Lördagkväll ...

Det är inte jag som sitter där vid bordet.
Ni ser väl dom stora bryggkaren i koppar?

... blir överraskningskväll.

Eller eftermiddag.

Ty då ringer det på dörren och där utanför står två stiliga herrar från Västmanland och jag bara g a p a r!

(Nej, minsann, det är inte ofta att där uppenbarar sig män i nästan-fyrtioårsåldern bakom ens dörr.)

För några korta sekunder tänker jag att det är Jehovas Vittnen som vill visa mig Den Rätta Vägen, men det är det inte alls .., det är ellis sambo och hans arbetskamrat som under fem veckors tid utbildar sig i Köpenhamn; en högskoleutbildning på fem veckor, enbart på engelska och med massor av matte och mikrobiologi .., och så bostad några mil härifrån .., och det blir hur mycket prat som helst och så himla trevligt!

Det blir starkt Zoegas kaffe - skånerost - och efteråt visar jag dem innergården och gatan där kommisarie Wallander bor (det är bakom mitt köksfönster det ...) och sedan stranden med ett vresigt hav!

Ellis sambo (ni anar inte vilken trevlig man hon har och med så glada ögon!) vi kan kalla honom för "P", han suckar och säger att ..."men ååå, så fint det är i Ystad .., titta, och gräset är ju grönt än .., herregud, hemma är det ju massor med snö och kolla, här växer ju ROSOR mitt i vintern!"

Och senare ..., middag på restaurang Bryggeriet.

Jag väljer en liten fisksoppa till förrätt, men den portionen är rejäl (stor mussla ligger och gupppar i den läckra soppan ...), så någon huvudrätt blir det inte.

Lagom lite eller mycket folk.

Någon timme senare kommer ett stooort sällskap med tre herrar i 50-årsåldern och så en massa ungdomar, nästan enbart töser .., och man undrar om det är släktträff eller nåt sånt, - för någon kallar ena mannen för pappa -.

Och nu är det kväll och jag har nästan somnat på soffan och från Ljungby och 50-årsfesten ringer en rar pensionatsvärd och är mjuk och len i rösten av lite eller mycket vin och jag blir glad och inutivarm och längtar tills nästa helg då han kommer hit.

Tänk, vad man kan vänja sig vid en annan människa!

Upphittat ....

Personalmöte ...

Från vänster Malin ..., Maria Hansson och "Cowboy-Maria".

Fem minuters prat och skratt innan några av oss säger hej och tack för idag.

Maria Hanssons vänstra hand ...

Den här vänsterhanden tillhör min arbetskamrat Maria H.

Maria är som så många andra i affären Vattuman, men alldeles på gränsen till att vara Fisk.

Om jag minns rätt, blir hon 34 år om en månad.

Maria är ansvarig för ost och pålägg, ja, delikatesser helt enkelt, men hon kan så mycket mera.

Hon är skärpt och när vi har varit på kurs, är hon den som alltid ställer dom klurigaste frågorna.

"Hund eller katt Maria?" frågar jag.

"Ingetdera .., jag känner ingenting alls för den frågan ...", svarar hon.

Hon har tre döttrar som är nästan hela hennes liv och Marias sambo kommer från Enköping och är den enda som, - förutom jag själv -,när vi har personalfest och bjuds på julbord, vill ha potatis till sillen.

"Om du vinner 110 miljoner ...?

"Då betalar jag genast av lånen .., och så reser jag och absolut skulle jag ge bort pengar till välgörenhet, det tycker jag att alla som vinner mycket pengar borde göra ., eller jag förstår inte att dom inte gör det ..?" säger hon.

När vi på morgonen står och gör i ordning i mejerikylen, berättar hon att ..., när hennes egna barn är lite större, då skulle hon kunna tänka sig att ha fosterbarn.


Maria fixar julfrukosten på jobbet .., fast hon är ledig.
Hon kommer bara en timme före oss övriga.

"Bästa ämnet i skolan?"

"Matte!" svarar hon blixtsnabbt ..,. och då förstår jag varför hon tycker så mycket om Sudoko.

Då blir det tankeflykt förstås och jag ber henne att knäppa händerna som till bön och innan hon gör det blundar jag och säger att "garanterat vänster tumme upp!" och så blir det.

Jepp.

Under åren som jag har arbetat i affären, har vi kamperat torsdagkväll tillsammans och även helgen.

Det skapar en viss .., ja, samhörighet.

Man vet precis hur den andra arbetar.

När jag frågar Maria vad hon tycker är hennes mest utmärkande egenskap, så säger hon att "ja, jag är nog snäll .., och så är jag envis".

Jo, det tror jag också att hon är.

Att hon är världens snällaste, det vet jag redan.

Och lojal.

Men för mig är det nånting helt annat som personifierar henne; jag har aldrig någonsin i mitt liv mött en människa som så har känslorna utanpå kroppen.

Maria har precis lika nära till skratt som till gråt och hon är lättrörd så nånting!

Så är det med den rara Maria Hansson.

Lördagsfönstret ...

Hej!

Det blev ju helt fel.

Jag missade ett, det är sängen där Ghandi sov (och till hörande fönster). Det är taget i byggnaden (Gandhi Smriti) där Ghandi spenderade sina 144 sista dagar. Man kan inte se det på bilden, men ovanför hänger en skyld med ett av hans citat, "My life is my message".

/Joanna


.... kommer även det från Joanna på Irland.

Själva bilden togs nog i Indien.

Och på den här sängen, här har den här mannen sovit gott.

Får man hoppas.

Så här skriver Joanna:

... det är sängen där Ghandi sov (och tillhörande fönster).

Det är taget i byggnaden (Gandhi Smriti) där Ghandi spenderade sina 144 sista dagar.

Man kan inte se det på bilden, men ovanför hänger en skyld med ett av hans citat, "My life is my message".

/Joanna

Ett litet kvällsfönster från Indien ...

Pensionatvärdens brorsdotter Joanna har sänt fem fönster; från Irland till Sverige.
Från Dublin till Ystad.

Det här är ett av dem.

Och så här skriver Joanna.

"Det fjärde är tagit inifrån en rikshaw (eller tuk-tuk som det också kallas)..

Kanske inte så speciell bild..

Tills man upptäcket att mannen upp till höger har en del tyngd på huvudet.."



// Titta, vad jag har lärt mig att göra nu! Nu kan jag såväl förminska som flytta texten ..-)

En påhittig man ..


Ååååå, ni bara m å s t e läsa om en så helt ljuvlig farfar!!

Här finns han!

Medan jag letar andra bilder, hittar jag den här.

Och förundras.

Från vänster Anders hand .., i mitten min ..., och längst till höger: min kusin Vivekas hand.

Har man snälla arbetskamrater ..?

Svar: ja, det har man!

I morse vid frukostfikat fick den äldsta i sällskapet, nämligen bloggmadamen, ett så fint litet födelsedagspaket innehållande ett presentkort hos underbara Nina Skoland - ni vet - hon som har designat och stickat min älsklingshalsduk!

"Ja, det nästan står ju ditt namn på hennes kläder ...", sa Karina efteråt.

På bilden skymtar ni madame Skoland som förevisar en härlig stickad kofta!

Blev jag glad?

Mer än så; jag blev rent av lycklig!

Helenes vänstra hand ...

Helene är butikschef i affären där jag arbetar.

Med det menas att hon helt enkelt leder och fördelar arbetet .., ja, ser till att alla varor kommer på plats innan vi hoppar på nånting annat.

Alldeles enkelt är det nog inte .., arbetskamraterna är alla viljestarka och gör lite som dom vill (läs: vi vill ...), ja, man kan nog säga att vi är ganska bångstyriga.

Helene är Vattuman och lillasyster.

Hon är uppvuxen i Malmö, men bor i Svedala .., hon har rött hår som alltid är välfriserat och så har hon katter, ja, Helene är en typisk kattmänniska.

Om man är rödhårig, kanske man är eldfängd och det är Helene.

Hon har ett häftigt humör och det har hänt att vi har diskuterat rätt så rejält, men det går snabbt över, även om hon säger sig vara långsint.

"Hur skulle du beskriva dig själv med ett enda ord ...?" frågar jag henne, där hon står vid läskhyllorna.

"Tjaaa .., jag skulle nog säga envis ...?" säger hon.

Och så frågar jag .., ja, vad hennes man skulle svara på samma fråga?

Hon tänker en stund.

" Njaa .., kanske att jag är snäll ..?" säger hon.
(Senare visar det sig att han säger ..."varmhjärtad". Åå, det låter väl rart!)

(Själv skulle jag säga att hon kan vara otroligt omtänksam.)

Om hon vore tjugo år och skulle börja om .., vad skulle hon då vilja arbeta med?

"Psykolog!" svarar hon genast.

Och drömresan ...?

"Tillbaka till Skottland!" säger hon lika snabbt.

Man kan säga så mycket om människor .., hit och dit och allt möjligt om egenskaper och förtjänster .. men för mig är Helene egentligen nånting annat.

Det var nämligen vi två som arbetade tillsammans en lördagmorgon i början av april och det var Helene som kom och räckte mig luren där jag fick veta att min mamma nog bara hade några minuter kvar att leva och det var Helene som hörde och såg min förtvivlan och fasa och hur jag rafsade ihop allt jag höll på med och störtade iväg till gruppboendet, - men för sent -.

Så var det.

Ny giv ...

När klockan är kvart i sex lämnar jag sängvärmen och sätter mig vid stora slagbordet.

Det är dags att betala räkningar.

Hur enkelt som helst kan jag konstatera att det totala köpvansinnet slog till med rejäl kraft i december och låg man därtill sjuk i två dagar, så syns det på lönebeskedet.

Men nu är det gjort.

På golvet ligger en hel drös med betalda fakturor och nu kan sångkören uppenbara sig .., dom som tackar för att man har betalat tv-licensen, för den fakturan var också med.

Idag ska det storhandlas.

Fem paket Via tvättmedel för 100:-, blandfärs för 39:90 kilot .., jag ska fylla frysen och bli en rejäl husmor, jo, minsann .., den här månaden ska förvandlingen ske!

Nu mot jobb till fem!

Dagens fönster ...

"Bara för att du är så snäll ska du få ett fönster till.

Fönstret tog jag på Nyårsdagen.

Det regnade och nästan inte en människa, eller bil för den delen, syntes på gatorna.

Jom."


//Fönsterna hittar man i Lissabon. Det är där den rare Jom och hans hustru har varit på semester. Glöm inte att klicka på bilden!

Falling in love ...

"Falling in love" .., en film så romantisk så man nästan dånar.

I morgon är det fredag och därefter stundar jobbarhelg för min del.

Det är en evig tur ..., att lika fort som den lediga helgen susar iväg, lika snabbt går det att arbeta lördag och söndag.

Ingen pensionatsvärd kommer hit i helgen, han ska åka hem till Småland och gå på f.d-flickväns-kalas.

Det ska villigt erkännas att så himla lajbans tyckte jag kanske inte att det var till en början, men får man bara skriva av sig alla känslorna, så blir det bra.

Så jag skrev.

Och nu är det bra.

Själv är jag bjuden på restaurang på lördagkväll och det ska också bli trevligt.

Och så kan man ju trösta sig med mr de Niro.



Hur många gånger har jag sett filmen "Deer hunter"?

En av de bästa filmer jag vet, men så hemsk.

Och så varm mitt i allt detta.

Här spelar också Robert de Niro och Meryl Streep och jag kommer så väl ihåg en sekvens i filmen .., de Niro har återvänt från Vietnam och nu är det fest .., och en storvuxen man står och vispar en smet ..., ååå, som han försöker att hålla känslorna i styr, utan att lyckas!

Helt ärligt tycker jag att Robert de Niro är en världens bästa skådespelare.

Herrarnas konståkning på SVT 24.

Ja, det är fina trikåer ikväll också.

Välsydda byxor.

Skräddarkonst av högsta klass.

Lite mera info ...

Om ni inte visste det .., så när filmen är slut, kan man klicka på små bilder i nederkanten .., små bildrutor.

Klicka på bilden av en man, så får ni höra vad publiken tyckte!
(Vilka dialekter ...!)

Och på en annan liten bildruta .,. om man klickar där, får man se/höra hur det hela planerades.

Innan allt är för sent ...

Christina har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "I love you. Eller nåt sånt.":

"Jag känner också igen mig i det du skriver.

När min pappa låg för döden, så fick han mängder med morfin.
Jag satt där och tänkte att jag aldrig hade talat om för honom hur mycket jag älskade honom, för att inte tala om att han aldrig i hela sitt liv hade sagt något dylikt till mig.

Så jag lutade mig fram och fångade hans blick när den ett ögonblick fick lite stadga.

-Pappa, jag älskar dig sååå mycket, sa jag.

Då tittade han på mig och jag trodde inte att han hade hört.
Då rörde sig plötsligt käkarna och han formade med stor svårighet orden:

-Jag älschklar dig åkså.""

Dagens fönster ...

... finns på min innergård.

Det är bara att höja blicken.

Nu vet jag en som kommer att älska Bente fra Norge!


"Fan klubb for Vasaloppåkare nr 8002 sa...

Ja som den "sporstinteresserte" (ikke) person jeg er ,var det jo bra at jeg kommenterte her.

Spørsmålet er jo om det skulle stiftes en egen fan-klubb for PV.

Alle store idrettsstjerner har jo det,

Hvem blir med ???

-B-."


Svar: bloggmadamen anmäler sig förstås!

Något för Dressman ...


Jag måste säga att det är väldigt tjusiga trikåer de manliga konståkarna har på sig.

Väldigt eleganta.

Tighta och välsittande.

Just det.

Kväller .....

.... och jag har nyss pratat med den blivande vasaloppsåkaren, nämligen pensionatsvärden och han meddelar högtidligen att han tycker att .. "en sådan högklassig intervju med en stor idrottsman, ja, som i inlägget lite här nedanför, det borde väl ändå rendera i mängder med kommentarer ..., ja, vad är nu detta ..!

"Det är synd att Bloggblad har så stora bröst så hon inte kan idrotta, för hon verkar ju förstå Vasaslopps-storheten .., och jaså, har Bente också skrivit ...? Ja, norrmän har ju känslan för skidåkning .., nu blev jag lite gladare!" säger han.

Nu vet ni det.