Så här är det.
Alla som läser här lite mer regelbundet, ni är förstås helt på det klara med att jag ofta använder ord som "underbart", "ljuuuuvligt!" och att jag kan utbrista att .... "ååå, jag älskar såna här program/bilder/texter!"
Men i verkliga livet, är det precis tvärtom.
Jo, jag kan säga till småttingar att "men ååå, vad mormor älskar er/dig!" men aldrig att jag säger det till någon partner.
Ingen enda man har hört mig säga dom orden.
Om just detta, telefonpratar vi jättelänge, en god vän och jag själv.
Han påstår att jag på nåt sätt är känslomässigt snöpt, när jag är så där.
(Nej, det är inte PV.)
Jag säger att man på andra sätt kan visa precis samma sak.
Det tycker inte han.
Och han undrar vad det beror på?
Varför är vissa människor på det viset?
Vad är man rädd för?
Och jag funderar också.
Är jag rädd för att det "ska bli för mycket?"
Att man liksom blottar sig?
Nej.
Det är inte alls därför.
Det är mer bara att det helt enkelt inte ligger för mig; att såna ord bara krumbuktar sig och har sig i min mun .., att dom vill hoppa ut, men osagda.
Jag vet att vi har diskuterat det förut, här på sidan, men jag funderar ändå över hur det kommer sig.
Är det en personlighetsfråga bara?
Uppfostran? (Jag försöker tänka efter hur det var hemma ...? Mamma jobbade alltid .., hon var inte särskilt känslosam av sig .., pappa var det definitivt .., han var den som kramade och tog om och var tryggheten ... varma händer hade han!)
Och det är ju så konstigt, för du är ju så känslosam för övrigt? säger gode vännen.
Inte för sitt liv får han ihop den här ekvationen.
Inte jag heller.
Just så är det.
16 kommentarer:
Det finns något teatraliskt, snudd på hollywood-fånigt, över att säga till en man: Jag älskar dig! Det har jag aldrig heller någonsin gjort, utan det får bli andra omskrivningar på det temat.
Love, literature ...: så förklarade jag det också .., att det känns som om jag är med i en film ..-)
Men det finns ju människor som har sagt samma sak till mig.
Upplever jag det fånigt då?
Nä.
Oj, jag är nog tvärtom. Jag säger ofta det till min man. Vi säger båda två God natt älskade eller god natt min älskling. För mig känns det inte ett dugg fånigt. Kanske har det med personlighet att göra. Precis som att jag aldrig säger sk. runda ord. Om andra vill använda dem bryr jag mig inte om det, men jag kan liksom inte. Det skulle kännas jättefånigt däremot.
Marianne: jag tycker inte att det är ett dugg fånigt om ANDRA säger det till varandra .., tvärtom, men det är som om jag skulle ta på mig högklackade skor och ett lamefodral.
Det skulle inte vara jag.
Det är ju helt och hållet beroende på vilken valör orden har för var och en.
Ungefär som med svordomar.
Nog tycker jag att om man i tid och otid måste betyga partnern sin kärlek genom att säga: jag älskar dig, så blir det väl ganska urlakat med tiden.
Det finns ju så många andra sätt att visa sina känslor på.
För övrigt så kryddar/utökar jag mitt språk med mustiga svordomar då och då.
mvh R
PS Pröva att skriva orden på en liten lapp till PV, vem vet han kanske blir jätteglad. DS
Jag tror att det är en kultur- och klassfråga.
I den kultur som jag växte upp i förekom knappast "Jag älskar dig"-vanor. (Jag är född i en arbetarfamilj på landet.)
Kanske hände det att skollärarn sa det till sin hustru.
jom: det tror jag med .., men den gode vännen är också uppväxt så .., och för honom är det HELT naturligt att säga så.
Jag tror att mina döttrar är ungefär som sin mamma ..-)
Det kanske är ärftligt och dom har förstås inte hört det hemifrån.
Jag tycker det är lite intressant det där med hur olika en del (de flesta?) uttrycker sig i tal -och skriftspråk.
Jag har en kompis som aldrig säger hur hon känner eller om hon t.ex. uppskattar något. Men hon är otroligt duktig på att utrycka det i text.
Och själv är jag nog ungefär lika i tal -och skrift... fast jag skriver mkt mer än jag pratar :)
mossfolk: jag har mycket lättare för att uttrycka mig i skrift, om det är KÄNSLIGA saker ..-)
Annars är det lätt att jag tappar kollen, på nåt vis ..-)
Ekte kjærlighet tror jeg kan sies på mange andre måter enn I love you,.Det er for meg noe jeg forbinder med amrikanske kjærlighetsfilmer.
Og ikke som in real life.
Et lite puss på kinnet,ett ømt kjærtegn,ja,vise det med kroppsspråk .
-B-
Att läsa ditt inlägg här var precis som om det handlade om mej. För trots att jag älskar min man-sååå mycket!-, har jag aldrig sagt det till honom, med ord. Men i handling och på papper... Inte är jag rädd för att säga dem, men det kämnns liksom alldeles för högtravat, det är som om de orden inte passar i min mun....
Men mina barn däremot, dem har jag sagt det till. I alla fall när de var små. Det är konstigt, men så är det.
Men, man kan ju visa sin kärlek ändå, uttalade ORD är ju inte allt.
-B-: ja, så känns det för mig med .., men det bekymrar mig inte och låter inte falskt om andra säger det till varandra.
ninnie: så skööönt .., man är i alla fall inte ensam!
Jag känner också igen mig i det du skriver.
När min pappa låg för döden, så fick han mängder med morfin. Jag satt där och tänkte att jag aldrig hade talat om för honom hur mycket jag älskade honom, för att inte tala om att han aldrig i hela sitt liv hade sagt något dylikt till mig.
Så jag lutade mig fram och fångade hans blick när den ett ögonblick fick lite stadga.
-Pappa, jag älskar dig sååå mycket, sa jag.
Då tittade han på mig och jag trodde inte att han hade hört.Då rörde sig plötsligt käkarna och han formade med stor svårighet orden:
-Jag älschklar dig åkså.
Intressant! Jag har också svårt att få fram ett jag älskar dig på svenska, vare sig det är till nära familjemedlemmar eller som förr till någon pojkvän. Det låter liksom så... jag måste tänka... överdrivet, på något sätt. Det känns inte det minsta naturligt att säga så, men möjligen, möjligen att jag sagt det i ett romantiskt ögonblick någon gång.
Jag tycker det svenska ordet älska är mycket, mycket starkare än det engelska "love". På engelska kan man lovea vadsomhelst, allt från färgen på ens telefon till sin äkta man eller frun. Det slängs omkring på ett helt annat sätt. Ordet älska är ju också fristående och "att älska" betyder ju inte bara att tycka mycket om något eller någon, det betyder också att ha sex med någon. På engelska gör det ju inte det. "To love" betyder i 99% bara känslan man har för något, och för att säga att man har sex måste man säga "to make love". Det är stor skillnad!
Jag skulle ha svårt för att säga jag älskar dig till mina föräldrar eller till min mormor, det känns nästan lite incestuöst att säga så. Däremot kan jag säga att jag tycker SÅ mycket om dem, och det har samma kraft som att säga I love you.
Kanske det är en generationsfråga. Min syster har börjat säga jag älskar dig när vi pratar med varandra i telefon, och jag blir lika ställd varje gång.
Jag känner så väl igen mig. Jag har kanske sagt de orden högt, jag älskar dig, knappt 10 gånger under mitt liv.
Jag får helt enkelt inte ur mig orden.
Fast jag kan lätt säga saker som "jag älskar sushi!", eller att jag älskar mina katter.
Men att säga att jag älskar en människa... då tar det stopp.
Men i min familj har vi aldrig heller pratat om känslor så..
matilda och madeleine: så där är det verkligen för mig också!
Å, vad jag älskar palt och ååå, vad jag älskar barnbarnen (och säger det!) men aldrig till någon partner.
Inte till mamma och pappa heller.
Det är ju hemskt, på ett sätt.
Skicka en kommentar