Elisabet

Idag ....

Ordning och Reda var det ....

Ledig dag igen. Den andra av tre-på-raken.
Åker till affären och slår mig ner i fikarummet där Carina och Erik just då har rast.
Det blir småprat om Sälen i allmänhet och Vasaloppet i synnerhet och om Majas debut i spåret ., om nattvasan som Anna och pv tänker sig att köra (med pannlampa) och lite prat blir det om den stundande operationen.
Jag är inte den enda i affären som har krånglande knän eller leder .., det är vi som är äldre och har arbetat länge i butik och gått omkring på stenhårda golv och nu är vi alltså två som fått knäproteser.
Friherrinnan, som när hon arbetade hade problem med nacke och axlar, är nu - sedan hon förvandlats till just friherrinna - befriad från den smärtan.

Undrar om han hittade den ...?

Och så handlar jag ingredienser till den där soppan som blev så vansinnigt god .., ja, en bukett tulpaner får följa med hem och lite annat .., en så kallad skvallertidning gör mig också sällskap.
Det känns nästan som om man måste be om ursäkt för ett dylikt inköp, men det bryr jag mig inte om .., ibland är det skönt att lägga sig raklång på soffan Ektorp och bläddra bland skvallret.

Stannar till i foajén på väg till bilen och skummar igenom anslagstavlan.
Nej, där är inte mycket nytt.

Den fjärde mars har någon hittat en jättesöt och kelig kattunge och man undrar vad som hände med den lille krabaten. Dök någon matte eller husse upp?

Och utanför affären sitter nu en ny tiggare.
Den "ordinarie" - Valentin - åkte hem någon vecka efter nyår för att träffa sina barn och i hans ställe kom en pratglad herre som ivrigt pekade på pengabyttan så snart någon passerade. Ibland ropade han "Skål!" och log så glatt .., ibland kom han in och köpte cigaretter.

Den "nye" verkar vara en försynt man som inte gör något väsen av sig .., och snart är nog Valentin tillbaka, kanske i slutet av månaden?

Nu är soppan klar (den blev jättegod!) och jag har pratat med arbetsterapeuten i Falkenberg och ska i morgon få komma och hämta ut en sån här toalettförhöjning. Jag ska villigt erkänna att jag därmed - i ett huj - känner mig tämligen ålderstigen, ty såna hjälpmedel fanns det gott om på ålderdomshemmet i Malå eller på mammas gruppboende.
Nåja, det blir nog bra och underlättar säkert när man ska resa sig upp, då, efter operationen.

Sist av allt: på Facebook har någon taggat mig och när jag tittar efter hittar jag det här urklippet som handlar om mamma.
Jo, jag minns när bilden togs.
Och om någon  tycker att hon borde smajla lite, ja, se lite gladare ut, så kan jag förklara allvaret: mamma fick tidigt tandprotes och så länge hon levde skämdes hon alldeles förfärligt över detta och när hon skrattade - vilket hon ofta gjorde; hon var en gladlynt människa - höll hon alltid ena handen över munnen, så där som av en händelse.

Ja, så har den här dagen varit.
Ajöken, sa fröken.