onsdag 6 februari 2019

Borta med vinden ...! 

Ankerbyn i Haverdal ...

Varje förmiddag kring tiotiden brukar friherrinnan slå en signal, ja, hit alltså.
Då blir det lite småsurr bara .., så där om hur vi mår ., det blir prat om vädret (regn och rusk och glashalt ute) .., vi diskuterar ofta tv-program som vi sett eller som idag: fina extrapriser i affären.
Färsk laxsida för 99:-/kilot.
Det är ju nåt att hurra för!
(Friherrinnan pratar väldigt gärna matlagning eller bakning, eller tv-program som handlar om just detta och jag svamlar på om alla duvor och koltrastar som pickar frön här utanför)..

Men så kommer pratet att handla om den där semesterbyn inte långt från affären .., den som har ett särskilt namn, den som lär vara lite märkvärdig ..,, och där lär bo många arkitekter, åtminstone sommartid.

"Få se nu .., men vad är det den heter ...?!" säger vi unisont.

Nej, namnet är borta.
Så tar vi slingervägen längs alfabetet.
Det hjälper inte heller.

"Vänta, jag ringer till Eva i Tyresö, hon vet säkert!" säger jag

Nej. Inte heller hon kommer på det.

"Jag ska fråga Ulf och ja .., jag lovar Elisabet, jag sms:ar och ja, bara första bokstaven!" säger hon.

Efter tjugo sekunder kommer meddelandet.

A.

Då ringer jag till friherrinnan och hon har precis då kommit på att ordet slutar på "byn" och dååå ..., men först då, kommer jag ihåg att det är "Anker", ja, så är det ju, Ankerbyn!

Det är då jag tänker att hjärnan är som en stor byrålåda eller ett arkivskåp - där lådorna är till brädden fyllda av minnen eller kanske bara fragmentariska bilder - och vid sextiofem års ålder svämmar där förstås över ..., det borde bli nån slags mental diskresning mellan varven och det kanske är just det vi varit med om, nu när namnet på semesterbyn fallit bort så totalt.

Men Ankerbyn var det i alla fall.
Nu vet vi.

2 kommentarer:

Bert Bodin sa...

VILKEN TUR att du berättade. Jag hade aldrig kunnat sova inatt annars. ;-)

Men sådär är det lite då och då här i huset. Plötsligt är ett namn borta. Jag funderar en stund utan resultat och beslutar då att sluta tänka på det.

En kvart senare ... popp ... Där dyker det upp.

Elisabet. sa...

Bert Bodin: här räcker det inte alltid med en kvart, kan jag säga :)