Elisabet

I minneskortet ...

Under vår semester i Skottland använde jag mig till nästan hundra procent av mobilkameran.
Det var enkelt att ha den i någon av mina stora klänningsfickor och fort gick det att ta fram den.
Men på några ställen plockade jag fram min lilla, lilla Canon.
Som här, t.ex.
Vi hade parkerat bilen vid ett närbeläget hotell - för övrigt den enda byggnaden inom synhåll - och det var så vanvettigt vackert, det var på ön Skye, nu kommer jag ihåg det!
Härifrån utgick vandringsleder och vi såg människor vandra iväg mot bergen och jag tänkte att så mycket roligare pv skulle ha haft, om jag hade haft ett fungerande knä!
När vi beundrat allt detta vackra, drack vi kaffe vid hotellväggen, sittandes på några bänkar.

Oh, Skottland .., du kommer nog alltid att ha en plats i mitt hjärta.
Ett eget finrum.
Och inte behöver du någon kod och inte någon nyckel.

När jag tittar på bilderna är det knappt att jag ser skymten av solen!
Mest verkar det ha varit tämligen mulet och ändå .., så är det inte känslan som är kvar.
Bara sååå fint var det.

Nu är vi inte på ön Skye och när bilden tas är jag vanvettigt kissnödig och hoppas att kyrkan ska vara öppen och hoppas också att där kanske, kanske, kanske ska finnas en toalett, men det gör det inte.
Jag smyger in i det som känns som en regnskog och hukar bland blommor och blader.

Någonstans under resans gång kommer vi till en minnesplats över stupade soldater; sånt som vi är helt befriade ifrån i vårt land. I varje liten by finns ett minnesmärke från första eller andra världskriget med namnen på unga män som stupat i strid; precis som det är när man åker i Frankrike eller andra länder i Europa, ja, det var likadant i Australien. Det händer då att jag får en känsla av utanförskap .., att vi i vårt land stått vid sidan om och låtit andra ta smällen.

Och just vid den här minnesplatsen någonstans i Skottland - i  en vid cirkel på en liten kulle - finns fotografier och hälsningar till äkta makar, söner, bröder, här och där nån morfar eller farfar, vilka alla deltagit i något krig.
Paul Warren i sin blå basker blev bara tjugotre år och förlorade livet i Afghanistan.

Nästa år ska min sistfödde tillbringa ett par månader i någon krigszon .., Irak, Afghanistan eller Mali.
Då lär det bli dagliga kontakter med Vår Herre, ja, från mammans sida, lika så gott att man förbereder hen, måhända måste det sättas in vikarier i den himmelska bönemottagningen.

Ja, jag tar med en mobilbild också, som varit med tidigare.
En liten träbytta med blommor av papper .., och kors med hälsningar eller namn.

Bild med oskärpa, men ändå, så här såg det ut ....och vi gick längs raden av människoöden och läste och förundrades och där var andra som hade med sig blommor och stod länge vid någon minnesplatta. Ja, jag kände mig utanför, på ett inte så bra sätt.
Och ja, neutralitet är förstås vettigt, om alla vore neutrala i krig så .., ja, hur hade världen då sett ut?
Om alla utom Hitler varit neutrala ..?
Sånt kan man fundera på.

Överallt i Skottland såg jag ormbunkar; precis överallt!
Det om nånting är väl ett tecken på att där är riklig nederbörd.

Så här såg det ut kring vägrenen!
Härlig, frodig grönska!

Vill jag återvända till Skottland?
Ja, det vill jag.
Jag vill åka ut på öarna och åka ännu längre norrut.
Ungefär så.