Lördag i landet Halland ...
Vid sextiden i morse lämnade herr pv sängvärmen och gjorde sig i ordning för dagens uppdrag: bomiläggning i Skallkrokens hamn. Ägg skulle stekas ., mackor förberedas och kaffetermosen fyllas. Själv åkte jag dit vid niotiden och oj, vad dom hade hunnit mycket och ändå var dom tre man korta i arbetslaget!
För en vecka sedan visade prognoserna regn och rusk och hårda vindar, men se, idag strålade solen och inte var det någon större vind heller.
Alla fyra hjälps åt att lägga i bommen, därefter skruvas muttrarna på plats och sist av allt, när alla bommarna ligger i vattnet, ska muttrarna dras åt. I många år har det här arbetslaget varit intakt och alla vet precis vad som ska göras och det är imponerande hur effektiva och snabba dom blivit!
Någon timme blev jag där .., satt i solskenet och såg ett jättelikt fågelsträck passera .., hörde fiskmåsar och småpratet från herrarna på bryggan. Jag räknade till tio husbilar på parkeringen .., nu börjas det alltså. Och prick nu kom han hem.
.jpg)
Natten mot idag körde den äldsta hem mot Malå. För att hålla henne vaken (vilket inte tycks vara några problem om man är van att arbeta natt) ringde jag några gånger, men när hon kommit till Örnsköldsvik, då gav jag upp. Ö-vik .., då är det väl trettio mil kvar.
Tio minuter hemifrån, kom den här bilden.
Vid 39 års ålder lämnade jag Malå och flyttade till Skåne. Så väl minns jag känslan när vi kom körande längs E22:an och långt där framme såg jag havet och Ystad och tänkte att jag hade hamnat i paradiset på jorden.
Jag hade aldrig satt min fot i Ystad, hade sagt upp ett fast arbete på Ica Nilahallen i Malå, men tänkte väl att det skulle ordna sig.
Efter ytterligare tio år blev jag ensamseglare och efter ytterligare fem år, lämnade jag min lilla 1:a på Regementsgatan och även ett fast jobb och någon sa ..."få fast arbete vid 56 års ålder .., ja, lycka till!" och så gick flytten till landet Halland.
Nu är dottern två år äldre än vad jag själv var och har sagt upp ett fast arbete på CIVA på Karolinska, blivit ensamseglare och tagit sikte på Malå och hoppas nog också att allt ska lösa sig. Och AP tog sats och susade iväg till Accra i Ghana för att arbeta där i - nog blev det väl två år - och mamma försvann till Sydamerika vid 57 års ålder och min ena syster tackade för sig och emigrerade till Australien och min andra syster lämnade sjukhusjobb på Luleå lasarett, flyttade till Lund och blev dialyssköterska, köpte sig så småningom en skånelänga ute på landet och jag sitter här och ler när det här skrivs och tänker att ..., jo, men alldeles orädda har vi inte varit.
4 kommentarer:
Sådär minns jag också vår resa till Kiruna för ganska många år sen- mil efter mil på tomma vägar. Ibland några renar vid dikeskanten. För mig var det också en slags resa hem. Hem för första gången till farmors uppväxtmiljö i den gruvstad som till stor del byggdes upp också av hennes ingenjörspappa vid förra sekelskiftet. Och förstås tillsammans med hennes urstarka mamma med sin släkt från Finland.
Vi har också varit en rörlig familj - just farmor levde sen i flera år med sin då egna stora familj i Teheran i dåvarade Persien där min pappa är uppväxt. Hennes systers man var en för tiden väldigt berömd upptäcktsresande med sydamerika som forskningsfält och farfars ena bror flyttade till Kina på 1920-talet och blev chef för hela kinesiska postväsendet.
Min första man, barnens pappa, tillbringade hela sin barn- och ungdomstid i Etiopien och själv bodde jag som tvååring efter krigsslutet i Kairo under några år. Allt det här har haft med flyg och flygvapen att göra.
Inte så konstigt kanske att jag själv senare i livet bott elva år i Frankrike och att min dotter är gift med en fransman och bor i Nice med mina franska barnbarn. Mina två pojkar har omväxlande bott och jobbat i USA och Tyskland och själv bodde jag längre perioder i Californien, England och Schweiz. Och utbildad också i Frankrike sen ungdomen.
Så vad är gener och vad är miljöpåverkan? Troligen det senare mest - det lär betyda mer än generna. Säkert så också i din familj eller vad tror du? Och för din äldsta kommer det förstås att gå jättebra!
Monet: ja, det är förstås många som bryter upp (utan att bli ensamseglare) och gör nånting helt annat, jag menade heller inte att endast detta att flytta eller att bryta upp innebär något slags mod, kanske mer att man vågar följa sitt hjärta. Tack som berättade om hur det var i er familj.
Nu får jag inte ihop åren. Du var kanske 39 år när du lämnade Malå…? Eller?
Jag har då verkligen inte skuttar runt långt. En flytt på sådär 6 mil är mitt bidrag. Bott två kommuner totalt. Undrar om det kommer blir fler än så?
Turtlan: Tur att jag har en observant sjuksköterska som bloggvän! Tack! Visst var jag 39! Det viktigaste är inte att man flyttar långt (och allt långt är ju relativt) bort, utan att man gör det som känns rätt!
Skicka en kommentar