Igår, innan vi åkte till friherrinnan och kalasade på det goda ankbröstet, satt pv här vid bordet och rättade matteprov. Jag hörde hur han suckade allt mer. Nästan ingen av eleverna hade skrivit godkänt på provet och han grubblade och sa att "men hur ska jag få dem att inse att man är tvungen att öva hemma också, det räcker inte med dom två lektionstimmarna per vecka när man läser matte 3 ...?"
Nu är det här inte elever som han själv har haft, men han var verkligen bekymrad.
I morse berättade han om en natt med bara några få timmars sömn.
Jag frågade vad som hänt .., om det var nånting som bekymrade honom?
Jo, det var det här med elevernas prov och hur han skulle ta upp det med dem, men sen gav det ena det andra och han kom att fundera på helt andra saker, sånt som väl egentligen inte alls var viktiga, men ändå.
"Ja, ja .., det går ju ändå ...", sa han och cyklade iväg.
Själv hade jag tidigt på morgonen lyssnat till danske Thomas Skov som jag följer på instagram.
Han länkar till en intervju- eller en podcast som på danska heter "Köreturen" (men med ett danskt ö) - där han "berättar om förhållandet till sin nu döde far, mannen som han aldrig riktigt "fandt sammen med i voksenlivet".
Thomas Skov blir alltså upphämtad och under en biltur utspelar sig samtalet (det är på Jylland) och till min förvåning hängde jag med i alltsammans. Inte ordagrant, men så där så jag fick ett rejält sammanhang och det gjorde mig glad.
Lite senare på morgonen drömmer jag att jag har tagit in på ett hotell i Danmark.
Det är bara jag själv .., och det som är mitt rum visar sig vara stort och rymligt.
När jag går ut en stund, hittar jag omöjligen tillbaka till mitt rum och inte kommer jag ihåg rumsnumret heller. Jag frågar en ung kvinna i receptionen, hon säger att det är rum 245, men det är det inte, där bor en annan kvinna. På en stol ligger kvinnans neccessär, den är plommonfärgad och mycket större än min. Försiktigt stänger jag dörren och letar vidare.
Nej.
Jag hittar inte.
Då lämnar jag hotellet och ger jag mig ut på stan.
Vid en restaurang möter jag mina barns pappa och hans fru Karin.
Dom ska på fest och är väldigt uppklädda - Karin har en klänning i guldlamé - och jag berättar jag inte hittar till hotellet och inte vet namnet på det heller.
"Men hur ska du då göra ...?" säger mina barns pappa.
Jag säger att jag vet inte.
Sen blir det ännu mera morgon och jag vaknar och är "oriven".
Den där känslan av att inte veta .., skräcken för att tappa minnet, att bli som mamma .., ligger alltid i botten. Harry har hela tiden legat nära, nära .., nu ligger jag kvar i sängen en stund och stryker honom över öronen som är så lena .., jag ser att det är ljust ute och himlen är grå .., kanske dags ändå att lämna sängvärmen och ge småfåglarna mat?
Inget är planerat för dagen.
Helt öppen ligger den.
Kanske ett dopp i havet?
Kanske inte.
7 kommentarer:
Du verkar ha ett lika livligt "drömliv" som jag. För min del beror det tydligen på de mediciner jag äter. Det står till och med i bipacksedeln att en biverkning kan vara "mardrömmar". Nu blir det inga sådana, utan precis som i ditt fall. Ett sammelsurium med oanade detaljer. Ibland läser jag till och med texter.
Sover gott ändå, även om jag ibland tror att jag sovit dåligt, så visar mitt aktivitetsarmband att jag sovit till 93% fullgod sömn.
Jag har ett lika rikt drömliv numera fast helt utan medikamenter! Aldrig mardrömmar dock, alltid trevliga/roliga drömmar!
Som väl är, har jag börjat glömma vad jag drömmer, för fy tusan vad mycket det kan hända under natten. Vissa drömmar sitter kvar hela dagen och skaver. Speciellt när de innehåller känslor...
Hälsa pv att jag förstår hans oro! jag har ju bara tre elever nu, flickan som kom direkt från Afrika lär sig som en svamp. Suger i sig allt. Frågar, pluggar på hemma och går in för det till 100% och tycker att det är jätteroligt. Men - de två grabbarna, som också är 13 år, och kommer från två länder långt borta med helt olika kulturer, de suckar och tycker att allt är trååååååkigt. Oooorkar inte.... De har varit här 1,5 år och kan lite lätt ytflyt som låter ok, men kan inget på djupet. Kan inte följa med i undervisningen, förstår inte ett dugg vad det handlar om. De fick undervisning i sv i sexan, men sen försvann de liksom i mängden på högstadiet.
Vad ska det bli av den som tappat sugen helt redan i sjuan? Som inte har en chans att ta ifatt med så lite hjälp som de kan få. Hur lätt blir de inte indragna i dåligheter? Det man inte förstår kan helt enkelt inte bli intressant... Jag är himla bekymrad. Det är inte precis poppis att gå iväg med en gammal tant när man vill vara med sina kompisar och hellre vill busa på timmarna än tvingas prestera nåt.
Tilläggas bör att de svagpresterande barn som har starka föräldrar, får hjälp lite snabbare... men när föräldrarna inte kan språket heller, och inte vet sina rättigheter, då mal kvarnarna sakta. Jag kommer förstås att slå larm när jag känner dem lite bättre, men det är ont om resurser och personal.
Jag måste slå ifrån mig dessa undringar när jag kommer hem, annars ligger jag sömnlös och grubblar över hur det ska gå för dem.
jag törs inte skriva offentligt om det här, därför läcker jag lite av min oro här... :)
Äsch, vad dumt.... "lär sig som en svamp...." det går fort ibland.... "suger i sig som en svamp" menar jag förstås.
Bert Bodin: jag tycker ofta att jag kan koppla ihop det jag har drömt om med det jag oroar mig för - eller har grunnat på -. Det var väldigt stressigt förra lördagen på jobbet och strul med ATG och annat och jag kände lätt panik .., kanske var jag inte van längre vid att ha tio bollar i luften och när jag kom hem var jag verkligen så ledsen. Jag tror att det var det. Egentligen.
Och då kommer den där skräcken att tänk om .....
Rexxie:det här med drömmar är ju så magiskt .., att man kan se så klart i drömmen .., och höra andra språk! Jag har bara ett piller om dagen, det KAN ju vara det .., men behöver det tydligen inte, då du verkar ha ett rikt nattligt liv ,-)
Bloggblad: jag frågade honom idag hur det hade gått, jo, han hade pratat allvar med dem och försökt få dem att inse att man inte har nånting gratis. Somliga menade att om man läser svår matte, är det meriterande när man söker till högskolan, men då gäller det ju att vara godkänd. Och han hade också kollat upp frånvaron i klassen och somliga hade fyrtio procents frånvaro!
Men han tyckte att det hade känts bra ändå. Oj, så jag beundrar er lärare!
Jo. Drömmar är ju alltid sammankopplade med händelser i verkliga livet. På nå't sätt.
Några av mina ”gamla” jobbiga elever är numera egna företagare och har barn i skolåldern, så det har gått rätt bra för dem som jag oroade mig för.
Idag när jag kom till mitt rum, hade några elever tagit sig in och skrivit ”Negerjävel” och en till nedvärderande rasistisk åaikt. Vad ledsen jag blev! Jag hann sudda det som min elev hade kunnat läsa, men det andra var med permanent tusch, fast så illa skrivet och felstavat att hon tackochlov inte kunde förstå det.
Jag är lika bekymrad över hur svår hennes framtid kan bli om dessa hatiska får hålla på... jo, rektor och mentorer kommer att ta itu med det. Men ändå...
Jag är bara inlånad en kort period, jag beundrar också dem som tar läraransvar och orkar.
Bloggblad
Skicka en kommentar