I hemtidningen ...

... läser jag om renskötaren Anders Pilto som inte längre finns i livet.

Bilden visar en man med silvervitt och lite rufsigt hår (så där som hade han precis tagit av sig mössan) och isblå ögon.

Så här står det:

"Anders Pilto har avlidit. Hans omisskännliga röst har tystnat efter 79 år.
Han avled på sin skoterväg från fjällbostället vid sjön Tjetnjalis till åretruntbostaden i Laisvallby.

Anders Pilto var född renskötare och hade renen som det stora intresset livet igenom.
Han såg dagens ljus för första gången i sommarvistet i Skaule och kom sedan att växa upp i Svaipavalle. Han var äldst i en syskonskara på fem och han blev faderlös när han var åtta år gammal.
Han gick sexårig nomadskola i Arjeplog och från det han var 14 år blev det renskötsel för hela slanten.

Anders Pilto var med i renskötseln då flyttningarna mellan fjäll och kust gick manuellt. 30 mil på hösten från Svaipa till trakterna vid Jörn, Stavaträsk, Drängsmark och ända ut till Kågefjärden och 30 mil tillbaka på våren.

Han var en kunnig renskötare och hade kännedom om renmärken som få. Han var ingen inbiten jägare men jagade och fiskade för husbehovs skull. Han följde med i debatten och hade alltid svar på tal. Han var en mycket social person och en sådan som alltid tog sig tid för en pratstund. Han var dessutom en fjällets man i ordets rätta bemärkelse och kanske den siste med rätt att bära det epitetet.

På 1970-talet uppförde han stugan i Tjetnjalis där han vistades vårvinter, vår och höst.
Ett kärt ställe som han lämnade med björkveden glödande i järnspisen."

Och jag tänker på hullerombullerlivet.

I vissa nekrologer travas fina karriärer på löpande band och det är ordenssällskap och annat tjusigt.
Och här .., en man som har gått sexårig nomadskola i Arjeplog och kanske bar på en helt annan sorts klokskap.

Det är vad jag tänker på när jag tittar på mannen med dom blå ögonen och det rufsiga håret.