Jag fick alldeles nyss ett mail från Ann i Göteborg, där hon skriver att sedan nån vecka tillbaka, ser min blogg helt annorlunda ut i hennes läsare.
Och så visar hon en bild, där sidan mest ser ut som en lång slips ungefär.
Hur är det för er?
Ser den ut som vanligt?
Så här ser den ut hos Ann.
DBIFV för Amber ...
Hej!
Extra varm om hjärtat blev jag när tonårssonen under veckan blev
allt gladare under skidåkningen i Sälen med pappa och kompisar.
Detta
efter en lång period då han inte tyckt någonting varit särskilt roligt,
om roligt alls. '
Nu SMS:ade han och mot slutet av veckan skickade han
roliga bilder på sig och kompisen. '
Han är kreativ och alldeles
fantastisk när han är sitt vanliga jag, så det blev några rediga skratt
när jag såg hans bilder.
Och mammahjärtat blev alldeles saligt över
sonens glädje!
(Lägg märke till den gymnastiske skidåkaren vid 1.07)
Gode tid.
DBIFV för Anne i Mantorp ...
Hej Elisabet,
och tack så väldans mycket för rapporteringen från Vasaloppet!
Jag hade själv årets sportliga höjdpunkt i söndags då jag följde Vasaloppet på TV. Så härligt
att se alla som kämpar sig fram till målet i Mora. Vilka hjältar dom är. Jag sitter och ler mig
igenom hela alltet och blir så glad av alla möten mellan reportrar och "blåbär". I år var ju
Kalle Moreus med som reporter, trevlig kille tycker jag.
Tänk att alla dina åkare tog sig i mål. Fantastiskt bra gjort. Grattis till dom alla!
Ja, alltså är Vasaloppet veckans bästa för mig, även om det begicks i soffan för min del.
Vårkram från Anne i Mantorp.
DBIFV för Monet i Frankrike ...
Mitt bästa i förra veckan var när vi körde
till en supertrevlig restaurang i badorten La Croix Valmer några mil österut
från oss. Ganska nära St. Tropez. Där träffades ett antal svenskar för att äta
lunch och lyssna till ett intressant föredrag om fransk politik. Det finns en
förening för svenskar som bor härnere i Provence som ordnar ett antal trevliga
aktiviteter som man kan delta i om man har tid och lust.
Den här gången var också Sveriges konsul med och
svarade på frågor - både konsulatet i Nice och den här föreningen är också till
stor hjälp med allt man kan behöva. Juridiska och ekonomiska frågor,
försäkringsfrågor och allt annat praktiskt som man stöter på får man hjälp och
tips med.
Det var kallt och blåsigt ute och långt ifrån någon
vårvärme. Men vi hade trevligt, det femtiotal svenskar som samlats och maten var
extremt god!! Här är förrätten - "calamares", små mjälla bläckfiskar, frästa med
mycket smör och persilja och med mängder med vitlök. Till det en fräsch sallad.
Mycket gott!!
Hör ni, govänner ..., tro inte att vi alldeles har glömt bort er när det gäller det här med förra veckans bästa .. ., men det har som sagt varit fullt upp med annat.
Hur har ni det?
Finns där nånting som gjorde era hjärtan extravarma förra veckan?
Nånting som ni ler åt, ja, bara ni tänker på det?
Då får ni gärna dela med er av glädjen och det som lottas ut den här gången, det är ett bokmärke som den kreativa Hedgrenskan i Skåne har förfärdigat och skickat som lottvinst!
T a c k snälla, rara Kerstin!
Och glädjeraderna ..., dom skickar ni som vanligt till bisse151@gmail.com, gärna med bild till, men det är förstås inget måste.
Jag tycker mig minnas att nån redan ligger inne med ett bidrag; det ska jag leta reda på.
Välkomna allesammans!'
(När blir då dragningen? Ja, vad ska vi säga ..., i slutet av veckan?)
Och så kommer krafterna åter!
Sover ovanligt länge, men vid halv nio tar jag harry och går på promenad ner mot havet till.
Ser ett > format fågelsträck (svanar, tror jag bestämt ...) komma flygande över hedmarken .., hör andra sorts fågelkvitter än för en vecka sedan .., och ute på fågelön är det ett förfärligt tjattrande!
Jag undrar jag om ejdrarna har kommit ..:?
Hemma igen .., ser jag en skata lyfta mot skyn med en liten kvist i näbben .., jaha ja .., nu börjar det att möbleras i boet .., och i rabatten mot söderväggen har snödropparna tittat upp.
Där inne i butiken stod jag och hade den här lilla krabaten svansande runt benen, ja, där fanns fler också och alla tillhörde förmodligen butiksinnehaverskan.
Vägen mot Ystad. Det är inte långt ifrån att hjärtat brister.
Mitt på dagen blir det ny utflykt med bilen, nu till Skåne, där Harry ska hämtas hem och sonen ska lämnas av.
Det blir några trivsamma timmar tillsammans .., med mycket prat om veckan som varit .., om det långa och för sonen eländiga loppet igår ..., men också om det som var bra.
Han säger - och då ler jag stort - att dom där små chokladbollarna pärlsocker på, dom som Volksvagen bjöd på längs spåret, åååå, det var nästan himmelskt, så goda var dom .., och så alla människor som satt ute på myrar eller sjöar och grillade och spelade musik från sina skotrar .., eller bara hejade .., eller allt sammantaget, det var också en sån glädje, ja, alla dom som hejade och ropade i spåret betydde mycket!
När vi kommer till Malmö (där det är vår i luften och gräsmattorna översvämmas av Vintergäck!) stannar vi till ute vid Bulltofta där sonen tränar crossfit, och bara ett femtital meter därifrån, finns ett litet matställe där det lagas italiensk mat och så får man liksom själv komponera sin tallrik/bytta.
Vi köper var sin (kvinnan som står bakom disken är så rar och vänlig!) bytta (som innehåller pasta, kycklingfilé som värmdes upp, underbar fräsch sallad, fyllda små tomater .., fetaost, pesto och lite valnötter!) och går till crossfit-lokalen där vi på övervåningen - i det som Anders kallar för lounge och jag för "mer som ett litet vardagsrum" - kan sitta och äta detta ljufvliga (helt suveränt gott!), allt medan män och kvinnor tränar ihärdigt på det nedre planet.
Sonen säger att det här att vara delaktig i den träningen och att vara coach för dom som tränar ., och all samvaron med kamraterna som kommer från hela världen (det är där han har lärt sig arabiska ord), ja, det betyder hur mycket som helst.
Att vara en del i ett större sammanhang .., ja, men hur viktigt är inte det?
Känslan att tillhöra en flock?
Jo, jag vet precis.
I Kerstin soffa ...
Sen kör jag till Kerstin som bor söder om landsvägen och jag får nästan ont i hjärtat, så mycket känslor har jag för det här vackra landskapet som heter Skåne ..; för böljande åkrar och pilalléer .., för havet där på högersidan .., och känslan när jag står vid ett trafikljus och en tittar en bamsetraktor i rumpan.
Det är Skåne.
Här gick jag. Vintergatan i Ystad. Längst där borta bodde mamma.
Och så mot Ystad .., och jag passerar Smyge, Smygehamn, Beddingestrand, Abbekås (oj, vad där har byggts nya hus!) .., Mossby (och stranden dit jag brukade åka om somrarna!) och sedan Svarte där jag promenerade så ofta med Linte ..., och in till Ystad och jag parkerar på Vintergatan där mamma bodde på Ejdern och jag tänker på hur många tusen gånger jag nog gick där längs gatan - all oro som fanns inombords och glädjen över personalen som var så underbar - ..., och jag möter bekanta ansikten som hälsar och på Ica Supermarket arbetar dom vanliga arbetskamraterna och det blir ännu fler kramar och småprat och storprat och kunder som kramar om och säger snälla saker och en kvinna undrar om jag har haft semester ?
"Jag har saknat dig, Elisabet", säger hon leende och det känns som om jag skulle börja gråta.
Regementsgatan. Vid bilen till vänster skymtar det som var min lägenhet. Svarta fönster.
Regementsgatan där jag bodde under sju års tid, är sig lik.
Svarta rullgardiner i "mina fönster" .., alldeles tomt är det.
Stockrosorna som jag smygplanterade till vänster om ingången, är bortryckta.
"Hur skulle det se ut om alla gjorde så ...?" sa vaktmästaren.
Och nu är jag hemma och harry har gått och lagt sig hos husse .., och sigge vet inte till sig av glädje när matte och husse är hemma, ja, han har till och med hoppat upp och satt sig i pv:s knä och låtit sig gosas med.
.... eller kvällens kanske, finns i ett alldeles bedårande litet hus på den skånska slätten.
I det lilla huset bor Hedgrenskan och ååå, jag tror att hon kunde byta yrke från lärare till heminredningsexpert .., ty hon har en förmåga att få det så otroligt ombonat och hemtrevligt där hon slår ner sina bopålar!
Jag hittade din blogg när jag sökte på google om
just labrador/stövare. Just för att min egna hund är denna blandning.
När jag hittade din blogg insåg jag ganska snabbt att din Harry och min
Xavi är identiska med varandra, både till utseendet och som du beskriver
Harry att vara.
Vi köpte vår hund i Varberg sommaren 2011 (valparna
var då födda i maj)
Den bondgård du beskriver måste vara densamma som vi var på.
Varför jag skriver till dig är för att jag är så himla glad att jag lyckats hitta ett syskon(?) till Xavi att jämföra med.
Jag bifogar med lite bilder så kan du själv se hur lika dom är."
// Helt underbart och nog kan man se att dom är kullsyskon! hälsar Harrys matte.
Upptstigning klockan kvart i fyra på morgonen .., då husets tre herrar skulle göra sig klara för avfärd till starten i Berga By en timme senare.
AP var - som vanligt - chaufför.
Vid niotiden hade vi städat klart i stugan och begav oss i två bilar längs Vasaloppsvägen.
Hysteriskt med trafik förstås .., evighetslånga bilköer, men härligt ändå, då man från många platser längs vägen ser skidåkarleden ute på myrarna.
I Evertsberg stannade vi till och drack kaffe och inväntade åkarna.
Först kom Emil och Kajsa .., därefter en pigg Micke .., och efter en stunds orolig väntan: även sonen.
Åååå, så slut på han var och så ont i ryggen han hade!
Nej, se Vasaloppet, det var inget han tänkte ägna sig åt framledes, det meddelade han raskt.
Utsikt från bilen.
Tänk, jag har nästan glömt hur vackert det är med riktig vinter.
Flera gånger under resans gång har jag sagt ..."men jag skulle nog kunna bo här .., det är ju tidigare vår i Dalarna än i Västerbotten och här finns fruktträd och ....".
Men så är det väl det där med havet, förstås.
Oxberg ..., där ligger kontrollen på en höjd, ja, kanske rent av ett berg.
Utsikten är hänförande!
Vid det här laget hade vi delat på oss igen .., AP åkte till Hökberg för att ta emot Micke och pv, själv stod jag här och väntade aningen oroligt på Anders .., å, hur skulle hans rygg nu vara?
Intill mig stod en norsk lagledare och looog åt mitt eviga hejande på alla åkarna; främst på kvinnor, men även övriga.
Vi kommer att prata om Marit Björgen och de övriga norska medaljörerna.
"Men jag kan glädja dig med att en svensk vann 5-milen ...", säger norrmannen leende, ja, när jag beklagat mig över broderfolkets eviga segrar i skidåkning.
Å, så roligt, heja Sverige!
Och jag hejar vidare.
Det är roligt att se hur glada somliga blir .., många ler lite trött och säger .."tack, det behövs all hjälp!", andra stirrar rakt fram och tycks nästan se döden i vitögat.
Somliga önskar nog att man höll tyst eller åtminstone åkte själv.
Halva sträckan kvar!
Så här lät det i vid kontrollen i Oxbert.
Evert Sandin som sjunger, tror jag .., och tänk, en gång i världen hade jag en LP-skiva med den mannen .., jag minns tydligt hur fodralet såg ut och jag tror att den hade titeln "Helkul i Dalom".
I Oxberg köper jag varm korv till mig själv och Dextrosol till sonen (som senare ska dela med sig av detta till en tysk - och lika trött - skidåkarkollega.., och när den tyske mannen glatt ska ta sig en tablett, då dråsar han i backen .., men sen, efter en kvart kanske, var han ifatt och fick sig det där energitillskottet ..) och människor hejar och hojtar.
Först i mål av Göransson-Eikedahl-Widnergänget är energiknippet - tillika svärsonen - Micke.
Han åker som ett spjut och hinner ikapp såväl Anja Pärson (heja Anja, heja Anja!) som Kajsa.
Oförskämt pigg ser han ut efteråt också .., men säger ändå att aldrig i livet, aldrig en endaste gång att han ska åka Vasaloppet, nej, nu vet vi det!
Grattis Micke till din fina tid på sju timmar och fyrtiotvå minuter!
Tio minuter senare kommer Kajsa skidande .., och sjutton minuter efter Micke är det pv:s tur och
han påminner mest av allt om en liten tomtegubbe när han åker och han ser pigg ut och åker iväg och hämtar sina kläder och äter mat (sitter mitt emot en fransyska som är så dålig och pv hämtar en funktionär som kallar på läkare .., den arma kvinnan är totalt slut på!) och återvänder sedan till stadion och oss övriga.
Just här står vi och inte förrän efteråt upptäcker vi skylten!
Vid halvsextiden, när det börjat skymma lite (det kommer inte Anders att gilla att jag skriver .., det där med skymningen ...,-) , får vi förvarning i mobilen om att Anders har 650 meter kvar till målet i Mora.
Nu åker flaggan upp och vi sträääcker oss över planket för att möjligen kunna se honom och jag har - redan innan - sagt att vi står på den vänstra sidan (sett från åkarna), ja, jag har ju minsann köpt en stor krans till sonen som ska hängas runt halsen (ja, här räds vi inga överord .., mammor får vara omåttligt stolta över sina barn!)
Annas hejarop på lillebrorsan ekar över målområdet och Hilda hörs hojta "ja, kom igen!"
Och se ..., där kommer han .., trött och sliten, men orkar ändå ta flaggan och åka mot det hett efterlängtade målet och speakern säger att ..."där kommer en med en flagga, ja, jag ser inte vad där står för namn, men det är i alla fall en häst på flaggan och åkaren heter Anders Eikedahl!"
Då ler vi alla.
Tiden blir nio timmar och tjugofem minuter.
Efteråt får vi av sonen veta att detta var första och sista gången han ställer upp något så galet ..,("ja, ja, men det säger många efteråt ..." säger pv:s storebror Tommy som skidar in ytterligare en dryg timme senare ...) och nej, han ska minsann hålla sig till det han är bra på och gärna - ja, till och med jättegärna ! - stafettvasan, men att göra om detta - nä, aldrig -!
På hallgolvet i morse.
Orkar ni mera?
Efteråt ... när sonen hämtat sin utrustning, åker vi till Orsa Grönklitt och lämnar skidorna .., jag kör dom första tre timmarna, sen tar Patrik över .., och från Göteborg är det pv som kör.
Halv tre natten mot idag är vi hemma.
Det är iskallt ute - kyligare än i Sälen - eller så är det närheten till havet som gör det ..?
Sigge möter oss jaaaaamande .., och nu är det måndag och jag ska köra till Ystad och hämta Harry och lämna sonen i Malmö, fast i omvänd ordning.
Tur att man är ledig idag!
Det är däremot inte pv som efter en och en halv timmes sömn, tog bussen till Halmstad.
Sist av allt: vasaloppspojkarna vid femtiden igårmorse.
Fr.v. Anders, pv och Micke.
Grattis till er alla tre!
Ni gjorde det sååå bra!
Och till er som orkade läsa ända hit ner: grattis till er också!
Nu ska jag befria er från mer skidåkningsprat.
Sista kvällen i stugan handlar mest om att förbereda sig för avresan.
Nu ska allt packas samman .., det ska städas ., sorteras .., och pv ägnar sig åt att inmundiga nån slags energisörja som han tycker är förfärligt äcklig - men han vågar å andra sidan inte avstå - och efter kvällsmaten sitter nu alla utom bloggmadamen i hörnsoffan och tittar på Andra Chansen.
Herrar skidåkare ska upp klockan fyra noll-noll .., kvart i fem skjutsar AP dem till starten och efter att dom köat och fått ställa sina skidor i bra position (tänk er om man kommer sent i sista startgruppen och får stå längst bak i ledet, då har man fem tusen åkare framför sig bara för att man inte haft bråttom att stiga upp ...).
Själv har jag vändstekt mängder med ägg som ska bli till pålägg till morgondagens äventyr.
Ajöken,sa fröken och tack till alla som önskat lycka till, särskilt Bente i Hamar/Norge, som ju er ordförande i pv:s skidfanclub ,-)
Ni kanske tror att detta att agera publik är en baggis, men det kan ni glömma!
Heldagar går åt till att antingen förflytta sig med bilen till olika kontroller, därefter gäller det att hitta en parkering där man någorlunda lätt tar sig ut på vägen igen (och det är inte det enklaste, för p-vakterna är nitiska - om än vänliga) och det är bara att lyda order och parkera där man blir hänvisad ..., och sen står man ute i någon timme eller flera och inväntar åkarna .., försöker hålla värmen och så börjar allt om igen.
På hemväg från halvvasan (vi åkte vid åtta på morgonen och var hemma på eftermiddan någon gång), såg det ut så här i baksätet.
Skickar min inköpslista för helgen. Du brukar göra handstilsanalyser och
den här ger dig nått att bita i. Jag har nämligen skrivit allt men med
olika stilar. Vad säger det om mig?
Under halvvasan, när vi åker runt till några kontroller för att heja fram AP, hejar vi ihärdigt på en kvinna som har en mössa i form av jordgubbe .. ni vet, såna som var så moderna för ett antal år sedan.
När vi nu står och väntar på att AP ska komma i mål (igår alltså), så ser jag den här kvinnan passera och jag känner bums igen henne, ja, men det är ju verkligen hon med mössan och jag hinner ifatt och frågar om jag får ta en bild och hon säger - på tyska -, att åååå, ja, hon känner igen oss, ja, det var ni som hejade så mycket och kvinnan ser så snäll och rar ut.
Det blir lite småprat - dom ska åka i morgon, hela loppet - och hon frågar om jag kan ta en bild med deras kamera, ja, där dom står vid statyn av skidåkaren och det gör jag, men passar då även på att själv fånga dem på bild.
Här är dom alltså .., det glada paret Erika och Bernt från Tyskland.
