Tisdag ....
Strålande solsken, men blåsigt. Bilden togs igårkväll vid det enda doppet och vi var bara tre som vågade oss i.
Eller ville bada.
Det var sonen och Elliot och så jag själv.
Ljuvligt uppiggande, men inte så varmt. Nåja, ångrar man någonsin ett bad? Nej, det är omöjligt.
På väg hem från badet. Alltid dessa tävlingar.
"Ska vi se vem som vinner ?" säger Elliot.
Och det springs och springs och springs och jag går där bakom och blir varm i hjärtat när jag ser småkalsongerna och småbenen som pinnar på som lärkvingar.
Ork finns det, ja, liksom hur mycket som helst!
Nästan hemma tittar vi på den lilla myrstacken, den där ihärdiga små myror pinnar på av och an, till synes helt planlöst. (Men jag förklarar att så är det ju verkligen inte).
"Hur vet du det farmor ...?" säger 4-åringen.
Jag fångar stunder att minnas .., som idag på förmiddagen när doktor Eikedahl, 4 år, hjälpte sin farmor att sätta plåster på vänster stortå.
Efter min covidsväng förändrades mycket som har med kroppen att göra. Orken har ännu inte återvänt som tidigare .., jag blir fort andfådd och darrig, enorma mängder med hår ramlade av - men kom tillbaka med besked - och naglarna, framför allt på fötterna, blev sköra.
Min stortånagel har snart försvunnit helt och det ser inte så där himla trevligt ut, därav plåstret.
"Farmor, har du såna här fina plåster ., har du köpt dem själv ..., farmor ..? Farmor, gör det ont när jag sätter dit plåstren .., ska du ha två stycken .,. farmor, jag kan hjälpa dig att ta fram dem, det är ganska svårt .., titta, nu fixade jag det!"
Sen sitter vi tillsammans på stentrappan; han på min högra sida. Han tittar på ärret efter min handledsoperationen .., vi pratar om myntan där en humla söker frukost och jag säger att nej, man ska inte fånga humlor, dom ska man vara rädd om, ja, flugor också för den delen och man behöver absolut inte döda getingar, alla dessa behövs!
Och så plockar jag några myntablad som vi smakar på.
"Känner du ..? Det påminner lite om tuggummi ..?" säger jag.
Det tycker i n t e mitt sällskap. Han tycker att det är nästan äckligt och spottar ut det lilla myntabladet.
Ungefär så har vi det. Och ikväll vänder dom söderut igen, men Den Äldsta med make och hundar, blir kvar i alla fall tills i morgon.
Vilken sommar detta har varit - so far -.
Så mycket familjeliv. Så mycket värme och kärlek. Så oändligt mycket att vara tacksam för.
6 kommentarer:
Jag njuter av att läsa om dig och de dina; man kan säga att jag prenumererar på dig😊
/Mimmi
❤️fylls ju med så mycket att man blir salig
Mimmi: du är ju för rar! Så glad jag blir att någon "prenumererar"! Tack för vänliga ord!
Babsan: e x a k t!
Alltså Mimmi, vilken klockren liknelse!
Prenumererar, det gör jag också.
Så ljuvligt för liten E att vara hos farmor. Och så ljuvligt (och säkert ibland även intensivt) att vara farmor och ha tid.
mossfolk: (Precis som jag prenumererar på din sida ,-). Det här med barnbarn - oavsett ålder - kan vara oerhört intensivt, men än mera underbart! Det är en sådan GÅVA - rent av en nåd - att få vara med om två kullar barnbarn!
Skicka en kommentar