Så himla modig känner man sig inte.
Vill jag lova ...
På en skylt vid parkeringen meddelas att här går ett stort antal hästar fria sommartid och man behöver inte vara orolig, dom är snälla.
Och så ser vi dom ..., ett par hundra meter bort.
Pv räknar till tjugofyra löshästar och i samma stund vi ser dom, ser dom oss.
Ser ni dom framför er?
Tjugofyra hästar som kommer lunkande nerför hällarna och rakt mot oss!!
Det är inte långt ifrån att jag pinkar på mig.
Och vips, är dom omkring oss .., ja, som surrande flugor och jag fylls av inutivärme och blir så glad över att vi vågar stå kvar och vinden blåser och det är försommarkväll och livet är bara som bäst.
Just så är det.
... finns på ett pensionat i landet Halland.
Ingela från Malå (som kan lägga text på sina filmer, ååå, jag ska gå en kurs hos henne när vi kommer hem i sommar!) säger i en kommentar att jag har fått mycket mörkare röst, men det är nog det här med hesheten.
I natt har jag hostat så mycket, så till slut lämnade jag sängvärmen intill pv och tog ett enkelrum i stället och där låg jag tillsammans med Pelle som tryckte sig nära-nära matte och jag strök honom över huvudet och hörde hur han spann och i det ögonblicket kände jag mig som den rikaste människan i världen.
Ungefär.
Dom två männen kliver på i Malmö och sitter snett vid sidan om mig.
Prick hela tiden pratar dom.
Och skrattar.
Det är nån slags ryska eller kanske är männen från något baltiskt land?
Arbetarhänder.
Jeans.
Var sin ryggsäck.
Nu är det som allra vackrast.
Blommande rapsfält och harpaltar som skuttar i raketfart över åkrarna.