fredag 4 februari 2022

Förmiddag i landet Halland ...


Det blir det vanliga .., men ändå inte. 
Pv:s  träningscykel har pajat, den blir svindyr att laga och tio i sex - i hällregn och mörker - skjutsar jag honom till bussen, den som går från Stora Skipås och in till Halmstad. 

Sen hemåt. 
Det blir eld i kaminen .., kaffe och en rostad macka med ost och marmelad - när hände det senast - och hjälp, så gott det var! Harry som deppar när inte familjen fullkomlig, lägger sig i gästrummet. 
"Kooom nu Harry! Kom och lägg dig här hos matte på soffan!" ropar jag. 
Nej, han kommer  i n t e. 

Tittar på morgon-tv där det handlar om dom olymiska spelen .., om snöovädret längs E4:an norröver och så intervjuas vänsterpartiets Nooshi Dadgostar,  hos såväl tv4 som hos SVT. 
Oj, så snårigt det blir och så osäkert hon svarar .., det känns som om orden är inprogrammerade (som så ofta hos partiledare), men det är nästan på gränsen till pinsamt, så där så man önskar att intervjun ska ta slut. 
Man våndas liksom med den som intervjuas.
Ja, hu .., tur att man inte är partiledare!


Gårdagens ishalka på Ejdervägen har nu tackat för sig, men igår var det annorlunda.
Då valde jag att ta vägen via Ecke och Britts tomt (där det inte var så här grönt, det här var från i somras), förbi grinden (där en gång Nelly fastnade mellan spjälorna ...)  och så tog vi stigen mellan vägen och bäcken. Av och till fastnar yllekappan i taggiga slånbärsgrenar i knähöjd och jag förundras över att Harry fixar det så bra. 
Han liksom bara duckar.


Så har den nya kyl/frysen kommit på plats och trätt i tjänst. 
Mellan det gamla kylskåpet och arbetsbänken har diverse platta saker hamnat i kläm;  liksom hasat ner. Där var ett presentkort på en restaurang (som vi har letat det!), några vykort och så tre små summeringar av lika många somrar. 
På bilden är det glädjen från sommaren 2010 som jag håller i handen. 
För mig är det här ett bra sätt att komma ihåg det som hände; vardagligheter som annars så lätt kanske faller i glömska. 

"Den glada mannen i Falkenberg" .., jo, det minns jag så väl! 
Jag passerade en bank och där utanför kom en man gående och han looog så varmt och vi utbytte kanske tre meningar - om vad minns jag inte - men jag minns däremot hur varm jag blev inombords och ändå var det ett så oändligt kort möte.

"Ingbritt Persson" står det på den översta raden.
Ja, henne glömmer jag aldrig. 
Det var i juli 2010 .., jag höll på att städa ur lägenheten i Ystad, jag var svettig och trött och slut på och vi skulle några timmar senare köra med flyttlasset hit till Stensjö. 
Då ringde det på dörren och jag öppnade och där stod till min förvåning Ingbritt, trogen kund i lilla affären där jag arbetat i tretton år. 
I famnen hade hon en blomma. 
Det blev ett kort möte .., hon sa att hon fått bråttom när hon förstod att det var flytt på gång och nu ville hon bara tacka för vänligt bemötande i kassan under alla åren. 
Av alla arbetsbetyg och sånt man fått när man slutat på en arbetsplats, finns det inget - absolut inget - som har gjort mig så innerligt glad, som blomman från Ingbritt.

3 kommentarer:

Gunnel sa...

Fint att få så goda vitsord från en kund. Det värmer! Man borde själv vara lite "Ingbritt" ibland och tala om när man uppskattar någon.

WalkaboutSweden sa...

Såg inte intervjun med Nooshi idag, men jag förstår precis vad du menar. Så många gånger som jag också suttit och våndats under intervjuer med politiker. Ibland blir det helt enkelt inte bra alls.
Tycker mig redan märka att det är valår i år.

Elisabet. sa...

Gunnel: ja, men det brukar jag iofs praktisera. Jag vet själv hur glad man blir.

Walkaboutsweden: det var bara hemskt. Kanske också en känsla hos mig själv om jag hade hamnat i samma situation, det här att man anar att nu blev det fel .., och inför miljoner människor dessutom.