Elisabet

Prat med Ingrid .... 

I tjugofem minuter pratar vi. 

Eller  s a m t a l a r. 

Hon säger att det är ett elände att ha så dåligt närminne och jag säger att om man är över nittio år, då är det väl ändå tämligen förståeligt. 

"Men du förstår, det känns som om jag minns allt från min barndom, men idag - det var så pinsamt - kom en av hemtjänstens unga kvinnor och jag hälsade och förstod att henne hade jag aldrig träffat. Det visade sig att hon var hos mig igår, men det fanns inte i mitt minne! 

Och det var inte det enda: Idag tänkte jag på morgonen att det var länge sedan jag träffade dottern A .., men det var ju likadant där, jag hade varit där i helgen på middag!" 

Jag säger att detta, att hon i alla fall kommer ihåg att det blev fel, ju alltid är något.

Och sen tänker jag - och säger - att om det nu är så att man, när närminnet tackar för sig, mest minns sin barndom, då är det ju en välsignelse om man begåvats med en lycklig sådan (barndom, alltså). Tänk, så förfärligt om det vore tvärtom! 

Hon berättar också om hennes saknad efter trädgården; den med alla rosor och blommor. Nu är det balkongen som får agera trädgård och ett enda träd kan hon se från sin lägenhet, en stor lönn. Egentligen borde hon röja bland alla papper, men det är som orken - eller lusten - inte räcker till sådant. 

"Jag har ju egentligen alltid haft ordning och reda (I arbetade som lärare, hennes pappa hade samma yrke och familjen bodde i hans tjänstebostad; när I var elva år brann huset ner efter ett åsknedslag!), men inte nu längre och tänk om jag dör innan jag fått ordning på pärmarna .., vad ska då ...?" säger hon.

Innan vi slutar tackar hon som vanligt för alla brev och samtal under årens lopp, ungefär som att nu var det allt Det Sista Samtalet. Jag tycker så mycket om henne.