Igår och idag var Emma hemma från skolan.
Förkyld.
Idag även hennes mamma, dr Böhlander.
Må så vara att man har legat hemma i en veckas tid, men vad är det, när man tittar på programmet "På liv och död", där svårt sjuka människor transplanteras.
Somliga överlever.
För andra är det för sent.
Jag tror mig veta att jag har anmält mig till donationsregistret.
För säkerhets skull ska jag kolla upp det hela.
7 kommentarer:
Jag såg på det också! Blev så berörd av programmet! Ibalnd vill det sig inte fast man gör allt!
Jag jobbar ju nästan med det området på sätt och vis. Roligt få se "kollegor" som jobbar så proffsigt!
Åter igen kvalitets TV från SVT!
Krya Krya på Dig!
Jag såg iofs inte programmet. Däremot har vi diskuterat donation här hemma. Jag vet att jag anmälde mig för mååånga år sedan. Kanske lika bra att göra om det?
Hoppas att du är ute och skuttar snart igen!
Min lilla solstråle har också varit förkyld. Jag kör med mina hokuspokusgrejer och häxbrygder och tänker "teflon, teflon" när folk hostar och snorar omkring mig. Fast på min skola har värsta snurren varit, ett tag efter jul var klasserna halva.
Jag har nåt slitet kort i plånboken, men jag har sagt till hela familjen att vad som helst får plockas bort för återanvändning. Om det är nåt att ha... gamla liktornar och ... näe, sånt tar dom väl inte?
Jag såg också programmet och blev mycket berörd. Duktig, kompetent personal som räddar så många liv. Men ibland går det inte. Mannen med de nya lungorna, som var så lycklig och skulle ta med frun och sonen på fiske, han fick aldrig uppleva det.
Jaja, mina organ är det ingen som vill ha så det spelar ingen roll om jag vill ge bort dem eller inte!
Här i USA behöver man inte undra om man är anmäld eller ej. Det står stort och tydligt på körkortet. Så stort att jag nästan blir lite stressad varje gång jag ser det! ;)
Vilken viktig påminnelse om donationsregistret: För ett år sedan ungefär körde jag en liten kampanj runtomkring att donera sina organ. Det är sådan brist på dem.
Om man inte kan tänka sig att donera för att det känns konstigt att donera till någon "främmande människa" och man tänker lite själviskt att man vill ha med sig "organen dit man går" efter döden, så kommer saken oftast i ett annat ljus när de förstår att organen lika gärna kan gå till ens barn ifall man exempelvis förolyckas på väg i bilen på semstern tillsammans med familjen, men barnen överlever och skadas svårt. Då är det SJÄLVKLART för de flesta att vilja kunna donera sina organ. Konstigt egentligen...att vi tänker så "själviskt".
Skicka en kommentar