Mail från Catarina ...

Ni som har varit med ett tag här på bloggen, kanske kommer ihåg Catarina från Skåne, som tog ett friår och tillbringade det i Marocko.

Hon skrev och berättade om livet just där och det kom bilder och man insåg att detta med att bryta upp och göra nånting helt annat, det är kanske inte så farligt?

Ikväll plingade det till i min inkorg.

Så här skriver Catharina, som också har tagit bilden av dom glada danskarna.

"Sju dagar ....., har jag till en EFTERLÄNGTAD semester!

Så här års känns det tungt, det går lite på halvfart på jobbet, känns lite hopplöst att ha olika teman att jobba efter, både jag och eleverna känner att "slutet" är nära!

Då gäller det att hitta på andra saker som t ex att upptäcka att Malmö museum har en utställning om Nelson Mandela, att Slottsträdgården finns i Malmö, att Malmös alla parker står i sin fulla prakt just nu.

En härlig dag på Sibbarp med MAT, MAT, MAT i mängder är heller inte så dumt och ha elever som gillar kubb (egna regler skapades för inte kunde jag dem heller!), volleyboll, fotboll, badminton eller bara sitta och VARA!

Nationaldagen var jag i Stockholm där varenda kotte tycktes vara på benen och för att inte tala om alla DANSKAR som laddade upp inför MATCHEN (grattis Danmark).


Catarinas vänstra hand.
Vi satt vid vattnet i Malmö och solen gassade.

En och annan svensk fanns också och till och med Nallen hade svensktröja, fotbollsskor och boll!

Kvällen innan var jag på en BLÖT konsert på Stadion iklädd gummistövlar, raggsockor, regnställ, handskar, halsduk och mössa!

Såg mer ut som om jag skulle på fjällvandring än en konsert med Bossen - dvs Bruce Springsteen. 30 000 entusiastiska människor som trotsade regnet och kylan (5 grader) och gav sig hän åt Årets Konsert som dundrade på i drygt 3 timmar utan paus!

Man kan inte tro att karln är 60 år!

Trevlig semester på dig!

Själv drar jag till Marocko direkt när jag låst dörren till skolan och återkommer natten innan jag ska börja jobba igen!

Kram på dig!

Catarina."

Kväller ...

Ja, just det.
Man pratar på det viset med katter.

Och så har sonen kommit hem från pluggandet i Stockholm och hela sommaren blir han här i Ystad.

Han bor hos sin pappa ute på landet; i sitt gamla rum på ovanvåningen och hunden Meja blir förstås överlycklig över att lillhusse är på plats igen och det blir vi andra också.

Ikväll tittar han in, sonen.

Vi sitter i soffan Ektorp och tittar på nyheter och sport och det blir prat om Glenn Strömberg, piratpartiet, Marit Paulsen, fläskpannkaka imorgoneftermiddag ..,. och allt möjligt annat och pensionatsvärden ringer och småpratar lite och min australiensyrra och hennes underbare man tittar förbi, - dom har varit på middag hos exet och hans nya fru och är glada och spralliga - och det blir pussar och kramar och jag har räknat alldeles fel, det är i övermorgon dom lämnar Sverige och då blir det väldigt känslosamt och jag får svårt att hålla gråten, varför man nu ska göra det?

Janne fyller sextionio, min syster sextiofem.

Det är långt mellan gångerna vi ses .., åtta år sedan sist och före det: tjugoett år sedan!

Blir det någon fler gång?

När klockan är kring tio får Pelle sitt kvällsryck.

Det är då han sprallar omkring och har sig och jag kastar ett värmeljus på golvet och säger ..."Pelle, ta råttan nu!" Ja, ta den nu ...!" och då kastar sig Pelle över ljuset och han leker verkligen att detta är något som han har fångat och det lilla ljuset åker kors och tvärs över golvet, för att slutligen hamna under mattan.

Efteråt, lägger han sig uppe på loppisfåtöljen och pustar ut.

Kung Pelle.

Sju kvar ...

Jo, absolut .., att jag har fixat i bildprogrammet med bilden!

Den åttonde arbetsdagen innan det är semester, är härmed avklarad.

En ren fröjd var det att komma till jobbet, när den rara Emelie hade förberett så bra.

Ingen stress.

Bara roligt att vara där!

Och i morgon ska jag lära upp semestervikarien "Anna 2" (vi har nu två Annor, samt tre Hannor ... och en Johanna ..), så där hur man räknar kassorna, bokför kuponger och signaturkvitton, hur man skriver in och rapporterar tidningar .., och så blir det väl hur och var man beställer bärkassar och fryspåsar och hur man gör i månadsskiftet med alla kuponger och presentkort och inte att förglömma .., allt detta med Svenska Spel.

Man ska hålla koll på lotterna .., när dom ska returneras och när det ska fyllas på och varje måndag ska alla aktiverade lotter inventeras (dvs, alla som är ute i kassorna) och ja, det är ganska mycket man ska lära sig.

Den senaste i upplärningsraden var Emelie.

Nu ska vi vara tre som kan samma sak, så skulle nån av oss vara sjuk, så ska det inte fallera falera.
(Här blir jag rättad av magister PV ...).

Och medan jag stod i kassan försökte jag få ordning på kassaschemat för veckan.

Fyra tvåtimmarspass och ett på tre timmar, ska täckas upp och det ska finnas minst tre kassörskor till varje pass, ja, från och med nästa vecka ska det vara fyra.

Så gott det går försöker man variera schemat.

Den som går hem klockan fem får passet tre till fem .., den som slutar tre, får sitta mellan ett och tre, så frigör man dem som har kvällskassorna.

Och i morgon är det tisdag och då kommer veckotidningarna.

Förra veckan hann jag få in dem allesammans innan vi öppnade, men då var det racerfart och lite beror (mycket beror det ...) på när leveransen kommer.

Det brukar bli tre eller fyra bananlådor fyllda med returer, ibland fler.

Tungt är det. Och oerhört stressigt.

Men det är bara sju dagar kvar att arbeta och på onsdag är jag fri och sakta men säkert närmar man sig den där ljufvliga ledigheten.

Nu ska jag gosa med Pelle, allt medan det är nyheter på finska från min klockradio.

Ja, det går väl det med.

Ett måndagsfönster och en svart dörr ...

Min mamma, som i tjugo år arbetade oavlönad i Bolivia, - hon levde på pensionen och hjälpte människor tack vare insamlade medel hemifrån -, hon sa alltid t.ex att ..."ja, jag har beställt tid för ögonoperation till en svårt synskadad ung man och inga pengar har jag, men jag är helt övertygad om att det kommer att lösa sig .., jag har ju hjälp från Ovan och då behöver man inte vara orolig .., det kommer att ordna sig!"

Det gjorde det alltid.

Och precis på samma sätt är det med mina "dagens fönster".

Tjopp bara, kommer fönster singlande till min inkorg, just när dom som bäst behövs!

Vem som tog bilden?

Jo, den här madamen.

En väldigt glad pensionatsvärd

Annika Bryn undrar hur det går med rören.
Här får hon veta.
Lite-lite.

Det är ju så här .., att om man är tillsammans med en vänster-tumme-upp-mattelärare som därtill tycker att bloggmadamens små filmer inte har "nån handling" .., när man då ber samme man att så där lite lätt berätta om glädjen med solfångarna .., ja, för bloggvännerna och på film, då blir det inte riktigt som man har tänkt sig.

Då kommer magistertakterna fram.

Då tänker han minsann ge filmen handling.

Och jag blir alldeles sprittig och full i skratt och tänker på att inlägget inte får vara mer än tjugo sekunder långt eller kort - max - men sånt bryr sig inte pensionatsvärden om.

Så han blir bryskt eller rent av brutalt avbruten av filmproducenten som dyrt och heligt lovar att vara något mildare i tonen vid nästa filminspelning.

Stackars pv!

Och ikväll har han minsann duschat i varmt solfångarvatten.

Just det.

(Och när alltsammans tidigare på morgonen verkligen visade sig fungera, så loooog pv av glädje och sa att ... hörru, det här är ju bättre än 5 + 1 ! Det innebär att här får väl inhandlas en Aftonbladets Söndagsbilaga, så det väger mera jämnt ,-)

Vind i seglet!

I fem dagar har jag varit borta från affären.

Det ska erkännas att jag har tänkt på morgondagens förmiddag ..., hur mycket som ska göras och tänk om ... det inte är gjort .. hur ska jag hinna?

Och så får jag ett pling i min mobil.

Det är från Emelie, hon som gör mitt jobb när jag inte är där.

Och Emelie skriver att precis allting är avklarat och jag kan ta det lugnt .., det är förberett och klart och har gått så bra!

Har jag sagt att änglar finns?

Inte?

Då gör jag det nu.

Änglar finns verkligen och Emlie är just en sån!

Och nu kan man alltså hissa segel och ta sikte på dom åtta återstående arbetsdagarna innan det är dags för semester.

Så ljuvligt!

Snart hemma ...

Hemresan går i strulets tecken och allt är mitt fel.

Jag har köpt biljett via nätet och lyckats scrolla iväg så det blir fel datum för hemresan och tågvärdinnan är benhård, nix, jag får inte byta tåg bara, så det blir att springa till Pressbyrån alldeles intill stationen och där kan man använda sig av rabattkortet och köpa ny biljett ..., och till slut kommer vi iväg, mer än en timme senare än tänkt.

Det är det vanliga Öresundståget.

Mitt emot mig sitter en man från Landskrona.

För ovanlighetens skull är det han som börjar att prata och han berättar frimodigt om sin tillvaro.

I nästan hela sitt vuxna liv har mannen arbetat på Allers tryckeri i Helsingborg, men som på så många andra ställen blir det tack och adjö - tryckeriet hamnar i Danmark - och herr Tryckare blir då plötsligt golvläggare i ett företag beläget norr om Halmstad, men det tar också slut och nu är herr Tryckare utan arbete och på väg till sina föräldrar som bor i Tågarp, utanför Helsingborg.

Han är fyrtiotvå år.

Herr Tryckare (som pratar precis på pricken som den lurvige i Helsingborg .., bland annat säger han "övanför ...") är oerhört pratglad och han säger att om han hade vetat vad han nu vet, skulle han ha blivit elektriker eller nåt sånt .., "då kan man jobba mycket svart ..." och så berättar han om sina "källingar", fem stycken har han .., och det blir surr om husdjur i allmänhet och katter i synnerhet .., tills en ung kvinna slår sig ner intill honom och hon har en stor New Foundland-hund som lägger sig platt ner intill kattburen och då blir det hundprat.

Kvinnan visar sig vara gymnastiklärare i Ängelholm, ja, hon bor där.

Hela tiden medan tåget susar fram, ligger Pelle stilla för sig själv och sover.

Först när vi kommer på Pågatåget i Malmö och är på väg mot Ystad, vaknar han till.

Kanske börjar han känna sig hemma?

Och så blir det puts av pälsen.

All vår väntan ...

"Få se nu ..., om man gör så här ...?" tänker väl herr Elektriker.

Idag skulle solfångarna börja producera varmvatten.

Var det tänkt.

Då blir det molnigt.

Förstås.

En minut senare: då kommer en glad pensionatsvärd upp till skrivarrummet och pussar glatt bloggmadamen på kinden!! Puss-puss-puss!

"Vad är det nu som har hänt ..?" frågar den där madamen.

"Jo, nu pumpas det in 55-gradigt vatten i tankarna!" svarar pensionatsvärden lyckligt!

Söndagmorgon ...

Att vakna klockan fem och vara hur pigg som helst, är inte det helt ultimata.

Så jag ställer fönstret på glänt .., lyssnar till fågelkvitter .., drar det rutiga täcket om mig och försöker somna om.

Slumrar.

Drömmer.

Vaknar.

Och jag ligger raklång i sängen och tänker att nu har jag precis åtta arbetsdagar kvar innan det är semester.

När klockan är sju lyssnar jag till detta.

En slags stillsam lycka är det.

Söndagsfönstret ...

Det är sen lördagkväll när bilden tas.

Sverige har just förlorat fotbollsmatchen mot Danmark.

En koltrast flöjtar överjordiskt.

Och där är göken!

I grannhuset, det där lilla gula nere vid bäcken, speglar sig pensionatet i fönstret.

"Det vet man ju inte förrns man provat ..."

Ååå, vad det arbetas i pannrummet!

Där står de två bröderna - herr Elektriker och unge herr Rörmokare - och där är också äldre herr Mattelärare och det spekuleras och känns på rör och teorier förkastas och andra testas.

När allt nästan är klart (tror dom ...- bloggmadamens anmärkning -...), bjuds det på rabarberpaj, förfärdigad av pensionatsvärden.

Och där vid bordet blir det nya diskussioner.

Kommer det här att fungera?

Finns verkligen alla delar ...?

Något Äldre herr Elektriker vill ha svar.

Unge herr Rörmokare drar händerna genom sitt sitt rödblonda hår och ler lite filurigt.

Pelle sover i sin fåtölj.

Och jag sitter mest och ler för mig själv.

(Och nu har herr Elektriker plockat sönder en gammal telefon .., han ska ha motstånd ..., säger han. Och pv som aldrig slänger nånting, för det "kan va bra att ha", han hämtar självklart en gammal telefon som legat och dåsat i ett skåp och vips, harr herr Elektriker öppnat densamma och sitter framåtböjd och inspekterar dom pytte-pyttesmå motstånden och räknar färger och annat. Jag bara gapar.Yrkesskicklighet, i vilken form den än uppenbarar sig, är närapå magiskt, tycker jag. Och när jag hör mitt "skratt" på slutet av filmen.., då hör jag plötsligt min mamma och översköljs av saknad. Det som liknar en fallossymbol i ena hörnet, är en stor kaktus som, enligt pv, blommar en dag per år, möjligen två. Den dagen ÖVERSÅLLAS av den blommor! )

Nationaldagsarbete ..

Nationaldagen firas med att bloggmadamen får ta pv:s betalkort (halleluja!) och så bär det iväg till Plantagen, som jag av någon anledning alltid kallar för "Passagen".

Det ska köpas glaserade blomkrukor (önskemål från pv .., jag tycker bäst om lerkrukor, men kan nog tänka mig att avstå om någon annan står för fiolerna ..), blomster och lite annat smått och gott.

En spaljé till kaprifolen, till exempel.

Och så åker jag in i röda Volvon och jag sitter där och pratar lite för mig själv, så där som jag alltid har gjort, men nu kan man göra det helt öppet och ogenerat, för nu tror förstås andra bilister att man har en öronsnäcka och mobilsurrar.

Dom skulle bara veta ...

Och jag köper lavendel och rosa pelargonior och säger till expediten att man borde ha tänkt på att skaffa en pojkvän med annan färg på huset än gult .., men det kan ju åtgärdas i sinom tid (här planteras en tanke hos pensionatsvärden .., kanske gror den om några år ,-) och några kryddväxter blir det också ., salvia, bland annat ..(stäppsalvian som jag planterade i fjol, den är nu stor och blommar så fint!), ja, det blir mycket som trängs på kundvagnen och så bär det iväg till pensionatet.

Jag passerar Steninge vandrarhem där vi hade bloggträff och jag ler för mig själv när jag ser trädgårdsmöblerna där vi satt och räckte upp händerna, hade frågesport och småpratade och alldeles lycklig blir jag bara vid tanken.

Två bilar står på infarten.

Det är pv:s brorsöner Emil och Jens som har kommit för att göra det sista med solfångarna.

En är elektriker, den andre rörmokare.

En tredje bror är snickare.

(Jens (elektrikern) har jag aldrig träffat, men han, liksom övriga i släkten Göransson, visar sig vara en sån trevlig filur .., stor och trygg, som en nallebjörn.)

På lilla filmen sitter Emil och filar och filar.

Han är Stenbock ...., och det var den unge mannen jag åkte med till Lund för några veckor sedan.

Under den resans gång berättade han om vilken ofattbar yrkesstolhet det finns bland just rörmokare, nånting som kom som en total överraskning för honom och det är Emil som verkligen är praktiskt lagd, men ingen stjärna i svenska .., och just därför blir han inte certifierad och får också bra mycket sämre lön.

Vilket totalt vansinne! tycker jag.

Lycka .....

... är att en tidig lördagmorgon ligga i sängen och lyssna till detta.

Det är förstås ett ålderstecken.

Nån slags utsikt ...

I Ring-så-spelar-vi diskuteras hur vi på bästa sätt ska fira vår nationaldag.

Lyssnarna uppmanas att skicka in sina bästa tips.

Personligen tror jag så här: måste man liksom tvinga fram förslag för hur vi ska fira vår nationaldag, då blir det aldrig nåt naturligt firande.

Det blir bara .., konstlat.

Själv ska jag ut på färgletarjakt.

Två par linneplagg som fått klorinstänk på sig, ska omfärgas.

Och så fotboll, Sverige - Danmark, ikväll.

Det är det bästa av allt.

Två lördagsfönster ...

Det blir mycket vallmo här .. men ååå, dom är så otroligt vackra!

Och nu vankas frukost på pensionatet .., och sedan blir det slutmontering av solfångarna.

Idag ska det ske.

Vädret?

Strååålande sol och klarblå himmel.

Och alla blommorna som pensionatet fick vid bloggträffen, dom lever och har hälsan.

Bara så ni vet.

I pensionatets rabatt ....

...prunkar stora, underbart vackra vallmo!

Längst ner i en av blommorna hör jag en humla surra.

Det är kväll i början av juni.

Jag säger som vännen Jom .. "klicka!"

Kväller ..

Det blir middag ute på inglasade altanen.

Pelle har hoppat upp på bordet och lagt sig på Dalarna och med nosen riktad rakt mot Vasaloppssträckan.

Han har lärt sig, förstås.

Och vi pratar om allt möjligt; om pv:s brorsdotter Kajsa som nyss cyklade Vätternrundan och nu fjällvandrar i ett snöigt Norrbotten (kan det vara genetiskt ..?) och vi surrar om tennismiraklet; om Robin Söderling som har gått till final i franska öppna .., och det blir prat om min njurröntgen och hur underligt det var, detta att den där metalliska smaken infann sig så oerhört fort .., nästan bums som kontrastvätskan sprutades in .., och så enas vi om att vi saknar småpratet med bloggvännerna som att här på altanen och åt middag med oss, då för två veckor sedan.

"Ja .., och när Gunnar berättade om hur det går till i bisamhället ..., så intressant det var!" säger pensionatsvärden och ler.

Sånt.

Lite vemodigt blir det.

Ute är det nästan vindstilla.

Himlen är blå.

På tåget ...

Varje tågresa, eller inte varje, men nästan varje, blir till ett äventyr.

Idag får jag en liten Jack Russel intill mig.

Brutus, heter han.

Brutus är inte den som är intresserad av medresenärer, nä, inte ett skvatt bryr han sig i vare sig mig, eller kvinnan till vänster om husse och absolut inte om mannen från Norge, han som sitter där och tittar ut genom fönstret.

"Konstigt, alla hundar brukar komma till mig ...", säger norrmannen, men det bryr sig inte Brutus om.

Lite påminner han om Annas Nelly; hon är också lite sån.

Brutus husse berättar leende om en mindre angenäm tågresa från Umeå till Stockholm.

I kupén fanns även en löptik ..., och han som är husse säger att det blev kämpig natt, för såväl husse som Brutus.

Kanske mest för den kärlekstörstande Brutus.

Klart ...!

Inte det minsta kan jag koncentrera mig på nånting här hemma, så jag cyklar iväg till sjukhuset och sätter mig i väntrummet när det är mer än en halvtimme kvar innan det är dags.

Patienter kommer och går.

Det bläddras i veckotidningar.

Amelia, Året Runt och inte att förglömma: gårdagens Ystads Allehanda med en artikel som berättar om slarv på Ystads sjukhus vilket har orsakat några patienters död.

Jaha, på det viset.

Halv tio är det min tur.

Jag får lägga mig på en smal brits och sköterskan är kund från affären, så vi känner ju varandra sedan förut .., och det blir lite småprat om alla turister som nu börjar anlända till Ystad och även röntgenavdelningen märker ökningen.

Röntgenapparaten är ny och sköterskorna (dom är två) har inte riktigt bekantat sig med den här mojängen, så jag åker fram och tillbaka på det allra mest ryckiga vis och till slut bestämmer jag mig för att blunda; ja, för att undvika åksjuka.

Det skrattas och pratas.

Som vanligt är det hopplöst att hitta ett kärl i min arm .., det får bli på handloven och så sprutas kontrastvätska in och jag får omedelbart en metallisk känsla i munnen och underlivet blir alldeles hett, men detta har sköterskan redan förvarnat om, så det är okej.

I tjugo minuter kanske, blir jag liggande på britsen.

Det är kallt i rummet.

När allt är klart får jag gå ut i väntrummet och slå mig ner, för nu ska läkaren titta på bilderna och är dom helt okej, så får jag cykla hem.


Å, alla dessa leende människor!
Mem en minut efter att detta togs, börjar Linus må illa och vill kräkas.
Han är nervös, precis som jag själv var.
Paret intill har sommarhus i Skipås, inte långt från där PV bor.

Under tiden kommer nya patienter .., å, där är ju Jonas som en gång sällskapade med Marie i lilla kvartersbutiken och han har med sig sonen Linus, - det är Linus som ska röntgas - och där kommer även det äldre paret som pv och jag träffade i Laxbutiken i Heberg och det blir kramar och gapskratt åt hur liten världen är och plötsligt kommer en blond och vacker sjuksköterska och säger ..."dig känner jag igen .. få se, var var du ifrån nu ..?" och jag säger "från Malå. och du .., från Boden ?"

Nej, hon är från Piteå och ser så himmelens rar ut!

Alla andra som är röntgade får gå hem, men inte bloggmadamen, nej, det ska tas flera bilder och jag får knata in i rummet och lägga mig på samma brits igen och nu kommer en läkare i min ålder och säger att det ser lite knepigt ut .., det k a n vara en sten som ligger där och gömmer sig .., ja, han vill kolla lite närmare och ovanför mitt huvud finns en datorskärm, där tittar han och pekar .. "det är svårt det här .. ,jag vill inte fria .., vi får allt titta närmare jag och en kollega", men så länge är det bra och jag har ju inte ont just nu och det blir nog bra och han lovar att höra av sig till min läkare, tack och adjö.

Sen cyklar jag hemåt.

Glad och lycklig!

Och snart tar jag tåget till landet Halland.

Vad jag har gjort i natt ...?

Tjaaa.

Vid tretiden satt jag i det som ellis kallar för Det Lilla Rummet .., och bläddrade i en bok om italiensk mat.

"Pasta med limekokta skaldjur" ..., det var vad som frestade bloggmadamen.

Sen gick jag och lade mig under det blommiga täcket igen.

En stund.

Fredagsfönstret ...

.... kommer även det från Helsingör.

Hemifrån-anitha tog bilden.

3.47.08

Efter jobbet har pensionatsvärden testat detta med att cykla "lite längre" än de vanliga två-och-en-halv-milen enkel väg till jobbet och lika mycket hem igen.

Nu ..., tog han tio mil efter jobbet.

Tio mil.

Tiden?

Tre-fyrtiosju-nollåtta.

Får han tag i en "biljett" till Vätternrundan, så säger han att det blir cykla av.

Tycker jag att han är ..., tja, envis och målmedveten ...?

(Läs: tycker jag att han gör det bra?)

Jepp.

(Nu förstår jag plötsligt hans strategi på dejtingsidan. Andra män gick ut hårt ..., sen var det nån smålänning som gnetade på och tog det piano .., men uthållig var han. Jo, jo.)

Nyheter på tv4 ...

Vad är det för ett eländigt samhälle vi lever i, när man sätter en svårt Parkinsonsjuk man till Nigeria, för att avvisa samme man?

Jo, jag inser att Migrationsverket har lagar att följa, men var i lagen finns ordet Medmänsklighet inkrivet?

Det undrar jag.

(Och så ska jag länka till nyhetsprogrammet, men där är mest annonser för Bonde söker fru och Robinson. Jag ger upp och går till SR)

I väntan på .....

Nu har jag legat på soffan Ektorp och sett hela dokumentärfilmen, den som jag föll pladask för.

Vilken film!

Och nu, ska jag maila till Hilde Skofteland och strö guldord över henne.

Mariagatan kl. 15.20

Och ja, jag har lekt med bildprogrammet lite.

(Jag vet vad jag tyckte om sånt Christer, men man kan ju ändra sig ,-)

Släktdrag ...

Kapten Lintott spelar såväl ishockey som fotboll.

Och så är han ungefär lika dålig förlorare som sin mormor.

Så här hade han skrivit i fotbollslagets gästbok efter matchen mot Spånga.

"Emil 3 juni 2009 - 07:53

Hej!

jag tycker vi var betre än sponga

vi var värda att vinna/Emil"

Rena bantningskuren ...


Nu stundar Den Sista Måltiden på ett dygn.

Och sedan ...?

"Kl.12.00

2 tabletter Toilax sväljes hela med klar, kall dryck.
Håll er i närheten av en toalett, då flera tarmtömningar förväntas!

Ingen fast föda efter klockan 12.00 om ni har tid för njurröntgen nästföljande förmiddag.

Kl. 22.00
2 tabletter Toilax sväljes hela med kall, klar dryck."


Ja, jysses vilken härlig dag det här blir!

Och jag väljer ....


.... Bregott.

Sen kan hon trumma via telefonen ...

"Nä, inte ligger Torsby där inte! Det där är ju Portugal!"


Och tänka sig .., vännen Bente i Norge, hon ska i helgen susa iväg till Torsby i Värmland!

Jaha, och göra vad då? tänker man.

Hälsa på bekanta, kanske?

Nä.

Hon ska gå på trumkurs.

Lära sig att tillverka en trumma.

Det kan man också göra en alldeles vanlig helg.

(Här är en annan som kan spela trummor, men det är inte sånt Bente ska ägna sig åt. Det är mera mystiska-trumman ...)

Andäktigt, på nåt vis ...

En enda gång i mitt liv har jag tagit nattvarden.

Jag var kanske närmare trettio år och egentligen får jag väl inte, jag som inte är döpt?

Det var en oerhörd mäktig känsla och jag kan omöjligen förklara varför .., bara att jag liksom översköljdes av nån slags ...., ja .., jag kan verkligen inte förklara den känslan.

Ungefär så känner jag det var gång jag röstar.


pv förstår sig inte på såna här korta små filmsnuttar.
"Det är ju ingen handling!" säger han.
Men för mig är det just det.
Det är ett tvärsnitt av ett ögonblick.
Förstår ni?

Och idag .., blev det så.

En gammal finklädd tant med käpp .., en man som är kund i affären .., ett äldre par .., och så jag själv .., vi står i kön i röstlokalen och väntar på vår tur.

Vilken ynnest att få leva i en demokrati!

Det är nästan så att jag får svälja, så rörd blir jag.

Litet möte eller stort.

Plötsligt, på väg hem från röstlokalen ..., upptäcker jag Jonna.

Blir man lycklig?

Svar: ja.

Ska jag någon gång i livet bli matte till en Golden?

Svar: bombsäkert!

(Visst ser ni att vi är gamla bekanta, Jonna och jag ...)

Sommar, sommar, sommar ....!


Ögnar igenom listan av årets sommarpratare.

Torsdagen den 23:e juli, då arbetar jag från 11 - 20.

Men på kvällen .., tänker jag lägga mig raklång under blommiga täcket och sedan bara lyssna.

På henne.


Och är man glömsk av sig och det är man ju ..., finns detta att ta till.

I stället för lyckopiller ...


Ibland snavar man över en bild som får en att sitta och smajla framför datorskärmen och efteråt känner man sig alldeles inutivarm och glad och lycklig!

En sån bild tittade jag på nyss.

Vill du också bli glad?

Glöm inte att klicka på bilden, bara!

Torsdagsfönstret ...

Hemifrån-Anitha och hennes Per-Erik, dom som har varit på sitt livs äventyr, passar på att besöka underbara Helsingör, nu, medan tid är.

För ett fönsterfreak är Helsingör ungefär som att hamna i paradiset.

Ja, titta bara, vad Anitha har förevigat!

Love Story ...

Röd stol. Dock inte från det stora varuhuset.

Alltså, jag erkänner villigt att jag tillhör den där skaran av människor som älskar Ikea.

Jepp.

Och när min australiensyrra berättar om invigningen av ovan nämnda varuhus i Adelaide, då tycker jag att det är för härligt.

Vilka pr-människor det företaget har!

(Minns när Ikea i Washington låtsasleverade möbler till Vita Huset ., nu när Obama flyttade in ... och fick sån reklam!)

Jo, i alla fall, då fick alla svenskar i området inbjudan till invigningen och bara dom tog med sig sitt svenska pass (det var kvällen innan själva stora invigningen) så fick de som handlade tjugo procents rabatt, plus småpresenter, typ Dajm.

Sånt tycker jag är så himla finurligt.

Och gissa om jag ska lyssna på den allra första Sommarprataren i år .. nämligen Ikeagrundaren Ingvar Kamprad!

(Hon berättar också att på invigningsdagen var det fullständigt kaos .., vägarna till flygplatsen - som tydligen ligger nära varuhuset - korkades igen av alla kunder på väg att förnya sitt hem och Ikea fick sätta in nån slags extrabussar för att lätta upp det hela!)

Inför Vätternrundan .., om den nu blir av ...


.... så testar pensionatsvärden att cykla sex mil på en gång.

Det går bra.

Lite över två timmar.

Jo, han låter nöjd och belåten.

Trettio mil på cykel ska han kanske klara av?

Tillsammans ...

Australiensyrran berättar om mellanlandningen på Heathrow i England.
Och om den vänliga kvinnan från något asiatiskt land som hjälpte dem med incheckningen.


Från landet utanför Hörby, kommer mina båda storasystrar på besök.

Jag bjuder på lunch; kokt kyckling med ris och currysås, broccoli och kokta morötter .., och till efterrätt blir det nybakad citronkaka med jordgubbar och vispad grädde.

Så där sitter vi runt slagbordet och pratar om allt möjligt.

Vi brukar inte vara direkt öppna med varandra om känslor .., men idag blir det ovanligt mycket av den varan.

Inte några våldsamt djupa samtal, men ändå.

Mer än vanligt.

Och jag sitter där och undrar när vi senast satt tillsammans, bara vi tre?

Rollerna är sig lika.

Hon som är störstasyster är som vanligt ordentlig och förutseende, så när vi går på promenad på stan och regnet vräker ner, fäller hon helt enkelt upp kapuschongen på sin jacka.

Mellansystern, hon som alltid har varit så flärdfull men kanske inte längre är det, har midjekort skinnjacka och tänker mest på frisyren som nu ska falla ihop som en inte-längre-så-luftig-sufflé.

Och hon som är lillasyster är minst klädd av oss tre och virar sjalen runt huvudet och ser ut som en kvinna från något muslimskt land.

Ungefär så var det.

Också en slags insikt ...

Bloggmadamen på racercykeln av märket Mustang.
Totaltid från Regementsgatan till arbetsplatsen: max 3 minuter.
I medvind kring 2 minuter.
Vännen Eva på Frösön målade.


"45.28!" utbrister pensionatsvärden lyriskt.

Han har cyklat hemifrån och till jobbet i Halmstad och nu ringer han och meddelar sluttiden.

Det visar sig att detta är den näst bästa tiden någonsin för honom, ja, på den sträckan alltså.

I november var han nere på 44 minuter och några sekunder och det är ju för retligt .., ajajaj .., åååå, jag hör hur han våndas.

"Ja, ja, men nu ska jag äta frukost ..", säger bloggmadamen som inte bryr sig så värst i sånt här med cykeltider, hon tycker faktiskt att det italienska lantbrödet är aningen mer intressant.

Medan jag häller upp kaffe i älsklingskoppen .., tänker jag att den där ihärdige cyklisten/motionären borde ha valt en kvinna som är lite mer .., tja, låt oss säga .., beundrande.

Frukost...

När klockan är nio, går jag till bageriet och köper Italienskt lantbröd.

Ett underbart bröd med lite salta korn ovanpå.

Pefekt till morgonkaffet.

Och så här välfyllt är det på hyllorna nu.


(Och pv lär ska anmäla sig till Vätternrundan om två veckor.)

En slags frihet ....

Saga visar vad klockan är. Annikas Saga, ni vet.


Onsdag är lika med ledig dag.

Armbandsur bär jag aldrig, men ändå .., inga tider att passa.

Inget regn.

Ännu.

Och behån har åkt av och åker inte på förrän på måndag.

Det är lycka det.

Och så Tamara igen.

Och öppet fönster.

Onsdagsfönstret ...

"God morgon, Elisabet!

Iförrgår var jag med på en rundtur i Västmanland och hittade ett vackert sommarfönster på slottet Strömsholm.

Var så god!

Ha det så bra

Önskar Maggan."

Under det blommiga täcket ..

Det bästa med att ha en eller flera lediga dagar framför sig, det är att man kan ligga under blommiga täcket och lyssna till Karlavagnen och Anja Kontor, denna gudabenådade programledare.

Ikväll har det handlat om allt från flygolyckor till en ljuvlig love story där en ung man från Knutby, via internet, kommer i kontakt med en kvinna utanför New York .., ja, deras kontakt handlar om musik, det är inte någon dejtingsida.

Och efter några månaders pratande via mejl och skype, åker knutbymannen till Amerika och sen susar det bara till ., och nu är dom gifta med varandra och han ska flytta till New York.

När jag ligger i sängen och lyssnar till detta, blir jag alldeles rörd.

Det är mannens mamma som ringer och berättar och hon låter så glad och lycklig.

Programmet avslutas med en helt ljuvlig sång och jag blir nåt så otroligt danssugen, så jag kliver upp från sängen .., googlar på youtube och hittar sångerskan och låten.

Och minns.

Under min tid som gift, hände det sig att jag en natt drömde att jag var på en danstillställning och där kom en för mig helt obekant man och bjöd upp mig och vi dansade nära-nära-varandra och jag vilade min kind mot mannens och tänkte att "ååååå, det är alltså så här det kan vara!"

Jag tror verkligen att den drömmen kom att påverka resten av mitt liv.

När jag vaknade var jag alldeles rödgråten av nån slags sorg.

Och också .., en slags insikt.

Det är vad jag tänker på när jag ikväll, efter programmets slut, lyssnar till låten som avslutade programmet, nämligen denna.

För ovanlighetens skull ...

... blir jag kvar hemma i Ystad den här tisdagen.

Mest för att jag vill komma ifatt mig själv.

Mycket blir gjort.

Tvättstugan är bokad .., jag dammsuger och torkar golv och slänger drivor med dagstidningar.

Och ligger på soffan Ektorp och läser älsklingstidningen från första till sista sidan.

Tänder ljus.

Tittar på SVT-dokumentär via webben, ni vet, den där norska filmen som jag ramlade rakt in i.

Telefonen ringer.

Det blir prat med pensionatsvärden som ringer från landet Halland och låtsas att han är en ny bekant från dejtingsidan och nu undrar han om vi kan träffas, ja, förresten, kan vi inte gifta oss med en gång .,. han tycker att damen på bilden verkar trevlig och jag säger att det kan vi väl, ty damen i fråga är dödens less på dejtingsidor och nu tar hon vad som bjuds, jodå, det går bra med mannen från Halland, ja, hur ser han ut, förresten?

"Tja, han har håret blåst rakt uppåt och så har han inget skägg ...", svarar dejtingmannen från landet Halland.

"Jahapp, ja, då får det vara ...", säger jag.

Och sen frågar jag hur det är med Pelle?

"Jo, han ligger och sover ute på altanen .,. han sover ju nästan jämt", säger pensionatsvärden som är i färd med att ta sig pannkakor.

Jahaja.

"Menar du plättar eller pannkakor ., typ ugnspannka?" frågar jag.

Han menar pannkakor.

Stora pannkakor.

Alltså plättar.

Kväller ...

På väg hem från storasystrarna på landet, utanför Hörby.

Det är då jag ser trädet.

Mandalaya ....

Helt ärligt vet jag nästan ingen som tar så läckra bilder som den här madamen.

En alldeles egen stil har hon.

Den går rakt in i mitt hjärta.

Just på pricken så.

Trettiofem steg från min port ...

På väg till Möllers Bageri.

Och hyllorna gapar tomma så här vid femtiden på eftermiddagen.

Ååå, ni skulle se hur härligt välfyllt där är på morgnarna!



Från och med i morgon får jag inte äta vad som helst, ja, det är inför det som ska hända på fredag: nämligen njurröntgen.

Nej, då blir det bara kokt kyckling och ris och ingenting av det som jag tycker sätter guldkant på tillvaron.

Alltså .., gäller det att passa på.

Och det gör jag.

Prick nu.

(Och lite kom hon ju med på bild. Eller mycket. Men det är nog okay.)

Små konstverk. Eller stora.

Så här vacker är man (bilden ovanför) när Emma har tovat och sytt.
Om ni inte känner igen bloggmadamen, så är det jag.
Just det.
Mormor.



Och så här elegant är Emmas morfar.
Eftersom han är alldeles silverhårig (det skulle, om sanningen ska fram, Emmas mormor också vara, om det nu inte vore så att det finns botemedel mot grått hår ...) , så behövs inte så mycket garn där på toppen.



Och här är hela familjen.

Pappa och mamma längst uppe och Emma och kapten Lintott på nedre raden.



Och farfar Berra och farmor Maggan blir också avbildade.

Faktiskt tycker jag att farfar är väldigt lik sig.

Tisdagsfönstret ...

..... speglar sig i den lilla vita tavlan, den som minner om den där övermåttan ljuvliga sommardagen .., då, när en sjuårig kapten lintott och hans mormor tillbringade en dag på stranden och mormors knä fylldes av "lakritsstenar".

Det är lintotten som skymtar i en gul fotbollströja vid vattenbrynet.

Och detta hände sig år 2006.

Kväller ...

öppna fönster

småprat utanför

tvättstugetidbokning

telefonprat

hemifrånvänskap - grattis agnetha en dag i förskott -!

och kävlingevänskap

och pv som har cyklat hem i motvind och glömt tidtagaruret - ack och ve -!


nio arbetsdagar kvar för min del

sen s e m e s t e r



bilden: mellan Helsingborg och Landskrona och landskapet är böljande och bara sååå mjukt! klicka gärna.

Och så är det måndag igen ...

Måndag är en låååååååång dag.

Jobb från sju till fem.

Och mycket som ska hinnas med.

Å andra sidan blir den här veckan, rent arbetsmässigt, extremt kort.

Två arbetsdagar bara, en fridag .., en dag som går åt till att "förbereda sig för njurröntgen" (läs: hålla sig nära toalettstolen ...) och fredag på sjukhuset.

På onsdag storasystersbesök i Ystad.

Lite sånt blir det.

Och nu slår väggklockan halv sju.

Plötsligt, efter alla år, har den börjat att slå igen.

Och genom det öppna fönstret hör jag fågelkvitter.

Inte så illa ändå.

Dagens fönster ....

"Hej Elisabet!

Skickar några fönster från Grisslehamns Havsbad .

Hämtat en nöjd men trött son som gått av efter en hård vecka som kock.

Ha det så gott och hälsa PV att han ska vara rädd om sig, det finns ju bara en PV.


Kram Babsan."

Nej, inte alls tror jag ...

... att pensionatsvärdens brorsdotter Kajsas deltagande i Vätternrundan (13 timmar med rumpan mot en cykelsadel!) har något att göra med att såväl Kajsas farbror, pappa och en storebror .., plötsligt, just idag, har bestämt sig för att göra en klassiker.

Det är den cyklande brorsdottern ni ser på bilden.

Intill henne sitter en cyklande organist från London.

Oväntat möte ...

På väg hem från storasysterträffen på landet utanför Hörby.

Det är då vi ser den.

SMS-glädje för mormorshjärtat ...

Avsändare: Dr Böhlander

Tidpunkt: 31 maj 2009, kl. 20.32

Meddelande: "Emma sitter på sitt rum och tittar i albumet från Kefalonia."

Bland det bästa jag har sett på tv.

På evigheter.

Är detta.


Sändningstider: Lykkens grøde
SVT2 Söndag 31 maj 2009 kl 20.00
SVT2 Torsdag 4 jun 2009 kl 16.20
SVT2 Lördag 6 jun 2009 kl 15.45

Nån slags insikt ....


Den hjärtsjuke pensionatsvärden ringer från sin mobil.

Jodå, han mår bra.

Nu minsann ska han lägga sig i hårdträning för detta.

Och för detta.

Och för detta.

I say no more.

Utanför mitt fönster ...

.... en söndagkväll i slutet av maj månad år 2009.

Om man säger som så .....


... så är inte pv:s heta chiligryta med räkor direkt s ä m r e om man äter den dagen efter.

Och det är vad jag har gjort.

Just nu.

Det bästa jag vet ....

Efter jobbet packar jag den rosa strandväskan och cyklar iväg till stranden.

Jag passerar mammas gruppboende och så småningom även Gamla Kyrkogården där det som är kvar av mamma ligger i en liten pappask under jorden och jag susar vidare ner mot Gjuteriet och där är blommor överallt och syréndoften är bedövande!

Och så framme.

Trappan av trä ner till sanden och vattnet.

Tjugo meter - minst - mellan varje människa.

Vi är inte många .., kanske tio stycken allt som allt?

Och alldeles raklång ligger jag och har solen mot kinden och jag hör vågskvalp och fågelkvitter och när jag mellan varven sätter mig upp, ser jag segelbåtar som kommer farande med fyllda segel på väg in till Ystads hamn.

Förr om åren när jag såg en segelbåt tänkte jag inte på nånting alls.

Nu tänker jag på pensionatsvärden.

Och numera betyder ordet segelbåt också den där sommardagen i fjol tillsammans med äldsta dottern, Emil och Emma .., det var då den först så vettskrämde lintotten förvandlades till Kapten Lintott innan vi kom fram till Kåsebergas hamn.

Sånt tänker jag på.

Ååå, det är helt ofattbart varmt ute.

Och jag bläddrar i lokaltidningen och tittar på kandidaterna till Årets Brudpar och när jag kommer till sidan 9 läser jag om en kvinna som har avlidit .., där finns en bild av kvinnan där hon ler rakt in mot kameran, men nu finns hon inte mera, kvinnan som drömde om en egen vingård i Italien.

I en liten notis alldeles intill står också att läsa att en ystadpojke har avlagt exampen i ekonomi och världspolitik på Hamilton College i New York.

Och Margaretha Ekholm i Sjöbo fyller 50 år just idag.

I två timmar blir jag på stranden och jag går ut i iskalla vattnet, men doppar mig inte.

Jag har blivit en badkruka.

Eller kanske saknar jag någon som säger ...."men ååå, vad du är modig!"

Det kan vara det också.

Dagens skörd .....

"En riktigt skånsk handlelap ...."

Söndagsfönstret ...

Lindalotta och Jämtlands-Gunnar inspekterar dukningen.

.... hittar man i underbara, ljuvliga Steninge Vandrarhem mellan Halmstad och Falkenberg och alldeles nära havet.

Det var där vi hade bloggträff.

Och nu är det söndag och pv har åkt hem och jag har pussat honom på kinden och sagt att näää, jag ska aldrig mer i hela livet säga att han hellre ska ta den svarta t-shirten för den är han sååå fin i .., jag lovar på hedersord .., bara snäll och rar ska jag vara, så länge han håller sig vid liv.
(Ja, det kan ju hända att jag glömmer bort mig nån gång .. men jag lovar att försöka vara ståndaktig..-)

Och Pelle fick göra honom sällskap.

"Nä, låt honom vara lös i bilen ...., det är inte roligt att vara i en bur i den här värmen ...", sa den snälle pensionatsvärden och jag önskade honom lycka till på hemresan.

Själv ska jag slänga mig på cykeln och susa iväg till stranden; den västra.

Nästan som i Texas ....

Jag måste bara berätta vad som hände på vägen hem från mina systrar.

När vi kommer till flygrakan vid Sjöbo .., då står två unga flickor och viftar och har sig utanför en bil där dörrarna står på vid gavel och jag tänker genast att jaha .., nu ska man väl bli rånad eller nåt om man stannar och hjälper dem.

Men pv stannar.

Förstås.

Då ropar flickorna att längre fram på vägen går en man omkring och skjuter med en pistol och dom har ringt polisen som är på väg och nu varnar dom oss för att fortsätta åt det hållet.

Så vi tar omvägen via Sövde och Snogeholmssjön ..,. sanslöst vackert är det .,. men fy, så obehagligt ändå och i bilen pratar vi om vad som kunde ha hänt och en stund senare tas den här bilden genom bilrutan .., solen på väg ner i väster och på höger sida av vägen vi ser en livs levande s t o r k som spatserar omkring på en "lägda" .., nästan magiskt och overkligt är det.

Allt på en gång.

Som livet.

Lite över midnatt ...

Så här blev det.

Pv får tillbringa natten på hjärtintensiven för att dom ska kunna hålla koll på hans lite oroliga hjärta .., men han var vid gott mod och har ju varit med om detta förr .., flera gånger .., så det blir säkert bra.

Och själv ska jag hoppa i bingen och försöka sova .., jag ska upp klockan halv sju, men det är ju sex timmar kvar tills dess.

Pelle får göra mig sällskap.

Kram till alla raringar och han hälsade så mycket .., ja, jag sa att jag hade skrivit på bloggen om akutresan och att han nog kunde se fram emot snälla hälsningar från rara bloggvänner .. .-)

Nu mot sängen!

Och nu har pv fått hjärtflimmer och vi åker in till akuten.

Birgittas vänstra hand ...

Tre systrar är vi.

Två helsystrar och så bloggmadamen då, så där på efterkälken.

Detta är Birgittas vänstra hand.

Birgitta som alltid har varit den mest äventyrliga av oss tre .., som susade iväg som au pair till New York och hem till postlådan på Ringvägen 29 kom lövtunna Par-Avion-brev där hon berättade om värdfamiljens granne som hade egen tv-show - det var den här mannen - och så småningom såg hon till att hon och maken emigrerade till Austrailen och där har hon tillbringat de senaste trettio åren.

Jag märker att hon blandar orden lite.

Bakgården blir "på backyarden" ..., ja, lite sånt är det.

Och vi känner på hennes huvud och alldeles tydligt känns gropen efter fallet från trädbeskärningen i fjol och maken säger att hennes minne kanske har försämrats lite, men i det stora hela är hon sig lik.

"Varför i hela fridens dagar just vänsterhänder och förresten har jag ett krokigt lillfinger ...!" säger hon, men handen kommer ändå fram.

Det får man tacka för.

Birgitta är Skorpion, lillasyster (jo, för jag ju kom ju tio år efteråt ...) och hon har alltid varit orädd.

Ungefär så.

Svågern ...

Janne och dalmatinern Mizz står och tittar ut genom fönstret.
Hans fru och svägerska diskuterar priset för ögonopertioner.
Det är australiendollar som det pratas om.

Hur gammal var jag när Janne dök upp som min australiensysters fästman?

Nio år, kanske?

Då, var han en främmande fågel som körde engelsk sportbil , bar hatt och kom från Stockholm.

Bara en sån sak.

Min syster träffade honom under sin första vecka i huvudstaden och sedan dess har dom varit tillsammans.

Dom har rest, åkt skidor, seglat i den egenhändigt byggda båten och slutligen emigrerat till Australien där Janne under trettio år har arbetat med att reparera jättelika grävmaskiner och sånt.

Hatten och sportbilen hade flugit sin kos långt dessförinnan ., och nu har han gått i pension och är hemma i Sverige på besök .,. det är säkert tio år sedan sist och ikväll sitter vi hos min äldstasyster och äter pv:s räkgryta och pratar om förr och nu och när vi flera timmar senare tackar för oss och säger att nu ska vi vända kosan mot Ystad, reser sig Janne upp från fåtöljen och det blir en lååång och varm kram och jag tänker att han är sextionio år och när kommer vi att träffas nästa gång ...., och kommer vi att träffas alls någon fler gång och som alltid när det är såna här avsked, kan jag inte hålla tårarna borta.

Alldeles tungt blir det i hjärtat.

Sen åker vi hemåt i försommarkvällen.

And the winner is ...

Rätt svar till fönsterfrågan .., jo, det var verkligen PRAG.

Och tänka sig, det var hemifrån-Carita som gissade rätt!

Vinsten?

Ära och berömmelse!

Grattis Carita!

Bilder från dr Böhlander

En utetoalett i Texas.

Damen på bilden ska till att öppna dörren.



Och inifrån ser det ut så här!

Toaletten är helt och hållet tillverkad av glas som man ser ut genom, men inte in.

Skulle ni våga dra ner byxorna/kjolen och slå er ner ...?



Och kolla här ...!

Ett finurligt rökrum med takmålning som nog får samvetet att höra av sig.

Lördagsfönstret ...

"Det här är ju också ett slags fönster...

Från Klenshyttan i södra Dalarna."


Fönsterfångerska var den här madamen.

En helt vanlig men ovanlig fredagkväll.

Samma plats i fjolsomras och Emma och Emil kappspringer på stranden.
"Du får försprång!" säger hon som är storasyster till lillebrorsan.

Fredagkväll blir guldstjärnestund.

Eller kväll.

Tillsammans med kvinnan som jag mötte på tåget igår, ni vet, hon Ingalill, narkossköterskan från Kalmar, går pv och jag själv ner till Marinan alldeles vid havet.

Då är klockan åtta.

Vi slår oss ner ute på verandan och där är många kunder från affären som hejar vänligt och i två timmars tid blir vi sittande där ute och mumsar på grillspett med klyftpotatis och tzatziki och vi delar en flaska rött vin och servitrisen är ett under av vänlighet och det är för övrigt pensionatsvärden också, för det är han som bjuder.

Allt möjligt hinner vi prata om.

Ingalill berättar att det har gått bra att hoppa in som narkossköterska här på sjukhuset och personalen är vänlig och rar och nu har hon imorgon kvar, sedan blir det resa hem till Kalmar igen.

I sommar ska hon för övrigt tjänstgöra i Oslo.

Och hon berättar om sina barn och jag om mina och vi pratar om yrkesstolthet och såklart har hon vänster tumme upp, det måste väl ändå en fokuserad narkossköterska ha!

Sist av allt går vi hemåt.

När klockan är kvart över tio står vi och spanar upp mot Mariakyrkan och lyssnar till tornväktaren som kvällstid blåser i sin kopparlur var femtonde minut och på Store Thor, restaurangen i närheten, är det fullt ös och människor skrålsjunger att "Sommaren är kort" och på gågatan kommer ett gäng ungdomar i kanske trettonårsåldern vandrande tillsammans och en av pojkarna säger till de övriga att "hålla käften!", för han ska ringa till sin mamma.

Då är vi nästan hemma.

Utanför lilla kvartesbutiken säger vi tack och hej och förmodligen kommer vi aldrig mera att möta den här rara kvinnan som är Ingalill, men alla möten behöver inte följas upp .., man kan vara glad åt det som är och det är jag verkligen.

Korta eller långa möten, spelar det egentligen någon roll ...?

Att vandra en bit med varandra längs Livets Väg .., det är väl detta som är meningen med allt.

Det är vad jag tror.

I väntan på ...

... att bussen ska komma och hämta upp .., står världens raraste kunder på andra sidan gatan.

Det händer nu och då att jag ser dem vänta på bussen och ikväll är det dans i Löderup på strandbadet; det är dit dom ska.

När jag frågar efter namnen, säger mannen i kostym, han som står lite till vänster där bakom, att ..."aaa, men du känner maaaj, jag heter Roland ...!" och det gör jag ju, egentligen.

Nej, mitt minne är sannerligen inte vad det borde vara.

Nästan alla i den här gruppen brukade handla i lilla kvartersbutiken där jag arbetade i totalt tretton år och det ska jag säga er, att vänligare människor tror jag knappt går att uppbringa.

Just så.

Och snart kommer bussen.