... så jag älskar den här lille krabaten, - skåningen sigge nilsson -!
Igår låg jag på soffan Ektorp och läste mastodontromanen av Joyce Carol Oates - "Vad jag levde för" -, (i den här boken skriver Oates precis en "karl" ., det är, i alla fall till en början, oerhört mycket sex och rakt-på-sak .. och jag bara gapar och tänker att hade en detta varit en "Jim Oates" som skrivit boken, hade jag säkert tänkt att .. men gud, vilka schablonbilder av kvinnor och män han målar upp! men hon skriver så underbart och jag kan omöjligen lägga den ifrån mig, annat än korta stunder .. ) och nästan hela tiden medan jag ligger där, har jag en liten sigge på mitt bröst och han kryper inte, han draaaar sig uppåt liggandes på rygg, ja, när han vill komma närmare .., ungefär som på bilden.
Och ikväll blir det mera film.
Under ett par års tid var jag flitig medlem på den här sidan.
(En sak kan jag konstatera .. jag har inte brytt mig om att hyra filmer som inte verkar falla mig i smaken ... och Hitta Nemo skulle nog inte få en 5:a idag ,-)
Då var det filmtittande i princip varje helg, men nu har det varit dåligt på den fronten.
I min ljufva ungdom sparade jag alla biobiljetter från Forumbiografen i Malå och på baksidan av biljetten skrev jag ner handling och betyg.
Utbudet av filmer var väl inte särskilt överdådigt ., det var en hel del Clint Eastwood (typ ...för en handfull dollar .., den onde-den gode - den fule ..ja, sånt), men själva känslan .,.att köpa biljett av tant Ellen, en ask salta katten eller pastillerna Nickel .., av dottern Christina eller sonen Anders .., gå uppför trappan ..,. se Ellens (Manfred? eller Joel ..?) man stå vid dörren och sedan låta honom riva biljetten (så småningom stod Anders - deras son - där uppe), och sist av allt .., slå sig ner i fåtöljen med manchesterklädsel.
Vilken lycka!
 |
| Men i min ungdom var förpackningen avlång. Allra godast var den vita pastillen med svag rosa rand. |
Vilken förväntan!
Så småningom blev det Saga, - och Sturebiografen i Lycksele som fick ta del av mitt studiebidrag och samma sak då, biljetterna sparades och tyckandet noterades prydligt.
Ack, att man inte har sparat allt detta!
12 kommentarer:
Jag skall se på "Juno" i kväll. Om jag orkar. Annars spelar jag nog in. Den skall tydligen vara bra.
Manfred var det.
Jag träffade den andra dottern, Birgitta förra helgen i Luleå. Hon hade koll på att malåborna fanns i stan så hon besökte kyrkan och kom på kyrkkaffet och pratade med alla hon kände igen. Vi känner förstås inte varann, men hon "tog igen mej på sorten"...
Mian: ikväll blir det nog den japanska filmen. Jag längtar redan!
Ingela: just det .., Joel var på "partiella", om jag inte minns fel?
Och jag förstår att Birgitta kände igen dig. Hela er familj tycker jag är lik varandra!
Nä jag gillade den lilasvarta Nickeln bäst. När jag varit på badhuset så kunde man köpa Nickel av damen i kassen innan man gick ut. Våt i håret stod jag utanför, tuggade så det knastrade och väntade på skolbussen.
baratradgard: nej, den gav jag ofta bort, den där svartlila .-)
I Husum var det bio bara på söndag kväll, och dit gick alla. Det var mycket Clintan, som du beskriver. Jag var också så lycklig i början av filmen, eftersom filmen låg mellan mig och den söndagsångest som jag alltid hade på kvällen, då jag gruvade mig inför skolveckan. När filmen var slut så kom den, oron för måndagen.
Nickel :-)
Men jag kommer ihåg att de var förpackade "i papper på höjden". Så som tex lakrisal är förpackat nu.
Salta katten, en favorit!
Turtlan
Jag sparade också biobiljetterna med ungefär samma innehåll på baksidan. Tror att jag slängde dem för ett tiotal år sedan. Det var nostalgi att läsa ditt inlägg och då att läsa biobiljetterna innan de hamnade i papperskorgen. Mycket film har det blivit, men tyvärr inte numera. jag vill egentligen, men orkar inte.
Men å, Sven .. jag får nästan ont i magen.
Varför oroade du dig för skolveckan?
Elaka klasskamrater/lärare eller bara så där rent allmänt?
Lena: jag hade sparat riktiga buntar .., men tyckte förstås att det var totalt oväsentligt senare i livet.
Å, så synd! Nu har jag ju mina betyg på Filmpunkten, men det är inte samma sak.
Turtlan: "på höjden"? tänkte jag, men så var det ju, man öppnade dem i ena änden .-)
Jag fick ju inte gå på bio, jag. Det var syndigt... Men Nickel och Salta katten åt jag.
Skicka en kommentar