Elisabet

    Tur och retur .....

Det blev en hektisk dag igår. Fort iväg efter konserten i Skummeslövs kyrka, hämta upp exet i Falkenberg och därefter satte vi kurs längs E6:an mot Lysekil. Kaffepaus och chaufförsbyte någonstans halvvägs och framme vid midnatt. 

Då hade jag fått koden till det lilla hotellet (som inte var så litet när man kom in) och fast det var mörkt och bara lite mysbelysning, var det så fint, så fint, så där så jag blev alldeles rörd inombords! 

Hade svårt att somna .., klockan var nästan två innan det var godnatt.

Så här såg frukostmatsalen ut. 

Och sovrummet .., ja, men det var som en dröm! 

Allt så genomtänkt! 

Gammaldags lysknappar .., krokar och annat .., det kändes att här hade man tänkt till. 

Rummet var litet och alldeles lagom för en. Eller max två personer. 

Priset, inklusive härlig frukost: 1260 kronor, tror jag att det var. 

I badrummet .., med en betydligt mer elegant toalettrullehållare än vår.

Och det fina - men så enkla - handfatet. 

En trappa ner. Rött och grönt. Massor med blommor överallt. 

Så varmt och ombonat. 

Och tänk, att man kan tycka om olika sorters hotell .., det spartanska - nästan kala rummet på Transit Loft i Berlin - och så detta! Det ena utesluter inte det andra.

Alldeles alena var jag i frukostmatsalen. 

Inget överdåd med mängder med varma rätter (inga alls, förutom dom kokta äggen), men fullt tillräckligt med det övriga.

 Och såklart laktos, - och glutenfria alternativ och ett underbart grovt bröd.

Jag letade länge efter saltkaret. 

Aha .., det var alltså på undersidan av den här bysten!

Ja, Strandflickornas Havshotell i Lysekil kan jag verkligen rekommendera. 

Och en bit därifrån. Åååå, Bohuslän är så omåttligt vackert! 

Efter frukosten blev det besök hos sjöfararna vilka just då hade handlat och själva var i färd med sitt morgonmål. Mannen från varvet kom och berättade om den nya motorn och vad som hade gjorts - det påminde om när en läkare går ronden och man får veta hur operationen varit - och Harry var så trött och låg i bilen och jag blev kanske kvar i två timmar, sedan körde jag iväg. 

Inför hemresan tipsade Pv mig om bilfärjan, den som förkortar restiden betydligt, så den tog jag. Det var premiär för mig att köra ombord på en dylik, men det gick ju bra det med .., och därefter höll jag mot Malmö och det var vägomläggningar och vägbyggen och stenskravel och stora vägmaskiner och damm på vindrutan och bulldozers och nedsatt hastighet och jag passerade avfarten till Kode och tänkte på John Hron och ville gråta. 

Undslapp Tingstadstunneln. 

Kände lättnad.

Tänk, att man klarar så mycket mer än man tror. 

Tjugofem mil senare var jag hemma .., gjorde kaffe och bredde mig en macka och satt ute och drog efter andan i någon timmes tid. Harry låg intill på gräsmattan och sov så gott. 

Och att en enda övernattning och några timmar vid ett saltare hav, kan ge sån energi. 

Eller mer som glädje.

Det är ju rent som ett mindre mirakel.