lördag 1 februari 2020

Lördagmorgon i februari ...


Och det är så grått och så disigt, så där så man mest av allt har lust att dra täcket över sig.
Så det gör jag.


Jag ligger kvar under det blommiga täcket och lyssnar till det - i mina ögon - absolut bästa avsnittet från "Naturmorgon" i P1; det handlar bland annat om Svalbard. Programmets reporter Thomas Öberg (som för övrigt har nästan exakt samma röst som Bert i Luleå!!) har givit sig av just till Svalbard och det är så fascinerande och så otroligt bra gjort -ja, hela reportaget -!!


Därefter är det färdiglyssnat och jag tar bilen och ställer kosan till bageriet i Slöinge.
Nej, det är inte nånting som sker varje helg, lååååångt ifrån, men idag blev det så.
Det är disigt och lite regnigt och innan Vastad, i lilla "sjön, där, där simmar hundratals sjöfåglar!
Jag stannar bilen, rutan hissas ner och precis som jag (på bild) ska fånga alla änderna vilka simmar ganska nära vasskanten, flyger dom förstås sin väg.
För övrigt är väl våtmark ett mer passande ord, än sjö.


Inne i bageriet är vi just då bara två kunder; det är grannen ett hus bort och så jag.
Så var det förra gången också och jag säger att detta är ju komplett vansinne, att vi båda åker milen till Slöinge och sen tillbaka och skulle vi inte kunna turas om och så handlar vi till varandra?
Grannen ler och säger kanske inte så mycket, men kanske att det kan ordnas?

Köper mina favoritfrallor "fyra frön" som sannerligen fordrar en vass brödkniv och starka tänder och pv tackar nej, tycker att det tar sån tid att äta frukost när enbart en liten fralla kräver sitt .., så jag får behålla dem helt för mig själv. Till honom - mer som en muta - har jag köpt ett vackert wienerbröd och genast tycks han lite gladare. (Wienerbrödet blir väl till elvakaffet, förmodar jag).
Och ja, det inhandlades fler än tre bröd .., även frukt, - och nötfrallor fick följa med.


Bilden från Google-maps, detta underbara instrument för att vandra omkring på andra sidan jorden.
På den här gatan bor alltså min syster. Jag hade totalt glömt hur där såg ut; det är ju trettiofyra år sedan på pricken sedan vi var där på semester!

Dagens mejl från henne lyder som följer:

"Tro det eller ej, men i går eftermiddag öppnades himlens alla portar över South Australia och regnet började vräka ner.  Det var många år sedan jag såg så mycket vatten och det har naturligtvis förorsakat översvämningar på vissa håll. Det regnar fortfarande men i betydligt mindre skala."

Och jag säger (skriver) som Barbro i Uppsala: inte en chans i världen att jag kunde bo någonstans med fyrtiogradig värme!! För mig är max tjugo det ultimata. Tur att vi människor är olika.
Dagens fönster ...


Också en slags fönster .., här från Naturhistoriska museet i Lissabon!
Genialiskt med boet uppe på skåpet!
¨
Och jag kommer osökt att tänka på den lilla drillsnäppan som stod i ett liknande skåp i Centralskolan hemma i Malå. Det var drillsnäppan - som jag i högstadiet höll ett föredrag om - som väckte mitt intresse för fåglar.

Fönsterfångerskan var den skånska madamen i Portugal - annannan -.
Tack!

fredag 31 januari 2020

Det man inte visste ...


Jo, det är mycket man inte har en susning om här i livet och nu på morgonen fick jag verkligen den tesen (vetskapen) bekräftad. Jag låg och lyssnade till Vetenskapsradion Historia i P1 och det var knappt att jag trodde mina öron!

"För 75 år sedan sänktes det tyska fartyget Wilhelm Gustloff av en sovjetisk ubåt i vad som räknas som den värsta fartygskatastrofen i världshistorien Mer än 9000 människor, många av dem barn, gick under i det iskalla vattnet och tiotusentals fler skulle följa med i djupet under de sista krigsmånaderna 1945, då Östersjön förvandlades till Dödens hav.
Tobias Svanelid träffar fartygshistorikerna Claes-Göran Wetterholm som berättar om de gripande fartygstragedierna vårvintern 1945."

Rena fasan!
Och detta hade jag absolut  n o l l   koll på!
(Det här var dessutom bara en i raden av såna här hemskheter med fartyg som sprängdes).


Annat är trevligare.
Idag är det Ivardagen.
Pappas namnsdag. Här står han som tvåa från vänster och håller ett måttband i handen .,. det är förstås på idrottsplatsen hemma i Malå. Shorts och skjorta, det var pappa det.

Längst till höger står pappas bäste kompis, Mauritz Brännström.
Mauritz hade en gång vunnit Vasaloppet, var född i Norsjö och var världens snällaste.
Tillsammans med sin fru Gunborg drev Maurtiz en sportaffär. Hundkoppel i läder hängde på rader direkt till höger när man kom in butiken .. hela affären doftade läder! Och ett uppstoppat älghuvud satt på väggen och framför disken stod en slags höga pallar där jaktintresserade karlar satt och surrade med Mauritz .., det var som en pub utan öl.
Hemma hos Gunborg och Mauritz fanns alltid gråhundar, vilka användes till älgjakt .


I mitten på den översta bilden står Sören Lundgren som var bagare i byn - drev Lundgrens konditori som jag passerade var morgon på väg till skolan -. Sören och Helgas ene son hette Fred och var konstnär, ja, vi hade själv en oljemålning av honom. Varför skriver jag i dåtid? Fred är vad jag vet ännu i livet och kanske målar han ännu?
Det var oftast hästar som var motivet, ungefär som på den här tavlan.

Men nu susade tankarna iväg av sig själv .., det var ju Ivardagen, ja.
Ivar betyder Krigare.
Sonen - Anders - heter också Ivar, vilket han väl har varit (och är) måttligt förtjust i.
Numera tycker jag att namnet är hur fint som helst och jag har haft flera småpojkar i kassan som just heter Ivar.


Gjorde ett Ivar-collage och skickade som postens vykort till Malmö (till namnsdagsbarnet) , detta geniala sätt att använda sina egna bilder. På alla sätt och vis vill jag berätta för mina barn om deras morfar som gick bort så tidigt. Maria var fyra år, AP bara halvåret och för Anders var det helt kört; då hade hans morfar varit död i tio år.


Igårkväll när jag omöjligen kunde somna, fortsatte jag läsandet av Gerda Anttis senaste (kanske sista?) bok "Här i världen". Omslaget är vackert lindblomsgrönt och texterna är som vanligt ömsom kärva och puttriga, blandat med mer sånt här (som bilden).

Författaren är född 1929 - till åren kommen alltså - och lite märks det i hennes texter som är mer som dagboksanteckningar. Många tankar om hur livet blev eller inte blev.
Inte tillstymmelse till inställsamt.

Och ganska roligt är det att läsa om hur hon tänker sig att det blir när det är dags att ta farväl av henne .., vad människor egentligen ska säga. Nu säger hon det själv; tar upp alla sina dåliga sidor till allmänt beskådande och jag tänker att hennes vänner som läser boken måtte le för sig själva, jaha, hon var alltså medveten om det här .., att vi tänkte just så. Nu har hon liksom tagit udden av det hela.


Gerda Antti är född i Övertorneå i Norrbotten och ibland tänker jag att det där lite kärva kanske har att göra med den saken. Så jag menar alltså att vissa kynnen finns i vissa landskap?
Ja, lite tänker jag så.

Vad tycker jag om boken?
På en skala från 1 - 10 säger jag ... 5.

Svenska Dagbladets recensent Lina Kalmteg skrev så här om "Här i världen".

Ja, det var det, det.
Hetta och mera hetta ...


Så har jag tagit mig en promenad hos min syster i Australien (google maps) och det här måste då vara hennes hus. Jag minns att vi - 1986 när vi var där på besök - planterade ett träd på tomten och där var förstås inte alls sån här frodig växtlighet.
Huset var byggt av svenskar och riktigt gediget.

(Om man vill ta sig en promenad i omgivningarna, hon bor i huset på hörntomten på höger sida av bilden - länk här - så är ju Google maps rena drömmen!

Och morgonens mejl ser ut som följer .... och jag är evigt lycklig att jag inte bor där det är så otroligt varmt.

l"Efter  gårdagens 42C så har vi nu 37C och very muggy. Det känns som om man är i en bastu och natten var ganska jobbig.Temperaturen blev aldrig svalare än 34C och trots att jag hade takfläkten på för fullt och låg helt naken i sängen utan något täcke, så var det svårt att sova.  

I dag känner jag mig litet degig och inte ens en sval dusch piggade upp mig  Nu hoppas jag att den utlovade åskstormen i eftermiddag verkligen infaller så att luften rensas något.
Nu skall jag gå till vardagsrummet och sätta på ACn och sedan blir jag nog sittande där."
Fredagsfönstret ....


... flera stycken, till och med, finns i vårt växthus, som för övrigt inte alls är så grönt och prunkande som på bilden.

Mannen som står längst in i bilden är pv:s farbror Stig från östra Skåne.
Det är han som har en dialekt som sannerligen inte går av för hackor!

torsdag 30 januari 2020

Ännu en bild hemifrån ....


En gammal vykortsbild från malåsidan.
Vid den blå pilen arbetade mina barns pappa och vid den rosa arbetade jag själv (Ica Kristallen).
Slalombacken nästan mitt i samhället och där finns även då hotell och förut simhall (bedrövligt att den inte är kvar!) och jag undrar om hockeyladan används ännu?
Elljusspåren ligger - om man ser på bilden - till vänster om tegelbyggnaderna (skolor och aula) i mitten på bilden.

Malås slogan var "Malå med allting så nära" och det stämde verkligen.
Kanske stämmer det nu också - minus simhallen och isladan -.

Numera är backen ännu större och med ytterligare en kortare lift och på norrsidan finns en himla brant backe som jag inte vågade ta mig ner för.

Om någon hemifrån läser här, kanske den människan kan berätta hur det är nu för tiden.
Från Hulabäcks hage och hem ....


Idag blev det en lite annorlunda förmiddag.
Friherrinnan ringer nämligen och undrar om jag kan tänka mig att skjutsa henne till Falkenberg (hennes bil är på reparation), men eftersom jag inte hunnit rasta Harry, säger jag att hon kan ta bilen, jag kommer med den till Steninge och så hoppar jag av efter någon kilometer och så får såväl Harry som jag själv frisk luft.
Så det gör vi.

Passerar den snart färdiga Steningeskolan, belägen någon kilometer norr om Steninge. Den ska väl vara klar till påsk, tror friherrinnan.
Jag är såå imponerad över att man även har tänkt på omgivningen.
En lång häck med vad jag tror är bokharabinda, har kommit på plats.
(Men det är nog avenbok).


Och mängder med cykelställ! (Till vänster om containern)!
På höger sida om skolan finns även lekplatser.


Här syns det dåligt, men ni ser ju i alla fall stöttorna till träden som planterats, längs staketet.
Så fint det kommer att bli när det är klart, eller kanske om några år, när allt vuxit upp!
På andra sidan vägen finns havet.


Ja, ungefär så här blir utsikten.
Vår, sommar och höst går mängder med får här i hagen.


Vi går ner i hagen, men det är lerigt och halt, så det blir inte ända ner till vattnet.
Harry är nästan stirrig av alla nya dofter.
Vid en buske reser han ragg och börjar morra .., kanske är det doften av den här hanhunden som brukar gå där med sin matte; hon som är moster till mina barns pappa. Kanske har han varit där och lyft på benet, på just  d e n  tuvan.


Jag har bevisligen många dåliga egenskaper, men avundsjuka är inte nånting som utmärker mig.
M e n ...när jag passerar små sommarstugor där ägarna kan sitta och titta ut över havet, så där så inget skymmer mellan huset och havet .., då kan jag känna ett stygn av .., ja, men nog vooore det ju ändå ganska trevligt att ha det så!


När jag passerat Lilla Skipås och gått ytterligare en bit, svänger jag vänster och vi tar sista sträckan via sommarstugorna som ligger ovanför oss. Den här grinden gör mig alltid förbryllad. En grind utan nånting på ömse sidor, men det är klart, det hindrar ju i alla fall bilar att köra in.


Och jag upptäcker en gren som liksom växer rakt ut från en stor sten!


Och jag upptäcker en sååå vacker sten som liksom är byggd i lager-på-lager!


Och en myrstack där någon varit och rotat.
Och jag ser knoppande vildkaprifol och hör gröngölingar och en massa kråktjatter.


Så är vi hemma på Ejdervägen och nu har utbyggnaden av Ecke och Britts lillstuga tagit fart. Det blir en rejäl utbyggnad.


Förutom "Polska ambasssadens" gräsmatta (som är evigt knallgrön) tror jag inte jag har skådat en frodigare gräsmatta (eller moss-matta) än hos grannen, dom som bara är här några veckor per år, ja, kanske en månad.
Det är helt makalöst vilken grönska!!
I den gamla björken - som vi alltid väntar ska dråsa omkull i någon höststorm - där gömmer nötväckorna sina solrosfrön.
Vildroshäcken är gänglig och spretig.
Tidigare ägarna -  Gun och Göran - brukade klippa ner den till botten på hösten eller våren, nu växer den lite som den vill.


Och så .., på hemväg, hittar Harry den pinne som han precis på pricken vet var han har!
Det är lika fascinerande var gång ..., och glädjen när den ligger kvar!
I morgon är det alltså dags för besök hos Hallands Djursjukhus, inför det som mest troligt blir en amputation av hans svans. Det blir nog inget alls kvar. Ja, ja. Värre saker har hänt här i världen.

Det blev ett som vanligt långt inlägg, men mest bilder.
Medaljerna till den som orkat läsa hit ner, ja, dom har sedan länge tagit slut, det får bli nån slags virtuella belöningar!

Medan jag har suttit här och skrivit, har jag även ätit lunch, pratat med friherrinnan (som ville påminna om min tid hos tandhygienisten och till min lycka visade den sig vara en vecka senare än jag trodde!!) och gosat lite med harry, fast inte allt på en gång. Och så har jag lyssnat till den här låten. 
Och har man inte förstått det innan, så förstår man det nu, hur svårt han hade det.
Dagens fönster ....


... finns i en röd stuga i Lindvallen - i Sälen - och bilden togs kanske efter Nattvasan, då pv och AP var ett av alla team som körde och fixade det!


I år är första året på ganska lång tid, som vi  i n t e  hyr stuga i Sälen.
Det känns skönt; jag tycker ofta att jag mest kör bil under den där veckan, särskilt när det har varit såväl stafettvasa som vanliga loppet och att på söndagen, när pv kör dom nio milen, sitta i bilen i evighetslånga köer och sist av allt få börja att köra hemåt, då han måste vila ett par timmar innan han blir chaufför .., ja, det känns ibland drygt.

M e n .., när jag såg den här bilden i arkivet, då kom jag att tänka på hur lugnt och fridfullt det är i den där stugan. Det här är utsikten från köksfönstret. Ibland kunde man se hur snön föll från grenarna ., då någon liten ekorre hoppade mellan träden.

I år åker han med gänget från Ljungby .., en buss med enbart vasaloppsåkare och mycket gemenskap. När pv pratar om vad som väntar, strålar hans ögon.
"Åldringar ska hållas sig inomhus" .....


Mejl från min syster i Australien: (hon kommenterar gårdagens bild).

"Jag fick ett nostalgiskt sug i magen när jag såg skidliftsbilden och tänker på alla söndagar jag tillbringade i slalombacken och knappt hann hem till 5-middagen. Jag älskade Tjamstanbacken och  fick ju någon sorts årskort i början av säsongen, så jag slapp hålla på och köpa biljetter.

Här vräker solen ner och det är redan 42C och alla är naturligtvis oroliga för mera bränder.  Jag passade i alla fall på att åka upp till affären och handla litet och uträtta diverse ärenden.  
Däruppe är det ju svalt och jag har AC i bilen. 

I går var det 37C och i natt 28C som kallast, så huset börjar värmas upp, så jag får nog sätta på
ACn snart. På radion säger man att alla små barn och åldringar skall ta det lugnt och hålla sig inomhus och jag får väl räknas till åldringarna, så det är väl bäst att vara lydig......"

//Elisabet skriver: Det var också i slalombacken som min syster flög iväg över översnöad sten, landade på rygg och fick tillbringa tre månader i gipsvagga på Skellefteå lasarett. Det visade sig då att gipset var för tättslutande mot ryggen, så ett område stort som två handflator hade börjat ruttna, gipsen fick klippas upp och man kan ju tänka sig hur ont hon hade haft. Ett under ändå att hon inte blev förlamad av fallet. 

onsdag 29 januari 2020

Bilder ....


På Malåsidan visas gamla vykort hemifrån.
Bland bilder på nybyggda hyreshus på Storgatan (sååå lyckliga människor var som bodde där, med brevinkast i dörren, bara en sån sak!) .., och små hotellstugor till turisterna och minigolfbanan (med fotografens skugga som faller över ett av hålen), så finns det här kortet.
Slalombacken.

Så otroligt många minnen den bilden väcker!
Lördagar och söndagar och hela sportlovet och påsken när så många kom till Malå ..., och kön till liften och ljudet där nere där man klev på och där själva byglarna snurrade runt med en snärt (det gällde att vara beredd) och så åkturen upp till toppen.
Allt prat.
Och på toppen .., utsikten över samhället och långt där nere till vänster ..., ens barndomshem.


Och på familjechatten lägger Maria in en bild från kanske nio år tillbaka?
Vi är på Kreta och jag har bjudit Emil på sin andra resa och det är här som intresset för backgammon tar sin början. Det är här, på luncherna, som pv lär honom hur det hela går till och innan veckan är tillända ska Emil ha fått grepp om det hela. En liten strateg är han!


Och så en bild på min pappas vackra handstil.
Han hade tagit en Hermodskurs i välskrivning och nog tycker jag att den kursen gav utdelning.
När pappa skulle skriva sin namnteckning tog han liksom sats med I:et ... vickade lite på i:ets början där uppe. Som tonåring försökte jag ofta lära mig att efterlikna pappas namnteckning och det lyckades bra .., minns jag inte rätt förfalskade jag något intyg till skolan :)
Ja, just så förfärlig var jag, men det brottet är väl preskriberat vid det här laget.
Mammas namnteckning var betydligt enklare att kopiera.
Dagens fönster ...


Så här skriver Monet från Norrtälje: 

"Idag åker de ner - slingorna som suttit uppe under alla vinterhelger första året i Sverige. Här på fönstren på den inglasade balkongen där de gett en ”magisk” känsla (som alla uttrycker det idag). 
Allt speglar sig i varandra och det har varit väldigt fint. Nu ser vi fram mot ljusare dagar och vårlika utsikter."

Tack! säger jag.

tisdag 28 januari 2020

Tisdag ....


Och kapten Haddock har råkat hamna i dammsugarpåsen som jag nu måste öppna. Stackars kaptenen .., ligga där bland allt hundhår och damm, säkerligen någon spindel också .., men snart är räddningen nära! Och nej, det är inte ett insynsskydd som syns längst nere vid fönstret, det är en skylt där det står att huset vaktas av en stor, ilsken hund. Ja, kanske att nån går på det.

En långsam morgon det här.
Ingen sol i sikte; inte på flera dagar!
Läser mejl från down-under och snart ska min systers son gifta sig och jag förstår att det är spännande. Han är enda barnet och hon skriver att hon sytt sig en ny outfit, ja, sånt är hon duktig på, till skillnad från sin lillasyster. Sonen heter Fredrik, arbetar som psykolog och är född 1977.
Det bästa han vet är att kasta sig utför snöklädda stup eller att surfa i oceanens vågor. Den blivande hustrun - Shae - är minst lika äventyrlig av sig.


På bordet intill mig ligger en hel drös med grejer.
Det är en gasoltändare, pennor av alla de slag .., min plånbok ., en klädnypa, laddsladd till mobilen, tre av mina klippböcker innehållande kåserier till hemtidningen (det var på 90-talet det) .., ett batteri, två apelsiner och en nyligen inköpt hudkräm från Apoteket.
Expediten var ett under av vänlighet och när jag igår mötte henne i affären (å, är hon kund hos oss!) gick jag fram och berättade hur bra hon var där bakom kassan. Vänlig, utan att vara smörig. Serviceminded, helt enkelt.


Hemköps väggkalender ligger också här.
Januari är snart tillända och den uppmärksamme ser säkert att jag skrivit in dotterns namn den 9:e januari, ja, jag hade tänkt säga grattis på namnsdagen en hel månad för sent!
Ja, ja. Det var ju ingen större fara.
Fem jobbpass hittills har det blivit. Och jag är noga med att fylla i när pengar kommer till kontot.
Att vi firade lillejulafton den 11:e januari, det stämde däremot - här är vi flexibla -.

Igårkväll bläddrade jag fram till mars månad och på raden för den 28:e skrev jag in "Halmstad Brass" som då uppträder på nya kulturhuset Najaden. Pv blir då bjuden av sin sambo, men det vet han inte om ännu.


Tänk, att vissa saker hänger med, år efter år.
För många, många år sedan fick jag av alltid så rara Annika i Kävlinge en slags tunika som hon inte längre kände för och på paketet satt då dom här lapparna, men då i finare skick!
Jag tycker så mycket om dem!

Under årens gång har dom trillat ner från fönsterhaken och till och med hamnat i rabatten utanför; legat där bland blommande vallmo och aklejor .., men blivit upphittade och fått komma in igen!
Några små papperslappar .., som sprider sån glädje!

Nu ska jag skriva brev och lyssna till Nathalie Cole som sjunger att mest av allt önskar hon mig love.
Ja, det är inte det sämsta. Nu sjunger förresten Steve Tyrell "Someone like you". Vackert det också.
#I wish you love
Dagens fönster ....


"No comments!" skriver fönsterfångerskan och låter lite som en politiker som absolut inte vill svara på några frågor. Men egentligen är det väl bara så att här behöver man inte förklara. Det syns ju vad det handlar om.

En fönster i ett varmt land där det fordras jalusier för att stänga ut den värsta hettan.
En termometer på insidan så den som bor där kan hålla koll och välja rätt kläder för dagen.
(Uppdaterat: nu, med läsglasögonen på, ser jag att det nog inte ALLS är en termometer, det kanske är nån slags "hissanordning"?)
Och så en orangefärgad katt. Dom är ju dom allra finaste, tycker jag.

Ska vi gissa att fönstret finns i Portugal`
Kanske i Porto?
Jo, det gör jag.

Och då vet ni också vem som tog fram håven.
Just det.
Hon är det.

måndag 27 januari 2020

Sorry we missed you ....


Ja, så har jag sett terminens andra film hos Halmstad Filmstudio och det var alltså den här.
Ken Loach är åttiotre år - han har regisserat filmen - och Paul Laverty är tjugo år yngre, han har skrivit manuset. Och så då dom här helt outstanding fantastiska skådespelarna som - åtminstone jag själv - aldrig hört talas om!
Här kan man ta del av vad filmen handlar om?


Om man har sett tidigare filmer av Ken Loach, så vet man väl på ett ungefär vad som väntar, men det här var verkligen ..., ja, deppigt, men sevärt! Oj, oj, oj, vilken verklighet människor lever i!
Jag har sååå svårt att se filmer där människor har ont om pengar och där det verkligen kniper ., där människor sitter fast och så är det verkligen här, hos den här familjen.
Ja, jag får helt enkelt ont i magen.
Ändå tycker jag att det här är ett mästerverk.
Såååå otroligt bra som dom agerar ., inte minst tonårssonen som till en början driver mig till vansinnets brant, men som lyckas uppvisa helt andra sidor också - utan så många ord -!
Rhys Stone, kom ihåg hans namn!
Mitt betyg blir 9 av 10.
(Varför inte full pott? Jag hade önskat ett annat slut, men vet inte vilket).



Och här berättar manusförfattaren om filmen.
(Älskar hans dialekt!)

En enda tidigare film i Filmstudion har gripit mig så till den milda grad och det var "Allt för min son". Här (stycket här under) kan man läsa om den! Så här stod det om  d e n  filmen i GP och "Allt för min son" kan man hyra för bara trettionio kronor på triart.se! Vill ni se en film där ni nästan tappar andan .., se den!

”Allt för min son” är gjord i en socialrealistisk stil, som hämtad från till exempel bröderna Dardennes eller Ken Loach. Allt känns realistiskt, det finns ingen dramatik som är där som självändamål, och alla rollfigurer känns hundraprocentigt utmejslade och äkta. Denis Minochet är lysande som Antoine – på en sekund kan han växla från lugn till blodtörstigt raseri utan att det någonsin känns sökt. Liksom allt annat i filmen upplevs det som äkta.

Nu vet ni! 
Tankar från Dalarna .....
(Ett brev som kom susande genom rymden igår, skrivet av en god vän på nittioett år.
Hon är smart, går med väldig fart, men ser allt sämre. Hennes brev till min mamma sparades och sattes till höger i ett av köksskåpen hemma i Malå. Det hände att jag fick läsa dem. Nu, när inte mamma längre finns, är det jag som har ynnesten att vara väninnans brevvän. Så här skriver hon: )


"Än spirar inget på tomten, men det är vårtemperatur och barmark. I februari är det tradition att det
ska gå skidtävlingar på Lugnet här i Falun. För att kunna tillverka snö krävs minusgrader, och det har
vi inte. Orter som eventuellt har sparad snö sedan tidigare år, vill helst inte dela med sig.

Det är också tradition att ha skridskotävlingar på Runn i februari. Massor med holländare brukar
delta. Sjön glittrar emellertid med öppet vatten. Konstgjord is är väl svårare att tillverka!
Och Vasa-loppet?? Hälsa Dina anförvanter, att vi dagligen på lokal-TV ser och på radion hör, hur man försöker fixa till det! Än har man inte gett upp.

Du vet, att jag har besvär med gula fläcken och har svårt för att läsa. Det går med en dålig
förstaklassares hastighet, och jag läser ofta fel och får ett tokigt innehåll. Romaner har jag helt slutat
med.


Däremot har jag just tagit mig igenom Gerda Anttis ”Här i världen”.
Boken är liten och tunn,men för mig är det mycket. Hon är 91 år som jag, uppvuxen i Övertorneå, där vi bodde för 60 år sedan, men nu bosatt i Kisa i Östergötland. Där bodde min bästa vän under tonåren, död i cancer för många år sedan. Boken har mindre än 200 sidor, är liten till formatet. Det är oftast korta texter på korta rader, dessutom stora mellanrum mellan dessa rader.
Alltså lättläst för mig!

Att jag berättar det här för Dig beror på att jag i början av boken såg så många likheter med Ditt bloggande, liksom en dagbok. Hela boken är som en samling blogginlägg. Hon har hund och en friherrinneliknande kompis. Trädgården är terapi, precis som för mig. Ideligen gör hon naturiakttagelser, beundrar växtligheten och sätter sig in i djurs tänkande. I naturscenerierna övergår hon till djupsinniga filosofiska, ibland religiösa funderingar. Djupsinnigt och ytligt blandas. Hon kritiserar politiker av olika slag.

I senare delen blir det allt mer om hur hennes dag är vid den här höga åldern. Igenkännande för
mig: Vad har jag gjort idag? Jag är inte behövd. Till sist är det funderingar kring döden.
Det är verkligen beundransvärt att skriva en bok i den här åldern, och tufft att lämna ut sig som hon
gör. Liksom många i min ålder berättar jag, utan att veta om det, samma sak gång på gång, men nu är jag medveten om att jag upprepar mig.

På väggen intill mitt skrivbord har jag uppsatt ett kort från Dig, vårligt, fyllt med tulpaner och texten
”Du är glädje för mig”. Jag säger till Dig: Du är min glädje och tröst, när det mörknar för mig."

// Elisabet skriver: ja, ni förstår att jag njuter av hennes rader!!
Dagens fönster ....


... men lite i skymundan.

Det var igår, vi hade gått ut från Fritz blommor här i Halmstad och jag fascinerades av det stora olivträdet  - stort i så motto att det i alla fall inte kan dras ut och in om dagarna - det som står
utanför entrén.

Men se där kom ju några fönster med också!



Här kan man få tips!
Håll till godo.

söndag 26 januari 2020

Söndag och regndroppar på fönstren ....


Och vi är bortbjudna till grannen Birgitta som har sommarhus tvärs över vägen här i Stensjö.
Vintertid bor hon oftast inne i Halmstad. Änka sedan kanske två år tillbaka.
Hur ska jag beskriva henne?
Åttiottvå år men ser femton år yngre ut.
Snygg.
Rör sig raskt.
Är pratglad.
Pratar fort.

Till henne är vi alltså bjudna och det är även Britt och Ecke.
Dom har känt varandra i evigheter och pv har ju bott trettio år i Stensjö och är också väl bekant med dem alla.
Vi svänger förbi Fritz blommor som är en handelsträdgård inte långt från där Hilda och Patrik nu bor i eget hus och innan jag får betala, står jag och tittar fascinerat på när ett biträde svänger ihop en bukett i rosa och lila. Vilken yrkesskicklighet!! Så vacker den blir! Vid en annan kassa står en man och köper en handbukett till en begravning. På väggen i ett inre rum, hänger vita band med text där det står "En sista hälsning .." och annat.


Birgittas hem här i Stensjö är så otroligt vackert och det är förstås lika fint i stan.
Konst på väggarna .., allt hänger som det ska.
Bokhyllor fyllda med böcker.
Vackert dukat.
Till förrätt bjuds vi på lantchips med löjrom, creme fraiche och lite hackad rödlök och så snittar av smördeg med skivade oliver, stekt lök, soltrokade tomtar och det där gula ovanpå .., vad kan det ha varit .., citronskal i strimlor?
Supergott!


Sen blir det den ljuvligaste fisksoppa jag har smakat! Nej, den är i fas med den jag åt på restaurangen vid Drottningholms slott och det vill inte säga lite! Lax och torsk, saffran, färsk fänkål i skivor, lite dill, en hel del vitt vin, buljong, lite grädde, lite creme fraiche .., ja, den var himmelsk!

Och i tre och en halv timme blir vi där och vi hinner avverka hur mycket som helst.
Det vanliga.
Sprängningar, bilar som bränns upp (Ecke och Britts son förlorade sin bil i just en sån brand i Skåne!) ..., vi pratar om tv-serier i allmänhet och Wahlgrens värld i synnerhet .., vi pratar också om USA-podden, om Donald Trump, om Dagens Nyheter ..., och Birgitta berättar om stundande resor utomlands. Till Chicago, bland annat.

Och jag visar lilla filmen som sonen skickat, där den skånske lillkillen sitter i sin barnstol vid köksbordet och hans pappa tänker öva honom i det här med pincettgreppet, att ta nånting med tummen och lillfingret. Alltså lägger han en liten fyrkantig matbit på barnstols-bordet och nu ska vi få se. Men det får vi inte .., lillkillen böjer sig helt sonika ner och tar biten med munnen!
Lille vännen!


Vi - eller värdinnan - pratar också (jag frågar) om Siri Schotte, konstnären som blev bekant med familjen (Birgittas föräldrar) och på väggen vid soffan, längst till vänster, hänger - nej, inte den här tavlan - men en annan av denna Siri. 
För mig ett helt obekant namn. Letar upp henne på nätet när vi kommer hem, oj, hon har varit synnerligen produktiv! Den här tycker jag är så fin.


Numera får Harry göra oss sällskap nästan överallt. 
Mesta delen av tiden hos Birgitta ligger han och sover så gott under soffbordet. 
Britt säger att Harry måste vara den snällaste hunden på jorden. 

Vi får också veta att Birgitta funderat på att köpa ny bil, men vid ett besök hos en av Halmstads stora bilbutiker, upptäcker hon fenomenet med att vara osynliggjord. Länge går hon omkring bland dom tjusiga bilarna och väntar på att en försäljare ska dyka upp - tre stycken står och pratar med varandra en bit bort - men ingen bryr sig. 
Det är som om hon inte finns. 
Däremot, när ett par kommer in, en man och en kvinna, upplöses gruppen och paret visas allt intresse.Så är det.
Så Birgitta vänder om, hon lämnar butiken, och någon ny bil får firman inte sälja. 


Vi kommer hem lagom till handbollsfinalen i Stockholm ska ta sin början. 
Då får jag ett sms. 
En av dem som arbetar eftermiddag/kväll känner sig inte alls bra och nu har hon ringt till flera arbetskamrater, men ingen kan .., nu frågar hon mig. 
I kanske en minut sitter jag och tittar på mobilskärmen. 
Funderar på om jag har lust. 
Men så tänker jag på hon som mår dåligt och hur hemskt det är att vara den som ska fixa en vikarie - särskilt när man inte mår bra - så jag svarar att jag kommer så snart jag kan. 

Det blir precis som igår, Hilda och jag själv som tar sista kvällsrycket. 
Jag i kassan, Hilda på golvet. Hon gör allt grovjobbet och är så himla bra att arbeta med.
Det är som .., som när jag förut arbetade med Malin en kväll per vecka. Vi visste precis vem som skulle göra vad; det var liksom självklart. Nu läser Malin till sjuksköterska och det är länge sedan vi arbetade tillsammans.
Men just så lättjobbat är det med Hilda. 
Sista halvtimmen är lugn. 
Jag förbereder för den som ska arbeta förmiddag och räknar alla lotter och skriver upp hur många det är av varje. Liiite mindre stress för den som har morgonpasset. Tömmer sopor ute i entrén .., gör fint i kassorna. Torkar banden, fyller på tobak. Drar in raden av kundvagnar och vi frågar oss var kväll varför i fridens dagar såååå många vagnar ska dras ut och in; hälften hade väl räckt? 
Och  t u n g t   är det.Jag är glad att jag fräscha proteser i mina knän.
Dessutom finns ju dom nya kundvagnarna redan inne foajén.

Kommer hem och har ett härligt brev från vännen Ingrid i Falun. 
Hon nämner Gerda Antti; hon har läst hennes senaste verk. 
Gerda Antti tycker jag omåttligt bra om - eller hennes böcker - och jag har nog läst dem alla. 
Jordnära. 
Mänsklig. 
Ärlig. 
Icke-inställsam.
Det tycker jag symboliserar henne.


Det här är hennes senaste alster. 
Jag ska beställa den i morgon.