Insikt nr 172 ...
På eftermiddagen ringer pv:s storebror och säger - med dämpad röst -, att nu är det sämre igen.
Jag lyssnar till det lågmälda pratet, bröderna emellan.
Efteråt börjar jag plocka och plocka så där utan tanke.
Handtvättar kalasbyxor, tunika och strumpor.
Torkar av bord och arbetsbänk.
Norpar torra blomblad från pelargoniorna.
Och jag tänker ...., att alla har vi olika sätt att hantera inuti-oro.
11 kommentarer:
Sådär gör jag också! Handtvättar speciellt. Det är nåt lugnande med det. Och så tänker man kanske att om man till och med har lyckats tvätta uddatvätten så borde man ha nån kontroll över tillvaron i stort.
Ja visst är det märkligt hur olika vi möter saker och ting. Jag kan också ställa mig och handtvätta när oron gnager i mig. Det lugnar.
Läser och håller andan. Hoppas på att det ordnar sig.
Elisabet! Jag sitter här på ett hotellrum i London och tänkte att jag skulle dels skicka ett fönster...men också hoppa in hos dig här och se om kattungen blivit hämtad. Läser då ikapp här och blir alldeles matt. PV's mamma på sjukhus och Pelle såklart tillbaka hos dig...
Kära ni, nu håller vi tummarna här i London att allt går bra med mamma/svärmor!!!
Varma tankar till er båda från oss!
....tankarna är såklart till PV och dig...Pelle han ser ut att må bra och inte går det någon nöd på honom förstår jag väl.
Det är hemskt med det ovissa... omedvetet ställer man om tänkande åt än det ena, än det andra hållet.. Jag brukar röja i lådor för att slippa tänka...
Åhhh, vad länge sen det var jag hörde uttrycket "kalasbyxor"! Används det uttrycket numera?
Ända sedan igår har jag kommit på mig själv att gå in och läsa för att följa hur det går för PVs mamma och hur ni har det. Håller verkligen tummarna för att det ska bli ett någorlunda lyckligt slut.
Jag är nog en sån där plockare när oron finns. Plocka torra blomblad och torka bänkar är bra syssla vid sådana tillfällen.
Tänk, jag är precis tvärtom. Inte söker jag distraherande sysslor och skulle bli jättenervös över att stå och handtvätta. Jag är mera orienterad åt att se framför mig olika typer av scenarion; vad kan hända, hur gör man om det ena eller det andra händer, vad kan jag göra redan nu för att vara förberedd på olika saker.
Det där är ju inte direkt lugnande utan mera oroande på ett plan. Men det som är bra är att när saker och ting väl sedan händer är jag "förprogrammerad" och "välrepeterad" och gör därför exakt det som behöver göras. Snabbt, effektivt och "helt rätt". Tvekar inte en sekund kring någonting utan går enligt ett uppgjort schema. Står pall när det blåser.
Efteråt kommer tröttheten och utmattningen. Men det visar bara på hur olika vi är.
Rexxie: ja, det heter väl leggings eller tajts eller nåt sånt ..men för mig är det kalasbyxor .-)
till monet: men att man börjar tvätta och plocka, betyder inte att man inte gör det du gör. Allt sånt pågår också, samtidigt, inom en. Men i det här fallet är jag utomstående och tänker bara i stora drag .., det andra hade jag med min mamma, när hon dog. Allt som skulle ordnas och så.
till er andra och monet också, förstås,-) : ja, det är nästan skönare att slippa all anspänning och den hysteriska väntan som finns ..., blicken mot telefonen .., oron.
Och att få veta att hon slipper plågas .., att bara få somna in, omgiven av dem man älskar, det kan egentligen inte bli bättre när man är 82 år och svårt sjuk.
Så tänker jag.
Tack snälla för vänliga kommentarer!
Jag brukar också börja torka städa eller rensa ogräs. Oron måste starta rörelsen. ???
Skicka en kommentar