Utflykt ....
Om man har legat i sin säng eller på soffan i nästan sju dagar på raken, då kan jag lova er att efter tre timmar på tåg och en tjugo minuter med bil, då är man nästan halvdöd när klockan är åtta på kvällen.
Eller sju.
"Ja, men jag måste hålla mig vaken till åtta, då är det Så ska det låta!" säger jag gång på gång.
Pensionatet bjuder på god mat; gravad lax, en underbar sallad, samt dillstuvad potatis.
Ett glas rött till.
Och jag ligger på soffan som inte har något namn och kanske är från 40-talet och jag känner mig trött och hängig, men har lovat mig själv att bli frisk och kry, så det är bara att bita ihop.
Pelle är nöjd.
Han ligger i fåtöljen i ensamt majestät .., ibland går han ut en sväng .., sen hör man honom jama irriterat .., då vill han komma in igen.
Och för pensionatsvärden (som är lika trött som bloggmadamen efter en arbetsvecka) berättar jag om resan hit.
Jag berättar om den unge mannen som i 45 minuters tid mobilpratskrävlar om hur mycket han tänker supa eller har supit .., att han bara varit en enda dag i skolan den här veckan .., att han säljer sprit billigt och svartjobbar.
Jag berättar också om mannen som sitter intill mig; han som arbetar i Köpenhamn, bor i Göteborg och har köpt sommarhus alldeles vid havet i Svarte.
Han bär en svart jacka av märket Gant och vi pratar om detta att våga ta steget och flytta.
Eller att göra nånting annat.
Sist av allt berättar jag om det unga paret som sitterr mitt emot mig på Öresundståget .., jag berättar om kvinnan som hela tiden, precis hela tiden, irriterae sig på sin pojkvän och vad han än uttrycker för åsikt, så är det som om hon ville spy.
Hon har ett rent förakt i rösten när hon talar till honom.
Hela tiden sitter jag och tänker att det där kommer aldrig att hålla .., och förmodligen väljer han en likadan kvinna nästa gång.
"Vet du vad jag hatar hos dig ...?" säger hon flera gånger.
"Du, jag blir så jävla irriterad på ditt sätt att ...", säger hon också.
Och hon kommenderar honom att ge henne juicen eller vattnet eller att ta ner väskan eller att se till att dom får byta plats.
Det gör dom också.
I deras ställe slår sig en man i min ålder ner.
Han läser en bok och antecknar flitigt och när serveringskvinnan kommer med sin vagn, köper han ett grönt äpple, en kopp svart te ("Earl Grey? är det okej" frågar servitrisen) och en kexchoklad, allt till summan av trettiofem kronor.
Då är vi i Laholm och jag är nästan framme.
Allt det berättar jag för den trötte pensionatsvärden.
4 kommentarer:
Åh, att du orkade.
Men oj så glad jag är för din skull, att du är där du är.
Klart att du ska bli ompysslad av PV:n!
Hoppas en annan havsluft kan göra dig riktigt frisk och kry igen!
När barnen var små och ibland gräsligt förkylda vi åkte till Falkenberg och hälsade på barnens mormor och morfar. Klädde på ungarna duktigt och gick med dem utmed stranden. Det blåste hårt från havet. Det gör ju ofta det på hallandskusten. Efter två dagar var de alltid friska! Ut i morgon , rejält påklädd och andas in sjöluftten. Sen är du frisk. Garanterat.
Skarpa ögonblicksskildringar som alltid!
Väldigt intressant med dina tågresor. Sen mobiltelefonen uppfanns är det som folk inte fattar att man får inblickar i deras liv som de kanske inte så gärna vill? Eller också bryr man sig inte.
Gräslig kvinna var det du beskrev. Usch.
Skicka en kommentar