måndag 15 januari 2018

Sex år kvar till sjuttio ....


Ja, jag har vittnat om det hur många gånger som helst; det är alltså inte klokt - i det närmaste ofattbart -  hur snabbt åren rusar iväg.

Idag för sextiofyra år sedan fick mamma sitt första barn och pappa sin tredje dotter (stor besvikelse, han drömde ju om en jaktkompis, en son!).

S e x t i o f y r a  år.
Bara sex år kvar till sjuttio!
Och ja, jag vet att somliga som läser här är sjuttio och mer än så och jag menar inte att man är gammal just därför, men siffran ...., det låter mycket.
Och är också mycket.
Detta att ha fått förmånen att leva i sextiofyra år, det är ju som ett mirakel när man tänker på allt som kunnat hända .., alla sjukdomar som man kunnat drabbas av .., allt sånt!"



Och tänk, så rikt livet har varit.
Tre barn fick jag; den siste en riktig eftersläntare.



Och två barnbarn har jag begåvats med!
Här en liten Emma, förmodligen på dopdagen.
Och håret lika bångstyrigt som alltid.

Den här dagen - idag, alltså - började så hemskt.
Vaknade vid halv fem av ett helikopter flög fram och tillbaka över huset och omgivningarna.
Sökarljusen nådde nästan in i sängkammaren och jag flög upp ur sängen, ställde mig vid fönstret och tittade ut.
Fram och åter kom den och dånade/brummade och ljusen spelade över Ejdervägen.
Haveri på havet?
Någon som förirrat sig bort?
En förrymd brottsling på flykt (snabbt fick pv låsa dörrarna) ...?
Och när pv cyklade till jobbet en timme senare, följde helikoptern honom .., lyste upp vägen och han funderade förstås.
Hu, så ruggigt!
(Fick för en stund sedan höra att en mördare rymt från Kållered och det är ju inte långt dit ..., kanske spanades det på honom ...?)

Sen blev det bättre.
Det blev ljust ute och rädslan försvann.
Nu har jag ätit frukost hos friherrinnan, gått på promenad med Shejken (så mycket roligare det är att gå där det finns en massa härligt krumeluriga hus och vid dagiset på Gamla Vägen hörde jag Madeleine ropa "Hej Bettan!"
Tänk, så glad man blir av att vara en del av ett pussel!
Jag minns så tydligt i Malå när jag en gång promenerade längs Ringvägen. Det var sommar och många var utomhus och pysslade i nån rabatt eller klippte gräset och hela tiden blev det hejanden och jag kommer exakt ihåg känslan .., den att vara En Del Av Nånting Större.


10 kommentarer:

Lena i Östersund sa...

En stor varm GRATTISKRAM till dej Elisabet !

Kattis sa...

Grattis på födelsedagen! ��������������

Anonym sa...

Ett stort Grattis till dig
Om du visste vad din blogg och din värld betyder, din blogg är faktiskt den äldsta jag läser och jag älskar fina Harry, och finaste Nelly och de andra djuren som du förmedlar till bloggen. Dina händer och dina fönster och allt ja det andra du lever i

Grattis igen
Mimmi/Motala

Anonym sa...

Ett innerligt grattis till dig! Och till den här bloggen,varm,kärleksfull och jordnära. För övrigt är du ju rena ungdomen, själv har jag bara drygt ett år kvar till 70. Och som du så riktigt påpekade; det går svindlande fort!

Elisabet. sa...

Lena i Östersund och Kattis: ååå, tack snälla!

norbergianblue. jaså, är du så pass till åren ,-) Det trodde jag inte och dessutom har jag fram tills igår trott att du är en dam, men nu vet jag bättre, jag gick bakåt i dina inlägg och läste! Tack för vänliga ord!

Mimmi i Motala: om du visste vad sånt värmer! Så många gånger man funderar på att lägga av och så läser man nåt snällt och tänker att ja, ja, då kan man fortsätta ett tag till ,-)
Från hjärtat: TACK!

Anonym sa...

Varmt Grattis till dig Elisabet ���� önskar Kerstin och T i Dalarna!
Har följt bloggen sedan 2006 så det är något som hör vardagen till ��
Hoppas få lyckan att träffa dig och PV någon gång framöver ��

Anonym sa...

Jag måste också tala om att jag älskar din blogg. Så varmt och så mänskligt du skriver. Det första jag gör när jag slår på datorn är att kollla dina inlägg. Stort GRATTIS och tack för all underhållande läsning du bjuder på. Ytterligare en trogen läsare från Motala

Elisabet. sa...

Kerstin i Dalarna: absolut att vi ska träffas! Och roligt med trogna följare. Ni är allt värda guldmedaljer!

"Ännu en trogen läsare i Motala": från hjärtat: t a c k!
Nu blir det ännu roligare att fortsätta!

Anonym sa...

Vet inte riktigt vad du menar med att du trodde att jag är en dam, men vill för säkerhets skull påpeka att jag är av honkön. Om än inte särskilt damig. :-)

Elisabet. sa...

norbergianblue: ja,mycket galet har jag varit med om, men nu hade jag nog läst fel inlägg ,-)) Nu gick jag tillbaka igen och kan verkligen konstatera att här är det inte fråga om könsbyte, vi är av samma sort! Förlåt.