lördag 8 januari 2011
Nu har Stig varit här med ensillagerullen.
Och självklart är det just nu töväder, ja, det regnar och snart har väl snön seglat sin kos.
Nåja, jag har lagt ut lite-lite-ensillage i backen, plus några äpplen och morötter.
Om inte annat blir väl mössen glada att få lunchen serverad på det viset ...
"Ååå, titta så elegant! Vilken härlig restaurant!" säger säkerligen fru Mus (eller herr Råtta) till hela släkten.
Om att sälja sig själv ...
Arbetsidentitet.
Det här med att söka arbete, det är inte min grej.
Har aldrig varit.
Bara en enda gång har jag sökt ett utannonserat arbete och då var det ändå inget livsviktigt .., jag hade redan sysselsättning och tillvaron stod och föll inte med ett ja eller nej.
Och jag fick ja, men tackade nej.
Nu, när jag vid femtiosex års ålder har plaskat omkring i det stora arbetssökarhavet, så har det verkligen känts som pest.
Att sälja sig själv ., å, vilken fasa!!
Det betyder i n t e (och det är viktigt) att man - per automatik - anser sig inte duga, inte alls, det är bara det att detta att det där säljandet inte känns bra.
Bor man på ett mindre ställe, är allting så mycket enklare.
Människor vet vad man går för och vet inte dom, så vet väl grannen.
Det kan såklart bli svårare också ..., har man en gång misskött sig, är det nog knepigt att sudda bort stämpeln.
Nåväl.
Jag är i alla fall inte ensam om dom här sälja-sig-själv-tankarna.
Här finns en till som funderar på just den saken.
(...inte alls .. men läser man sånt här, så känns det så.)
En hjärtevärmarhistoria så här på lördagförmiddagen ...?
Vad sägs om det?
Och här är klippet.
Lördagsfönstret ...
I det lilla gula huset nere vid slingervägen, ser det ut så här numera.
"Ja, nu är det slut på det roliga ...", säger pv.
I morgonkväll ska klockradion ställas på 05:00.
Och för mig återstår ytterligare nio dagars ledighet.
Nästan exakt sex månader är det sedan jag stämplade ut från Ica Supermarket i Ystad.
Nu vankas ett annat sorts liv.
Ny arbetsplats, nya arbetskamrater.
Nya rutiner.
Det händer att jag ligger vaken i kvällsmörkret och undrar hur allt ska bli.
fredag 7 januari 2011
För fyra år sedan ...
På flyget .... vi är på väg till Kreta.
Det här är Emma Elisabet Böhlander.
Nio år.
Vädur.
Storasyster.
Etthundrafyrtiosex centimeter lång.
Emma, hon är nästan min allra bästa vän.
Hur ska jag beskriva henne?
Hon är alldeles otroligt snäll och omtänksam .., hon är mjuk och känslig, men har har ett himla humör och kan bli alldeles rosenrasande.
(E: men det där sista stämmer verkligen inte längre ...).
Och hon är en riktig tävlingsmänniska.
För några år sedan.
Då var hon brudnäbb när moster Anna och morbror Micke gifte sig.
"Vad är det bästa du vet?" frågar jag.
Inte ens en sekund tvekar den unga damen.
"Det bästa? Det är att spela fotboll och innebandy!" säger hon genast.
Och så tycker hon om att sjunga och uppträda.
På stranden i Grekland, år 2006.
"Mormor .., säg tre namn på farbröder ...!"
"Mormor .., tre städer ...!"
"Och tre olika bilmärken ..".
Sen får jag veta att jag ska gifta med mig en man som heter Nisse som bor i Oslo och kör BMW.
Tänka sig, att jag ska flytta till Norge!
När Emma blir stor vill hon bli fotbollsproffs eller i alla fall spela i ett allsvenskt lag.
Fredrik Ljungberg är stor idol.
Och Beckham, förstås.
"Har du nån annan idol?" frågar jag.
"Jaaa, Marcus .. han som vann Idol ...", svarar hon.
Alla Hjärtans Dag i fjol.
På framsidan står det "Mitt hjärta ..." och när jag öppnar läser jag resten .. "tillhör dig".
Ni kan ju tänka er hur mormors syn plötsligt förändras .., ja, hur suddigt det blir.
"Nej, men ungar, nu får ni skärpa er ..!
Säg sju ... sjuuuu!" säger jag, men inte att dom kan säga sju på västerbottniska!
Här övas det friskt.
Och gapskrattas.
"Vad vill du arbeta med när du blir stor?" frågar jag.
Det vet hon.
För några år sedan var drömmen att jobba på Mc Donald´s, men det är det inte längre.
"Kanske på Lindex eller KappAhl ...?" säger hon nu.
Och så vill hon gärna bo i ett hus och ha en labrador.
Om hon är rädd för hästar?
"Nää, det är jag inte, jag brukar ju vara hos Taurus, moster Annas häst!" säger hon .
På flygplatsen .., Emma på väg till Skåne.
Alldeles på egen hand flyger hon till Sturup och några dagar senare blir det ny flygtur, då till Kreta med mormor som är jag.
Emmas bästa kompisar heter Sabina, Felicia, Cassandra och Fanny.
"Vad leker ni mest?" frågar jag.
"Tjaaaa, om vi är ute leker vi Burken eller tjyv och polis .., och är vi hemma .., ja, då sjunger vi och uppträder och leker Idol", säger hon.
Med nyborstat hår ... ja, mormor fick agera frisörska.
Och så har hon träffat sångerskan Agnes.
Hur spännande var nu inte det på en skala ...?
Fyra somrar på raken har Emma, hennes lillebror och jag själv tillbringat en natt på vandrarhem.
Två i Stockholms skärgård, en ombord på en båt nära Slussen och i fjol på vandrarhemmet Thalassa i Helsingborg.
Det var då vi tog färjan till Helsingör, därefter tåg till Bakken norr om Köpenhamn, där det finns en stor jättepark och så tivolit som är hur roligt som helst och verkligen rekomenderas!
Där var där vi åkte berg och dalbana.
Emma satt längst fram och hennes lillebror och mormor bakom.
"Vad minns du mest av semestern i Grekland ..?" frågar jag.
Hon tänker en liten stund.
"Jaaa, jag kommer ihåg att jag var så rädd för bläckfiskar .., ja, jag vågade ju nästan inte bada hela första dagen ....., och så kommer jag ihåg den där goda glassen som jag köpte flera gånger varje dag ..., och när vi gick vilse mormor ..!" säger hon.
Sen tackar jag vänligast för intervjun och säger att jag måste skynda mig till jobbet.
Emma, hon har sportlov och tänker bara gotta sig.
L y c k a ....
"Krafs-krafs ...." efter mat.
Kan hon vara dräktig, tro ...?
I ett par veckors tid har vi haft två rådjur uppe i slänten om dagarna.
Ååå, så dom har krafsat efter nånting att äta!
Nu är det skare och hart när omöjligt att komma ner till blåbärsriset eller mossan, och idag upptäckte vi hur det ena rådjuret låg ner i ett par timmars tid.
Vi stod i köket och spanade med kikaren.
Jo, där var det.
När så pv - efter skidturen - kom hem, gullbad jag att vi skulle åka till bonden ett par kilometer härifrån och fråga om vi får köpa en rulle med foder?
Det var det vi hade pratat om för ett tag sedan.
"Självklart ..!" sa pv.
Och vi åkte iväg bums och möttes av en gymnastisk stallkatt som - ovan med besökare - tog sig absolut lodrätt uppför lagårdsväggen och in genom dörrglipan längst uppe, och så knackade vi på hos bonden och frågade ..., ja, om det fanns möjligheter ...?
Det fanns det.
I morgon kommer Stig med sin traktor och då ska rådjuret med sitt kid få frukost, lunch och middag hur mycket dom vill.
Och ute på altanen ...
I Haitis flyktingläger våldtar beväpnade män (läs: banditgäng) kvinnor i alla åldrar.
Totalt skyddslösa kvinnor och barn!
Och i nyheterna berättas om ett afrikanskt land där soldater deltagit i massvåldtäkter, men först har många av kvinnorna misshandlats medvetslösa.
Ibland .., tänker jag .., att hon nog inte hade så fel, den där kvinnan som tyckte att män uppför sig som djur, ja, värre än så är det ju.
Faktiskt.
// Och detta är förstås inget nytt. Man tar sig för pannan.
Fredagsfönstret ...
.... kommer från Kopparberg.
Ulrika höll i kameran.
// Och titta där uppe till höger skymtar Hattstugan, den bok som min mamma läste för mig nästan varje kväll .., då, i ett annat liv.
torsdag 6 januari 2011
Ja, tusen tack Sportspegeln för alla kvällar ni har förgyllt i ens liv!
Och Marie Lehman .., vilken duktig programledare den kvinnan är!
Nu har vi suttit här, pv och jag själv, - båda enormt sportintresserade - och smajlat mest hela tiden åt alla gamla Sportspegel-snuttar och vi har nästan rörts till tårar när vi skådat Thomas Wassberg i skidspåret, Putte Kock med sin cigarr .., Sven Plex (som ju ÄR Vasaloppet för mig) och alla andra b bekanta ansikten.
Sååå roligt och intressant att få se hur det går till bakom kulisserna.
Och vilket fenomenalt skridskoreportage av den eminente och begåvade Göran Zachrisson!
Vi har också funderat över vad det är som gör att man tycker så bra om sportjournalisterna?
Ja, så där så att man nästan tycker sig vara nära bekant med dem.
"Och dom ser så himla trevliga ut!" säger jag.
Pensionatsvärden håller med.
på eftermiddagen
besöker jag det som ska bli min nya arbetsplats
lämnar nybakad sockerkaka i personalrummet
insuper atmosfär
tänker att ...
snart är jag där
i bilen - på väg hem -
drar jag djupa andetag
och vid vandrarhemmet i Steninge
nära havet som nu är fruset
tänker jag på mannen som inte längre finns
och inser
att allt är relativt
"all tjääärlek och all värme man ger ut
det kommer åter som en bumerang"
säger kvinnan som bor i åboland
och just då promenerar omkring på släta klipphällar
en annan kvinna
- hon som är fiskare -
säger
"tomma nät är mycket tyngre
än nät fyllda med fisk
ja, för en fiskare, alltså"
så mycken klokskap samlat i ett enda program
Skärgårdskvinnor
Finlandssvensk dokumentär av Lotta Petronella om fyra starka skärgårdskvinnor i Åbolands skärgård under ett års tid och om hur de lever med årstidernas skiftningar och skärgårdens natur.
Kvinnorna reflekterar över ensamhet och sorg, glädje och kärlek, liv och död.
Vi möter Lotta Björklöf på Ytterholm, Thelma Brunström på Tunhamn, Heli Österman på Brännskär och Anna Aittola på Brunskär.
När allt är över ...
Fem över tolv var klockan.
Gårdag.
Vi är på väg till Slöinge .., sitter i bilen och pratar om snön som har kommit och så - plötsligt - piper det till i mobilen.
Jag öppnar meddelandet och där står bara en enda mening.
Fyra ord.
Och allting liksom stannar upp.
För så är det, att Per-Erik finns inte mera.
Rara, goa, lugne, snälle, trygge, filurige Perra.
Perra som spelade och sjöng på bloggträffen i Steninge.
Perra som i höstas under besöket här, ja, tillsammans med Anitha, sa "men sä djäääävulskt gott!" om lammsteken .., och som tog om och om och om och jag sade att en så härligt tacksam matgäst har jag aldrig i hela mitt liv haft.
Och aldrig någonsin har jag mött ett par som var så mycket Ett Par, som Anitha och Per-Erik.
Aldrig!
Och jag minns hur Anitha - det var i höstas när dom var här - sade .., att det bästa hon visste, det som gjorde henne allra, allra lyckligast, det var att vakna upp på morgnarna och upptäcka att Perra, som tidigare drabbats av hjärtproblem, var där intill henne - i livet -.
Och nu är det slut.
Anitha skriver: "Halva jag har försvunnit!"
Ja, precis så måste det kännas.
Och tänk .., att Per-Erik inte längre finns!
Så ofattbart är det.
Och en ä r a var det, att ha fått träffa honom.
Per-Erik och Anitha utanför mitt fönster i Ystad.
Alldeles omöjligt är det att skriva om Perra, utan att ta med Anitha.
I ett inlägg från ifjol, skrev jag så här, - angående bilden här ovanför -.
"Jag brukar ju leta Lyckliga Par när jag står bakom kassan.
Det här är ett sånt. Ett lyckligt par.
"Men vad baserar du din tro på om par är lyckliga eller inte ...?" frågar somliga.
Jo .., när man märker att människor SER varandra .., att det verkar så ENKELT och naturligt alltsammans.
Att människor verkar ha trevligt tillsammans och respektera varandra; en slags omtänksamhet."
Torsdagsfönstret ...
"Här kommer ett fönster från ett gammalt stall i Skåne.
Det innehas av min före detta svåger och har bebotts av såväl kor, tjurar som hästar genom åren. Och stallkatter förstås.
För mig är den här gården genuint skånsk och hör till sommarminnen man gärna ägnar sig åt så här års.
Kram, Monet."
onsdag 5 januari 2011
Viljan att vara nära ...
På väg hem från Slöinge, pratar vi om gruppboenden och detta att äldre människor som varit gifta hur länge som helst med varandra, inte kan få bo tillsammans, ja, säg att den ena parten har hamnat på ett gruppboende på grund av demens.
Men alldeles enkelt är det inte.
Om jag tänker på mammas boende, så fanns där åtta rum och lika många patienter.
Där hade man lätt fått plats med två sängar per rum, så den biten är okej.
Säg då att min pappa hade varit tämligen pigg och velat tillbringa de sista åren med mamma.
(Så var det i det exemplet som vi diskuterade från tv-reportaget, en äldre - till synes rejält pigg man - ville bo med sin hustru).
Han flyttar in på gruppboendet (som är anpassat efter åtta patienter) och delar rum med mamma.
Så blir pappa åtskilligt sämre; nu har personalen nio patienter att ta hand om.
Eller: säg att mamma dör, men pappa är kvar, frisk och pigg.
Ska han då flytta ut från boendet (andra har kanske stått i kö i åratal och väntat på att deras far eller mor ska få en plats ...) och har han då något boende att återgå till?
Eller säg att tre patienter har anhöriga som vill dela rum med sin äkta hälft?
Eller fem patienter på samma boende?
Alldeles enkelt kan det inte vara att lösa såna här problem.
Skulle det kanske finnas särskilda boenden för äkta par?
Ja, sånt kan man fundera över.
Och det är detta vi pratar om i bilen.
Vägen till vedboden ....
Hälsningar från hagen ....
Trettondagsafton ...
Nästan som vårkänslor ...
Så ljufvligt .., detta att få köpa årets första tulpaner!
Och vackra ytterkrukan från Ica får bli vacker vas.
Höga vaser och höga/långa blomster, är inget för mig.
Här klipps alltid ner.
Härlig grön färg, nästan som den lilla asietten med olivreliefen.
Och pv ..., som till en början inte alls höll med .., tycker nu att det är fint.
Varför bilden togs utomhus?
Jo, här inne finns aldrig tillräckligt med ljus.
Dagens fönster ..
... speglar sig i katten Görans vänstra öga.
Och jag säger bara ..., vilka makalösa bloggvänner som ser fönster där man minst av allt förväntar sig att hitta något!
Tack du fantastiska Ulrika!
Filmtips ...
Det ska sägas på en gång: ända sedan jag på Forumbiografen hemma i Malå såg westernfilmer med Clint Eastwood, har jag gillat honom s k a r p t.
Och sen alla andra filmer som kom .., Million Dollar Baby, Mystic River .., och inte att förglömma: Broarna i Madison County!
Ikväll har vi sett ännu än: Gran Torino.
På den där skalan från 1 - 10, får den lätt 8 i betyg av mig.
En kanonfilm!
granen nerklippt
förpassad till pannrummet
jag dammsuger upp 1 miljon granbarr
och tänker på den jättestora spindeln
den som igår spatserade över ekparketten
- jag trodde först att det var en liten mus -
pv hämtade dammsugaren
av märket Volta Diamant 400
där inne
i dammsugarpåsen
bland dammtussar och granbarr
bor nu herr eller fru spindel
lite ångest får man
ja, över spindelns öde
pv sörjer mest över den förlorade julen
"... men jag brukar ha kvar granen tills i början av februari", säger han
på gränsen till deprimerad
tycks den arme pensionatsvärden
En vanlig dag ...
Och pensionatsvärden är hostig och kraxig och ligger på soffan Ektorp.
Vi tittar på tv, - på det fantastiska programmet där man får följa sex finländare som fotvandrar till Santiago de Compostela i Spanien - och vi får ta del av deras tankar och känslor och jag tänker att Pentti, en av vandrarna, han som har haft såna problem med sitt ben, verkar vara en sån varm människa.
I en bildsekvens sitter Juha och Keija vid en bäck och pratar om förlåtelse och i vattnet kryper en kräfta och mitt eget minne susar baklänges och jag kommer ihåg ett prassligt par-avion-brev med små, textade bokstäver i blyerts .., ett brev från en god vän från evigheter tillbaka och hur han beskrev en bussresa i Irland och hur han, en dag, slår sig ner på en gammal, välvd stenbro och sitter där och tittar ner mot den lilla bäcken och hur han ser krabbor krypa omkring där på botten.
Det är konstigt, det där vad man minns.
Och medan vi nu sitter här i ett gult hus på en kulle i landet Halland och följer sex finländare på deras sjuttiofem mil långa vandring, kurar pElle ihop sig på pv:s ben.
Som en liten boll ligger han där.
Allt känns bra.
Dagens fönster ...
... finns i
Så himla läckert!
Den som höll i kameran, ja, det är mannen som - lätt som en plätt - skulle kunna få arbete hos Allt om Mat.
Just det.
Mr Bodin.
måndag 3 januari 2011
Kvällsfika ...
Under nästan hela december ..
... har vi skippat isbergssallad eller salladskål och i stället ätit hyvlad rödkål.
Ibland blandar vi röd, - och vitkål, andra gånger har vi bara den förstnämnda.
Så himla gott är det!
Lite olivolja .., en skvätt vitvinsvinäger .., lite salt och peppar och ofta pressad citron ovanpå .., åå, jag lovar att det blir hur gott som helst!
Eivor Jonsson i Adak sa ...
Elisabeth!
Till jul har vi alltid rödkål på julbordet, inget krångligt bara finhackad rödkål tillsammans med finhackade bananer. Jättegott!
Strimlad rödkål med bitar av apelsin i fick jag till julmaten hos syrran, det var såå gott!
Eva kom på nåt ...
Creme fraiche är väl lite magrare än grädde? Jag är också en gräddälskare (syns) men ibland försöker jag mig på en sundare stil (ca 2 dagar), tar då creme fraiche o blandar i lite vanillinsocker (till fruktsalladen alltså). Gott är det men går inte upp mot grädde.
Turtlan sa...
Tack för tipset. Jag är tyvärr alldeles för insnöad på att köpa isbergssallad eller ruccola. Dags att skapa en ny vana!
Du får ett annat tips tillbaka: Grekisk (eller Turkisk) yoghurt är jättegott till fruktsallad istället för grädde. Lite syrlig och en touch av Grekland.
Eva sa...
Samma här. Nästan bara vit- eller rödkål denna årstid. Och ibland rivna morötter. Jag brukar koka upp en skvätt solrosolja, vitvinsvinäger, salt, svartpeppar, lite vatten och en gnutta socker. Häller den varma lagen över kålen. Mycket gott och hållbart. Blandar i pumpafrön eller hackade valnötter. I julas gjorde jag en annan blandning: stekte strimlad rödkål i olivolja och skalet av en apelsin (rivet), blandade i hackade valnötter, lite salt och russin. Åt det sen kallt. Mkt gott!
Kesu sa...
Här har du ett rödkålsfan till.
Vi blandar med äpple ibland (som du skrev), lite purjo, kinakål. russin och valnötter om vi är på det humöret. Rapsolja och vinäger (ibland balsam). Klart!
B skrattar och skrockar när jag drar fram storkniven för att sätta den i huvudet - det röda alltså. Han vet att det här är min absoluta favoritsallad. Liksom fruktsallad. Gissa vad vi ska ha till efterrätt i dag igen? ;)
Idag ...
Då visas det femte avsnittet som handlar om finländarna som vandrar i Spanien.
Det ska inte missas.
// Och det slår mig hur få finska (ja, även norska) program vi får ta del av! Själv har jag alltid känt mig besjälad med finländare och ryssar .., kanske är det det där aningen kärva ("tjärva") och ibland bondaktiga .., jo, jag tror det.
Måndagsfönstret ...
I Portugal .., där finns madamen som mellan varven har fönsterhåven med sig.
Det hade hon, den där dagen.
Och längst nere i håven, fanns detta.
Här och nu ...
Söndageftermiddag vid tretiden.
pv brukar säga att havsisen är helt annorlunda än insjöis.
"Det är som om vågorna fryser till på ett ögonblick, ja, i själva rörelsen ...", förklarar han.
Nu förstår jag vad han menar.
Och av familjen Svan syns inte skymten.
"Ja, men dom har väl vingar ...?" säger min storasyster som är av det mer praktiska slaget.
Under valrörelsen fanns skyltar från moderaterna, där det i princip bara stod ..."trefikat".
Typ.
Man skulle således få en tanke på hur roligt det är att sitta tillsammans med arbetskamraterna i ett fikarum och ta eftermiddagskaffe.
På Ica i Ystad, där fanns aldrig något trefika.
Vi bjöds - ytterst generöst - på frukost, men något kaffe längre fram på dagen blev det aldrig, alltså ingen paus för kaffe/te eller vad man nu tänker sig och jag saknade verkligen den biten.
Inte kaffet i sig, men att få slå sig ner i fem minuter och andas ut.
(Nu var jag den helt klart äldsta i gänget och det är klart, är man tjugofem år kanske man inte alls känner nåt behov av rast? Ibland funderade jag på att börja röka, för då kan ju med gott samvete stå på lastbryggan och ta ett bloss en fyra, fem gånger per dag och varje cigarett tar kanske ..., tre, fyra minuter - minst .., hade jag satt mig på en stol på lagret och läst Svensk Damtidning i tio minuter - på arbetstid - hade jag garanterat fått uppläxning av chefen.)
Idag när jag sitter i soffan Ektorp och tänker att nu är det faktiskt bara två veckor kvar tills jag ska börja arbeta och få träffa kunder och ge service och känna mig som en i ett arbetslag .., då grips jag av våldsam längtan efter det där "trefikat", det som jag nästan aldrig har varit med om.
Inte fikat i sig, utan just känslan att ha arbetskamrater!
I sex månader har jag varit arbetslös, även om det var jag själv som tog steget från fast arbete till ett "utanförskap".
Jag har älskat nästan varje minut av den här tiden.
Men tänk .., nu känner jag mig som en häst inför starten på Solvalla .., ja, men det ska bli så himla roligt att "åka till jobbet"!
Just så är det.
Yipppiee ...!
Ren och skär lycka är det att i dagens GP läsa om Sara Wennerström, 36, som har förverkligat en dröm och nu har ett eget bageri i Slöinge, bara en mil härifrån.
"Bakning har alltid varit ett av mina stora intressen, särskilt surdegsbröd och prinsesstårtor. På Solhaga finns ett stort uthus med en gammal stenugn som vi inte trodde gick att använda. Men så kom sotaren på besök i september förra året och sa att det i princip bara vara att tuta och köra."
Ni som varit med här ett tag, ni vet att jag ä l s k a r bröd med tuggmotstånd .., sånt där som Söderberg & Sara i Ystad bakar .., och det har hänt att jag drömt mig tillbaka till lediga onsdagar då jag promenerade längs Regementsgatan och köpte mig ett "pain levain" och så hem igen .., fixa kaffe ., göra sig en härlig macka av det där vidunderligt goda brödet .., ja, det var ren och skär vardagsglädje det!
Nu .., vet jag var jag ska ta vägen.
Till Solhaga bageri.