsodling för min del i sommar. Hemmavid.
Men det finns sånt man blir lycklig av också. Min syster har flyttats till en rehabavdelning och har, för första gången sedan olyckan, fått duscha och tvätta håret! Det går långsamt framåt, skriver sonen. "Slow progress".
Ja, men att hon lever är det allra, allra viktigaste.
Det där med färja känner jag igen. Första tio åren jag bodde här på byn var det färja över till Frösön, det gick att åka runt men det var mycket längre. Minns en kväll jag kom någon minut efter sista färjan hade gått, det var bara att vända, köra in till stan igen och runt, den längre vägen. Sen byggdes tack och lov bron, som var betalbro i början, tio kronor för varje överfart för oss boende vill jag minnas. Efter något år togs betalningen bort.
SvaraRaderaEn sommar hemma i trädgården låter fint, en sån ska jag ha.
Den färjan har jag åkt med många gånger, när den förstfödde bodde i Lysekil och jobbade på Gullmarsstrands hotell. Det är såå vackert där
SvaraRaderaEvass blogg: Ja, färja är så himla praktiskt! Så tidsbesparande!
SvaraRaderaIrene Lundmark Alm: tänk, så många hemifrån som under en tid eller för alltid, befunnit sig i södra delarna av vårt land!