Letar bilder och hittar andra, som jag inte letade.
Mamma, t.ex.
Det är kvällen innan hon ska återvända till Sydamerika, året är 1992, mamma är 71 år.
Hon sitter mitt emot mig vid köksbordet och jag tar en serie bilder .., av hennes händer .., och av ansiktet .., och mamma vet mycket väl varför allt detta sker .., inte ett dugg vet vi om detta är sista kvällen tillsammans.
Det vet man ju förstås aldrig, men om det går flera år mellan besöken, känns det ännu värre.
Ännu mera osäkert.
Vid fotot har jag skrivit följande:
Vad tänker jag på när jag ser den här bilden?
Jo, på spisplattorna ("men Eliza ...!")
På alla prydligt ihopvikta Icakassar.
På hudkräm som doftar mamma ....
På brun makulatur ...
Brevskrivande ....
Erikshjälpen och banankartonger.
Mamma med sitt outsägligt tjocka och mörka hår.
Samma fototillfälle.
Medan jag knäppte bild efter bild, rann tårarna nerför kinden.
Inte med ett ord berörde vi känslorna .., varför det var så svårt.
14 kommentarer:
Oj, vilken genomträngande blick. Så allvarsam?
Jag förstår om du tänker ofta på din mamma. Min som blivit krassligare och svagare efter hjärtinfarkt i höstas pratar jag oftare och oftare med. Nu har hon tid också. Vi lade just på luren efter en timmes gratis internetprat. Man vet aldrig om det är sista gången - som sagt!
Monet: ja, det var en allvarsam blick .., men jag har andra, tagna vid samma tillfälle ..,-))
Ska se om jag hittar dem.
Men så var det med mamma .. hon hade en allvarlig sida också, annars minns jag henne som otroligt glad och framför allt: fylld med humor!
Vilka finstämda bilder. Ett slags lugn, samtidigt också mycket vemod. De är mycket vackra bilder.
Eva: ja, jag tycker om dem. Vi hade dem på bordet när det var kaffe efter mammas begravning .., ett foto på varje bord. Det kändes som om hon var med oss.
Åh vad fint!
Jag blir alltid så berörd av att läsa om din mamma och det inbegriper ju dig också i alla högsta grad, din mamma och allt hon gjorde. Ja era liv.
Monica: jag minns hur trött mamma var. Hon hade nästan bott i vår källare där hon ägnat veckor åt att fylla banankartonger med gåvokläder; över åttio kartonger blev det och det skulle paketeras, slås in i brunt papper (makulaturen ..), sättas snören runt och så en hel drös med papper för tull och post .., och det var kartonger från golv till tak nästan.
Nu var hon klar.
Hon hade skaffat pengar till ett ögonmikroskop som ögonläkaren i Tarija skulle få, ja, hon hade åkt tåg till Sthlm och gått upp på vad jag tror mig minnas var Zeiss kontor och pratat med högste chefen himself.
Och nu skulle hon åka iväg igen.
Alltid lika svåra var dessa avsked.
Ja om hon levt skulle det vara intressant att höra henne som sommarpratare:-) Förstår vad mycket klokskap och vishet som fanns där. Och empati. Ja tänk när du skriver Zeiss, så många mikroskop jag jobbat med och alltid de senaste, sjukhuslabben är otroligt lyxutrustade i Sverige, har kollegor som "gick" över till Astra t ex och det var rena medeltiden i jämförelse.
Och undrar vart landstingen stjälpte det som inte var årets modell, gällde all apparatur. Idag tror jag utrustning leasas mer.
Så fint du skriver om din mamma, det gör mig rörd. Detta med avsked, som jag för några veckor sedan tog av min mamma. Sen dess är jag vemodig och sorgsen, det hade jag inte väntat, hon var ju ändå 91 år.
Men en sådan stor sak, förlusten av mamma, kan väl inte gå oförmärkt förbi. Din fina text och underbara bilder hjälpte mig ikväll, att förstå vad jag just nu är inne i.
Monica: ja, hon hade ett härligt liv, ett rikt liv, i alla fall.
Sven: nej, vem hade trott man vid snart sextio års ålder skulle komma att känna sig så ..., upphängd-och-nersläppt när ens gamla mamma dör?
Man vet att det är det bästa för henne, i alla fall för mamma, men vad hjälper det?
Jag tyckte om att cykla upp till demensboendet och sitta där och hålla henne i handen .., borsta hennes hår .., småprata med henne .., ge henne saft ur pipmugg.
Sånt.
Känslor behöver man inte nämna vid ord, det är ju det som är så skönt med att det visas ändå. Med tårar, skratt etc.
Fina mormor! Och framgent fina mig - för jag ser mest mig själv i bilderna - galet lika...
Det har sagts så många kloka mammaord ovan.
Vackra och djupa bilder.
Och jag tänker på hur hon ser nog så sydamerikansk ut själv, din mamma, på de här bilderna.
Och vilket mod, vilket enastående byte av liv.
Blir det en bok?
Mäktiga bilder! Man får intrycket av att hon var en stark och cool person! :)
annannan: förlåt att jag dröjt med att svara! Nej, någon bok tror jag inte att det blir, men det hade kunnat bli intressant läsning. tänk, om jag hade sparat alla brev och kasettband under årens lopp, men inte trodde vi väl att hon skulle bli där såå länge?
Jenny: stark, ja, kanske? Stark och svag på en gång, men mera stark.
Cool? Nä, det tror jag inte ,-)
Skicka en kommentar