I somras på vår bilsemester norröver, hälsade vi på hos morbror Olaf i Dikanäs.
Tillsammans med hans fru Gunhild och sonen Peder, satt vi i köket .., det kök som jag suttit i som lillflicka tillsammans med mamma, då, när det var mormor som bodde där.
Olaf i sin krafts dagar.
Och det blev en alldeles underbar kväll och morgonen därpå blev det tillsammansfrukost vid matbordet och jag översköljdes av en slags hem-känsla och när jag skrattade åt nånting som han berättade, log Olaf och rösten bröts itu när han sa .., "men oj, du skratta precis som a Ann-Gerd!"
Som min mamma, hans storasyster, alltså.
Och när vi skulle ge oss av, så reste jag mig upp och gick fram till morbror Olaf och kramade honom och pussade på kinden och sa att ..."om det nu är så att du seglar iväg före mig, så hälsa så mycket till mamma ..." och Olaf knep ihop och försökte hålla tillbaka känslorna .. men tårarna rann som en liten bäck nerför kinden.
Och så sade vi hej och tack och gav oss av.
Idag på morgonen .., dog morbror Olaf.
8 kommentarer:
Åh Elisabeth...nu rinner de nerför mina kinder också.
Så många som inte finns mer.
Varma kramar!
När du nu pratar med dem däruppe så hälsa varmt från mig också.
PV
Men åhh.. jag blir alldeles tåröd ...
kramar om ...
Det var tråkigt att höra, men vad varmt och gott det är att ha ett sådant möte med sig.
Kram.
Till er alla: det här var inte alls oväntat .., han har kämpat i många år mot sin cancer och för mig är det ett fullständigt mirakel att han höll ut/orkade så länge.
Och ååååå, vad jag är lycklig och glad över att vi körde till Dikanäs och sov över .-)
Åh nej, Elisabet. Jag beklagar sorgen. Så många rara människor du har förlorat numera.
Bra att ni hälsade på honom änn en gång.
Varm kram från mig.
Tuvstarr: ja, det har varit mycket .. men å andra sidan är vi ju i den åldern att det blir så här. kram till dig själv!
Oh, så tråkigt! Jag har också så fina minnen av honom. Vi har ju träffats på div. politiska möten både i Vilhelmina och på andra platser. Jag minns första gången jag pratade med honom och hur långt han åkt för att komma och lyssna på mig. Mer än 10 mil enkel väg. Jag fattade ingenting. men har man ett samhällsengagemang så måste man fara även om man bor lite avlägset. En av gångerna vi möttes var i Dikanäs och då påpekade han försynt att idag hade jag åkt längre.
Han var på många sätt lik Ann-Gerd.
Skicka en kommentar