Försteman på stafettvasan blir Micke.
För sju månader sedan fick han ny höftled .., nu åker han som ett spjut!
Alltid stark.
Anna laddad och klar för sin sträcka 3 .., från Evertsberg till Oxberg.
Där tog Hilda vid.
Alla gjorde jättebra tider och det blev resultat för Team Taurus, ja det måste väl ha varit sjätte loppet det här? Hilda pressade sin tidigare tid från Oxberg till Hökberg rejält, men då fanns jag inte på plats med mobilen.
Lena Boströms son Jens skulle åka, det visste jag, då hon på Instagram (simbritsdal)berättat just det och jag lovade att heja. Det här var på Öppet Spår och oj, så förvånad han blev när två för honom helt okända madamer hejade friskt!
"Men ., vilka är ni ...?" tycks han tänka.
Jens och pv fick nästan exakt samma tid!
En minuts skillnad bara, till Jens fördel.
I Oxberg gled den här skidåkerskan fram och bad oss hjälpa henne med pannbandet som kasat ner.
Anna fattade bums galoppen.
"Ja, jag tänkte att där står några tjejer, dom förstår nog ...", förklarade den glada kvinnan.
När jag söker i resultatlistan på det som jag tror är nr 1853, visar det sig vara Liv Larsson som tävlar för Pite XC. En norrbottniska, alltså. Aha, då kan jag skicka den här bilden till henne!
Bra sluttid fick hon också: 6:35 !! Jättebra!
Efter stafettvasan.
Vallachefen Edvin Ljungman har minsann fått medalj.
Den där lille vallachefen, han var som en enda stor solstråle hela veckan.
Och så blev han och Anna bästisar och jag som minns hur hon kånkade på en lillebror, då 1986 när han kom till världen .., kände igen takterna.
På torsdagen tog jag bilen och körde till Gagnef till "Kerstin i Dalarna".
Hon har seden några månader tillbaka börjat ett Nytt Liv och bor nu i egen lägenhet (underbar, mer som ett radhus), inte långt från järnvägen (där hon kan hoppa på tåget) och Icabutiken.
Från sina fönster ser hon (åtminstone sommartid) grönt gräs, ja, det var så fint.
Världens finaste katt har hon, denna rara, trygga Kerstin.
Och den fina, lilla dalahästen har hennes pappa gjort.
Att möta en bloggvän som man liksom "känt" i fjorton år (det är Kerstin som står för minnet) är som alltid bara så enkelt. Man vet så mycket om varandra och vad som har hänt under årens lopp.
Allt blir så lättsamt.
Glöm nycklar eller koder.
Det är liksom bara att stiga in.
Mer som hände.
Då övriga var ute och tränade i spåren, åkte jag ner till Sälens by och handlade lite.
Och träffade hunden Alfons ... såååååå fin1
Fascinerades av alla raka talar och av ljus och skuggor.
Och skogen.
Det är inte många granar jag ser här i landet Halland, inte där vi bor.
Här vimlade det av dem!
Och överallt skid, - eller skoterspår.
Efter kontrollen i Hökberg kan man, några kilometer senare, parkera bilen vid sidan av vägen och går man sedan några hundra meter kan man heja fram skidåkarna. Tänk, om man hade den stugan, då kunde man tända en eld och sitta där i lugn och ro och beundra skådespelet från första parkett.
Män har det enklare när det dom blir kissnödiga .., dom ställer sig vid nån tall och så är det fixat.
Det är värre för oss kvinnor.
Men just i Läde, där har någon tänkt till (jag gissar en kvinna!) och byggt upp vallar av snö runt en trampad grop och där kan man huka utan att behöva visa ändalykten för alla passerande!
Helt perfekt!!
För ovanlighetens skull valde jag att åka hem igår, då pv skulle agera coach idag.
Sextio mil har jag nog kört tidigare i ett sträck - men bara en gång - och jag var totalt halvdöd innan jag var hemma, trots tre relativt långa pauser. (Harry skulle ju rastas och jag ville få frisk luft och lite mat).
Valde fel fil i Göteborg och hamnade i Tingstadsdtunneln och så småningom mitt i smeten, men vid ett rött trafikljus vid före detta Centralstationen hann jag med att klicka in "Malmö" på gps:ns sök-rad och vips, tog jag mig ut längs Ullevigatan och sen var det inga problem.
Det var bra att det blev fel.
Jag lärde mig en i alla fall en sak: att man klarar mycket mer än man tror och att jag faktiskt höll mig helt lugn .., även om det hjärtat nog slog aningen snabbare. Men ingen panik.
Underbart!
Nu ska jag göra i ordning för kaffe, för snart kommer friherrinnan på besök.
Hon har skött hus och sigge (med hjälp av grannen Christina) och utan såna vänner hade det inte gått. Det är som på bilden nästan ute ..., och jag hörde rödhaken i morse .., vilken lycka!
Tvättmaskinen går för fulla segel ..., ja, det känns bra att vara hemma.
Det är Hilda som tagit den och visar Edvin och Anna som blev såna bästisar.
Titta på Edvins blick!!
Han blev så glad var gång han fick syn på Anna som sjöng och lekte med honom mest hela tiden.
Den här sången t.ex., den kan vi nog alla utantill vid det här laget.
Allt som allt en fin vecka med mycket värme och glädje.
Och yoga. Anna höll yogapass (modell korta) och vi sträckte och tänjde så gott det gick.
Ja, så är det som vanligt .., medaljutdelning osv .., tack om någon orkat läsa hit ner!
10 kommentarer:
Jag kommer fortfarande med skräck ihåg när jag svängde fel någonstans och hamnade mitt på Söder i Stockholm i fredagseftermiddagsrusningen och GPS'en ihärdigt tjatade "gör en u-sväng"...
Att inte jag fick en hjärtinfarkt då betyder väl antagligen att mitt hjärta är i ganska bra kondition trots allt!
Så trevligt att läsa och se dina bilder från dina dagar i Dalarna. Någon guldmedalj behövs inte, även om guldmedaljer är trevligt. Särskilt de av choklad med texten "Mormor är bäst"
Idag är det min tur att sätta mej i bilen för att åka och umgås med barn och barnbarn i en vecka. Det blir nog den yngste som inte fyllt två än och jag som umgås mest då de andra kommer är spendera så mycket tid som de orkar i skidbackarna.
Äntligen en uppdatering!
Inte behövs det någon medalj inte. Det var så lätt att läsa. Speciellt med alla illustrationer av vallachefen.
Tänk. Då fick du ju bra träning. Förhöjd puls i 60 mil. ☺
Rexxie: ja, det är hemskt. Minns min pappa som i Köpenhamn på 60-talet hela tiden såg skyltar som ledde till centrum och fasan han kände :)
Bert: nej du, i sextio mil var det ingen höjd puls alls. Men i Göteborg!
Jag tycker om att köra bil när väglaget är fint och det inte är alltför mycket medtrafikanter.
Cecilia och Lena i Östersund: tack för snälla ord!
Ja, då är det bara ut på en runda. Och så lite armhävningar när du kommer hem.
Här behövs inte heller någon medalj, så kul att läsa hur ni har haft det. Och jag är imponerad över att du körde så långt, det skulle jag aldrig klara av. och lille Edvin ser så himla go ut.
Så fina bilder på Edvin ♡ och förstår den härliga känslan av att klarat av något, som bilkörningen!
Jag sjöng alltid Imse Vimse Spindel för barnbarnet från första början. Nu hjälper han till att sjunga också (3 år 3 månader) ��
Kerstin i Dalarna
Vad härligt ni verkar ha haft det :-)
Evas blogg .., Kerstin i Dalarna och Anna-Lena: ja, det var verkligen härligt! Och känslan av att klara av nånting man kanske inte trott sig om (att köra fel i Göteborg), å, den var härlig .., när det löste sig!
Skicka en kommentar