Mannen är en av de allra första kunderna på morgonen och egentligen räknar han sig som "norrlänning" och tycker därför att vi liksom "hör ihop på nåt vis", ja, vi är av "samma slag".
Nu har han handlat det vanliga och berättar om den tänkta promenaden nere vid havet och så frågar han om jag har tittat på tv-programmet, det som sändes igår, "ja, du vet, Stjärnorna på slottet"?
"Jo, åååå, vad jag tyckte om Gardell igår!" säger jag.
Det är då allt tar sin början.
Mannen säger att denne Gardell .., ja, faktiskt blir han kräksjuk bara vid tanken på honom och hans partner..., och inte bara på dessa män, nej, alla män som håller på så där, det är lika hemskt!
"Men man måste ju förstå att han är sjuk .., det är inte friskt det där ...!" säger han.
Det är knappt jag tror mina öron.
Och jag håller inte alls med.
"Men ..., det viktiga är väl ändå att människor älskar varandra .., om män älskar män och kvinnor faller för kvinnor .., det har väl ingen betydelse alls och inte hur dom älskar heller .., sånt bekymrar mig inte det minsta!" säger jag.
Det är nämligen detta som mannen tycker är värst av allt .., för då är man nästan som dom här som idkar umgänge med getter eller hästar .., "är det så du är .., är det så du menar ..?!"säger han och himlar med ögonen.
Och han vet nog.
Hemma i Norrland har han en gång träffat en man som "hade den läggningen", men den mannen blev botad, ja, just det .., han blev b o t a d och visserligen påstod mannen som tillfrisknat att han då inte längre kände lust till vare sig män eller kvinnor; ja, han blev på något vis neutral .., ett neutrum .., men hellre det .., säger mannen och skrockar belåtet.
Det är nästan hopplöst att diskutera; vi har som en enorm ravin mellan oss .., ja, vi är så långt ifrån varandra som hade vi befunnit oss på olika planeter och där är inga andra kunder, bara han och jag ..., och jag tänker att det verkligen inte är underligt att världen är som den är .., om vi människor är så begränsade i vårt sätt att se på våra medvandrare; om bara det egna sättet är det enda rätta .., om bara vi själva bär på Sanningen.
Det är vad jag tänker.
Och sen tackar i alla fall mannen för sig och säger att han nog struntar i strandpromenaden, för det är alldeles för snåla vindar där ute.
Och det är just vad det är.
Precis så.
Om Petras baby:
Har kollat hennes tips om väninnan som är uppdaterad och lämnat information på sin blogg.
Petra, som vi alla tycker skulle fått sin bebis för länge sen, har nu "levererat" tydligen.
En Alexander, 4 kg (måntro det så som han verkat böka runt i magen), och 52 cm lång.
Mamma och pappa trötta men Ok står det.
Ja, det är som det ska.
Men lyckligt måste det ändå kännas, den största dagen av alla!"