Det här med tidningsläsande ...

I ett blogginlägg från september 2012, diskuterade vi (eller vittnade bloggvännerna) hur det stod till med just tidningsläsande och hur det rent allmänt hade sett ut, förr om åren. 

Så här berättade Cruella/Helena: 

"I mitt barndomshem fanns den socialdemokratiska Länstidningen och så köpte pappa Aftonbladet varje kväll. Numera får han bara köpa den på fredagar;-) Då är det visst korsord. Så dessa tidningar är jag uppvuxen med, och det grundlade ju det dagliga tidningsläsandet som jag ALDRIG skulle ge upp.

Jag har själv prenumererat på DN utan uppehåll annat än för utlandsboende i snart 25 år. Vi har även Svenskan sen nåt år tillbaka. Men aldrig några kvällstidningar, huvva.

Min mormor och moster hade Hemmets journal och ibland Året runt och på den tiden var åtminstone Hemmets journal härligt smaskig med avdelningar med vidriga brott och sånt. På torpet där min pappa vuxit upp och som släkten fortfarande hade kvar fanns högvis med Lektyr, Fibban och Nordisk kriminalkrönika i vindsskrubbarna. Bra grejer tyckte vi 12-13-åriga kusiner och tremänningar.

Böcker fanns det inte gott om i föräldrahemmet, det såg ut ungefär som du minns det, men pappa och jag åkte till bibblan varje tisdag och lånade HÖGVIS. Det gör vi fortfarande, fast på varsitt håll:-)".

Lördag ...

 

Då blev det Skallkroken från halv tio och fyra timmar framåt. Från Fallnaveka i Småland anslöt pv:s storebror Tommy (av vilken man alltid får så varma kramar!) och Edvin, 5 år, var också med, då mamma Hilda arbetade extra på något av stans bibliotek. 

Först mastades vår båt av, med god hjälp av Tim, en man i vår ålder eller tio år äldre (ja, jag är besatt av åldrar, ni har helt rätt!) och han tog liksom på sig ledarskapet och dirigerade de båda bröderna. 

Det fungerade jättebra! 

Själv fick jag hålla i där det behövdes (rullfockskenan, t.ex) och när Serudia var klar, då hämtade Tim sin båt (också han har en Hallberg Rassy, nästan exakt likadan som vår, men han har valt att inte ha trädäck) och så blev det ny avmastning. 

Det här med att hjälpas åt och ställa upp, det tycker jag verkligen stämmer in på båtfolk. 

Edvin följde fascinerat allt som pågick.  

Skulle morfar verkligen kanske klättra längst uppe i mastkranen, nej, fy så hemskt! Och han - Edvin - gick fram och åter på kajen och kände sig väl som en "stor karl" och fick åka med morfar och hans storebror fram och åter till vår båtplats.

Mannen i röd jacka är Tim. Vilket snyggt namn, förresten .., ovanligt för en man i den åldern, känns det som. 

 

Det är tyngre än man kan tro att kånka på en mast, även om den ligger i en vagga på hjul. Nu ska den uppför en backe och därefter in i masthuset.

När allt var klart, samlades vi i klubbhuset och där gräddade jag våfflor och dukade fram och det var pv, hans bror, Edvin och jag själv, men så kom tre andra män in - ovetande om våfflelkalaset - och det räckte och blev över till oss alla. 

Så vansinnigt roligt det är att sitta många runt ett bord! Att se människor ta för sig och bli glada och av våfflor blir många verkligen glada. Inte minst Edvin .., som åt våfflor i parti och minut - mest parti -. Jag klippte våfflorna i hjärtbitar, eftersom jag var orolig att smeten inte skulle räcka till, men det gjorde den. Det här var Garants Ekologiska våffelsmet - riktigt bra -, riktigt goda!

Tanken var att vi i morgon skulle hälsa på i Västerstad hos min syster med familj, men systerdottern är vanvettigt förkyld och så har det ösregnat idag, så något arbete med lie för att kapa det höga gräset, nej, det blir det inte. 

Vi åker i stället raka spåret till Ystad och lämnar Harry och får då träffa Tommy och Karins nytillskott, den lilla goa tikvalpen som ännu inte fått något namn. Oj, så trevligt det ska bli!

Dagens fönster ...

 

Det var i går, på parkeringen utanför vårdcentralen, som jag upptäckte den här filuren, sittandes i en stor bil intill vår. 

Han - eller hon - (jag gissar på en han) nonchalerar mig totalt och jag får verkligen försöka med lock och pock, för att alls få hen att vända huvudet till. 

Kanske är det en boxer som väntar på husse eller matte (jag gissar på husse).

Regnet, som kommit under tiden mitt besök varade, avtar innan jag ens är hemma.

Tur och retur ....

Vårdcentralen, den som jag bytte till enbart för att där var så hemtrevligt, visar sig vara måttligt trivsamt den här morgonen.

Två av lamporna i väntrummets tak har slocknat och vi är sju personer - tre  kvinnor och fyra män - vilka väntar på vår tur. Det kan inte vara mer tyst i graven, än vad det är där inne.

Från korridoren hörs så småningom personalprat .., det handlar om ett läckage och någon undrar var kanylerna är. 

En långbent läkare passerar med stora kliv .., ingen sitter i receptionen (den ligger helt i mörker) och vi som väntar, vi sitter lite lagom utspridda, inte alltför nära varandra.

Vid min högra sida har jag en storvuxen man som ropas in först av allt. Mitt emot mig, nära det lilla väntrummet för barn, sitter en kvinna i  min ålder och jag blir glad när jag upptäcker att hon också är barfota i sina sandaler. Övriga har sportskor med låga strumpor i. 

En äldre herre kommer in och den mannen rör sig med en slags säkerhet som ingen av de övriga uppvisat. Han går direkt till tidningsstället och letar efter något intressant, övriga sitter tysta och stilla. Idag är jag den enda som hälsar när någon ny kommer in. Det är så ofattbart tyst i väntrummet. 

Från en man hörs ett ständigt kurrande i magen .., från en annan ett gurglande från lungorna, den mannen lämnar så småningom väntrummet och ställer sig ute i friska luften.

Och så blir det min tur. Det är som vanligt .., svårt att hitta ett kärl, så sköterskan byter arm, tar den högra i stället .., duttar med pekfingret .., hämtar en blodtrycksmanschett som stramar åt och säger att "jo, men det ska nog gå". 

Tjopp, så fylls fem rör med mörkrött blod. 

Kör hemåt. 

Stannar till intill hagen - vid korna i Vastad - (som bara är några gårdar) och tänker att oj, vad jag tycker om kor. Minns lagården hos mormor ., korna som gick nästan utanför huset .., minns mamma som satt på en pall och mjölkade .., minns doften av hö och småkalvarna i kätten och hur dom slafssög  på mina fingrar och hur man kände sträva ränder i kalvens gom. Minns hur det lät när dörren in till lagården öppnades. Minns stolheten över mamma som var så orädd .., som när tjuren tagit sig loss, hur hon ropade att jag skulle hålla mig på höskullen, själv tog hon en grep och föste honom till sin kätte.

Sånt tänker jag på när jag kör hemåt. 

Efteråt blir det ett besök i Skallkroken. Pv har tagit med grejer som ska finnas på plats i morgon, då, när trailern ska på plats och masten ska tas av. 

En sväng på affären hinns med. Caroline står i kassan och är som en ängel. Hon har långt hår och har använt locktång och är så fin. 

Vid frysen möter jag en äldre dam och jag frågar om hon har nya glasögon? Det har hon.

"Men det är ju jättelänge sedan du slutade i affären, hur kan du ...?" säger hon. 

Jag är lika förvånad. Ansikten kan jag glömma, men inte nya frisyrer eller som nu: andra glasögon. Det är alltid lika underligt, det här vad som till syvende och sist fastnar i minnets arkiv

På väg till bilen blir det surströmmingsprat med kvinnan som är uppvuxen i Sundsvall. Pv står intill och ler .., detta är rena gallimatiasen för honom. . 

Tidigare idag - apropå glömska - gjorde vi DN:s Nutidstest.Idag hade vi exakt lika många rätt - eller fel -. DN har hur många tester som helst .., ordquiz, nyhetsquiz, "De svåraste frågorna från vecka 37",  Koll på Förenta nationerna, Koll på Strängnäs .., Koll på män som heter Bertil, Koll på Nya Zeeland.

Sådant kan man roa sig med om man är pensionär och har gott om tid.

Dagens fönster ....

Egentligen borde det här fönstret ha visats igår, ty det visar utsikten över Lugano, men då innan ljuset tagit över. 

Så vackert! 

Som en teaterscen! 

Och samma fotograf, förstås - annannan -!

Sommar igen ...

Tjugofyra grader varmt den 21:a september. 

Vi  kör till Skallkroken och pv tar ner storseglet och jag får hjälpa till att vika ihop det fint och så får det vila över vintern i förpiken. 

 Efteråt sitter jag på bryggan/piren och har det skönt .., allt medan Harry  håller sig i närheten. 

Oj, vad vi gosar!  Jag masserar honom på ryggen, kliar bakom öronen och pussar honom på huvudet och säger att jag är så glad, så glad att han är med och finns till. Den där lilla svanstippen går av och an .., den ser längre ut numera, då det vuxit ut päls som är lite lockig.

Så hemåt. 

Pv pratar med sin bror i Ljungby som lovar att komma till hamnen vid tiotiden på lördag, då ska masten av. 

En riktigt vass lie får vi också låna, bara nu pv lovar att inte fördärva densamma. Han lovar.

Uppmärksamma bloggläsare tänker säkert "men har hon bara dom där grå tightsen!" Jodå, jag har allt som allt fem stycken, alla grå. Sen har jag nog lika många svarta. Ni kan vara helt lugna. Som ni ser döljer jag mina tår, då dessa har en förmåga att vid stigande ålder förvandlas till nånting som mer liknar klor. Särskilt lång-tån. Det är förfärligt.

Skallkroken idag. 

Inte många har mastat av .., men det dröjer nog inte länge till. 

Pv tog ett dopp i adamsdräkten och konstaterade att termometern visade på 22 plusgrader. 

Härligt, men också skrämmande. Eller i alla fall: oroande.

Torsdag i september ...

Underliga drömmar natten mot idag. 

Jag är som vanligt hemma i Malå och befinner mig någonstans mellan Karlssons Livs och Folkes kiosk och där kommer bettankax gående och vi pratar en stund och att bettan, som i vanliga fall bor i Lund -  är i Malå - finner jag inte det minsta underligt. I drömmens värld är allt möjligt.

Lämnar sängen vid 7-tiden. Allt är förberett för frukosten ., det gjordes igårkväll och när pv och Harry kommer in efter morgonrundan, är det mesta färdigt, förutom pv:s tevatten.

Vi pratar om helgen som kommer och besöket hos min syster i Skåne. Deras stora åkgräsklippare är trasig och pv googlar på ordet "lie", ja, som en första början, ty gräset är på tok för högt för en vanlig gräsklippare.

Det dagliga mejlet från Australien har kommit, men lite senare än vanligt. Vi bekymrar oss för den äldsta av oss systrar, men är jag enveten, är det en västanfläkt i jämförelse med den äldsta.

Jag minns den dagen jag ringde till mamma i Bolivia och vilken ångest jag då hade .., och hur jag förklarade att nu måste hon komma hem, "ja, men mamma du vet ju att det är så illa ställt med minnet."

Och jo, hon kom hem och allt hon hade med sig var en liten svart handväska. Efter tjugo år i Sydamerika .., var det allt. Mina barns pappa mötte henne på Kastrups flygplats och berättade att han rördes till tårar när han såg henne komma gående emot honom. Så liten hon hade blivit och med handväskan som enda bagage.

När jag om kvällarna kom hem från arbetet, satt hon ofta rödgråten i soffan, men försökte dölja det hela. Allt hade jag tagit ifrån henne. Livet bland bolivianarna och från lille Ezra som hade blivit som hennes barnbarn och inget förstod hon. 

Och efter tre veckor blev det minnestest på geriatriken och förnedring och dåligt resultat - men i omvänd ordning - och så småningom, efter ett år, nytt boende på Ejdern. 

Men en gång i livet var allt som vanligt, som då, när hon tittade på våra diabilder från resan till Argentina. (Tapeten var grön. Hennes klänning blå med vita prickar.)

Allt det tänker jag på när jag läser mejlet från min syster. 

Och nu. Nyheter från SVT. Polen slutar att skicka vapen till Ukraina, "Daniel omskars utan bedövning" och älgarna plågas av älgflugor. I gästrummet övar pv på någon sång (flera konserter innan jul, musik från 1500-talet bland annat) .., väggklockan tickar och har nyss slagit jämnt klockslag utan att jag ens har märkt det.

Dagens fönster ....

 

"Gryningen i Lugano en regnig torsdag i september, från mitt hotellrum .

Jag får betalt för att vara här; hur kan man vara annat än tacksam!"

// Så skriver annannan och har ni inte läst hennes inlägg från igår - om den tolfte stenen - så har ni missat något fint. 

Tack för fönstret! säger jag.

Onsdagsfönstret...

Den 17:e september för  tio år sedan, då kom den här bilden från ellem i Skellefteå. 

Hon hade påpassligt fönsterhåven  med sig, då på en båtresa mellan Umeå och Vasa i Finland. 

Så vackert! 

Och grönt är så skönt!

 Film nr 2.

 Nej, det blev ingen hemma-filmstudio igår som det var tänkt, det blev idag i stället. 

Jag följer Halmstad Filmstudios program, om än inte kronologiskt och dagens film var denna. 

Det här var verkligen en annorlunda film. Regissör och manusförfattare är Charlotte Wells, född i Morningside, Edinburgh 1987. 

I filmens inledning är det en mängd fragment bara av bilder och har man - som undertecknad - ögonmigrän ibland, då synen på ena ögat liksom hackas sönder .., då blev det aningen knepigt att titta. 

Nå, det ordnade sig. 

Filmen handlar om den unga flickan Sophie, 11 år, som åker på en charterresa till Turkiet, tillsammans med sin pappa. 

Föräldrarna är skilda och det här är liksom hennes minnesbilder (som vuxen) från den här resan och deras förhållande till varandra. 

Jag har otroligt svårt att titta på filmer där föräldrar super och har sig och tänkte ett tag att .., är det så det ska bli, då vet jag inte ...? Så blev det inte. Det blev så mycket av allt möjligt.

Här berättar Charlotte Wells själv om vad hon tänkte om filmen.

Irländaren Paul Mescal som  spelar pappa till Sophie, kände jag igen från tv-serien "Normala människor", där han - enligt mitt sätt att se det - var helt suverän. Det var han även här.

Den unga flickan spelas av Frankie Corio (född 2010) och hon gör det med den äran!

Här en trailer till filmen.

Av mig får den en fyra i betyg. Nej, den blir inte oförglömlig för mig, men bra ändå.  

 

På den här biografen serveras 11-kaffe i mellanakten, det vill säga, när det känns skönt med en paus. 

Ett nyöppnat paket Arvid Nordquists Gran Dia och - inte att förglömma - pv:s hembakta kärleksmums, aka "Snoddas". 

Godare kaffebröd är svårt att uppbringa, särskilt när kakan är bara till hälften upptinad.

Att pv fortfarande håller på med insamlande av spillvirke, kanske ni anar. Jodå, snart är vedboden fylld och i bananlådor finns ved till familjen i Bunkeflo som har kamin i vardagsrummet. 

Det tar liksom aldrig slut, det där samlandet.

Dagens fönster ...

... fångades igår under ett besök på biblioteket i Halmstad. 

I vanliga fall gäller ju Harplinges lilla bibliotek, men där pågår en renovering och är stängt under obestämd tid, ja, men då får det bli Det Stora Biblioteket.

Och stort är det verkligen.

Fönstren på bilden vetter mot den "halländska floden Nissan" och särskilt kvällstid är det så vackert!  

 

 

 

 

 

 

Foto: Jonas Ericsson. 

Titta, så vackert det ligger där och nästan svävar iväg över vattnet! . 

Följande kan man läsa på Wikipedia:

"Stadsbiblioteket ritades av arkitekterna Mette Wienberg och Kim Holst Jensen vid Schmidt Hammer Lassens arkitektkontor i Århus, Danmark. Efter en arkitekttävling, där allmänheten fick rösta, så vann deras förslag till nytt stadsbibliotek med bred marginal över de andra förslagen. Resultatet av omröstningen ledde till att vinnande förslag också kom att byggas.

Byggnadens form är helt unik och skapad efter de träd som stod och står på tomten. Arkitekterna lade helt enkelt ett papper på markplanen och drog upp byggnadens form efter träden. Fasaden är täckt helt i glas och en del av byggnaden vilar på pelare i Nissan. Det nya biblioteket inrymmer även bibliotekskafé och nyhetsrum, sagorum och föreläsningssalar samt Halmstads Konsthall^[1]. Stadsbiblioteket fick Halmstads byggnadsnämnds arkitekturpris 2006."

Man kan ju fråga sig vad det kostar - vintertid - att värma upp hela den här glasbyggnaden?

Barnavdelningen är stor och där var liv och stoj och en pappa satt behagfullt tillbakalutad, allt medan småttingarna lekte, ja, så helt annorlunda än barndomens bibliotek där man nästan viskade fram orden. 

De böcker jag var ute efter (boktips på instagram från generösa babsan/gub001 i Roslagen .., ) var utlånade, så det blev något helt annat i stället, nämligen Håkan Nesser och Paul Auster. 

 

På en pelare fanns dessa små recensioner av barn som läst olika böcker, kanske under sommaren?  Jag fullkomligt ÄLSKAR sånt här!

Det påminde mig om filmen ....

Som ofta ..., blir mina besök hos frisören oerhört spontana, alltså, plötsligt står jag inte ut längre och har jag då tur och råkar passera en frisörsalong, slår jag till. 

Det hände bland annat i Lübeck för några år sedan och sämre klippning har jag nog inte upplevt. 

Förra klippningen blev i salongen som syns på bilden. En källarlokal i centrala Halmstad  (kanske har det varit restaurang en gång i  världen?) och då var det en rar frisörelev som tog sig an mitt hår. Helt okej var det. 

Men idag .., då var eleven inte där och jag blev omhändertagen av kvinnan på bilden. 

Oj, så bra hon var! Sättet som hon masserade mitt hår på var inget annat än gudomligt .., nästan så man ville gråta .., ! Det är inte allom givet att få till ett lockigt hår, men hon fixade det galant. Född i Bosnien, gift med en man från Serbien och hade föräldrar och släkt kvar där hemma. I vårt land sedan nio år tillbaka.

Innan det var min tur, klippte hon den här mannen på bilden och jag tänkte, där jag satt och väntade, att oj, så ömsint hon var .., och hur mycket det där ömsinta och vänliga kan betyda för människor vilka inte får så mycket av den varan! 

Det var i den stunden jag tänkte på min älsklingsfilm alla kategorier, "Italienska för nybörjare", där finns just den scenen. (En frisörska som tvättar håret på en man som hon fattat tycke för .., och den där scenen där hon rör så sensuellt vid hans huvud och hals .., å, det är så hjärtevärmande.)

 

Hann med ett lunchbesök på "Best of India" . Där var nästan fullsatt och för 115 kronor får man välja mellan diverse olika rätter. Smaken sitter i   l ä n g e. 

  

Stortorget i Halmstad är ingen direkt höjdare. Mest öde och tomt, frånsett  några frukt, - och gröntförsäljare.

Slog mig ned på en bänk .., tittade på människor som passerade revy och förundrades över hur olika vi människor tar oss an hösten. 

Somliga går efter almanackan och bär täckjackor och halsdukar, andra (ganska många faktiskt) går i shorts och sandaler! 

Bussar kom och gick med destinationer som Sjukhuset, Vallås och Kärleken. 

Ungefär så var det.

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren, som är Maja i Tyresö: 

"Visby Domkyrka - Sankta Maria - har fina fönster. Det blev en film, för det stod en hel kör högst uppe på höjden och sjöng i solnedgången! Lyssna! 

Hälsningar Maja!"

//Men det blir ingen film här, ty ljudet varar bara någon sekund, så ni får tänka er allt det vackra!

Tack Maja! Så rart av dig!

Sjuttonde september ... 

Soligt och fint. Sommarvärme.

Pv sågar spillvirket, jag skriver brev till min syster i Australien. 

Mitt på dagen blir det lunch på Golfkrogen i Haverdal. Slottsstek med sås och god gelé. Inte ett enda bekant ansikte. 

Efteråt bad i havet. Pv kollar termometern och säger att det är plus tjugoen grader i vattnet. Otroligt.

Tre timmar senare är vi bjudna till Ecke och Britt och där bjuder grannen-Annelie-mitt-emot-deras-sommarhus på nybakad plommonkaka och där är även Ingrid. Det är från Ingrids och Karl-Magnus nybygge som vi får så himla mycket spillvirke. 

Plommonkakan visar sig vara himmelskt god. Recept finns här.

Så sitter vi ute vid det längre bordet och med parasollet uppfällt och pratar om kungens jubileum .., om konserten igår med alla möjliga artister och om kvinnan som var konferencier. Anneli som i sitt yrke är scenograf, ser förstås sådant som vi andra kanske inte lägger märke till. Om olika yrken pratar vi också .., och ett av dem handlade om tandhygienister. Vi pratar också om dokumentären "Kungen och jag", gjord av Karin af Klintberg.

Jag såg del 3 av den serien tidigare idag och häpnade över kungens svårigheter att svara på många frågor. 

Kände han sig älskad? Nej, det var väl en underlig fråga, menade han och lite fånigt var det väl med detta att vara älskad.  

Pratades det om vad som ska hända när Victoria en dag tar över; det borde ju ändå vara rätt logiskt? Själva frågan, tänker jag.

Nej, vi pratar inte om döden i vår familj, svarar kungen.

Mellan varven visades intervjuer med norske kung Harald och även med danska drottningen Margrethe och det slog mig hur oändligt mycket mer reflekterande de var, ja, vad gällde sitt ämbete. Och mer "öppna".

Nå, är man fostrad av sin farfar och av militärer och höga dignitärer, så kanske det blir på det viset. Man lyder order och gör sin plikt och så är det ju ens egen personlighet också, förstås. Men så mycket "För Sverige i tiden " .., kan jag inte tycka att det var. Åtminstone inte "i tiden".

Här en recension från finska Yle, vad gäller dokumentären. Själv fann jag den intressant. 

Pv struntade i allt detta och åkte rullskidor i stället. Fem månader kvar tills det är dags för Vasasloppet. Själv klippte jag en del av gräsmattan, kanske i en timmes tid. Svetten lackade. Iskall dusch efteråt.

Ännu senare på kvällen tittade vi på Agenda (bara så hemskt om alla skjutningar!) och i morgon är det måndag och jag ska ha min egen Filmstudio här i vardagsrummet. Detta är den film jag ska titta på och kanske ska jag - som sällan äter godis - köpa mig en påse Gott & Blandat, så där så den riktiga biokänslan infinner sig. Samma film visas på Röda Kvarn, via Halmstad Filmstudio, i morgon. 

(I min tidiga ungdom köpte jag ofta ZigZag - tablettask - när det var biodags. Eller Nickel.)

Av Filmstudions tio filmer i höst, kan jag - via Triart.se - hyra åtta och titta här hemma, jo, det blir bra.

Söndagsfönstret ...

. .. fångades i ett sovrum i landet Skåne. 

På den fönsterbrädan råder i vanliga fall ordning och reda (läs: en lampa och en vas), men när en farmor och hennes sambo är på besök, då förändras det mesta. 

Då kan man på samma fönsterbräda hitta en icke-använd-blöja (tack till den som kom på att markera vad som är bak och fram på dagens blöjor!), en hårborste, en rosa överstrykningspenna, samt en loggbok tillhörande båten Serudia. 

Tanken var att den näst sista seglatsen, den från Torekov till Skallkroken (den där jag var tämligen halvskraj  helskraj..), skulle skrivas in.

Det var tanken, men det glömdes nog bort, eller hanns inte med. 

Vad som finns i plastflaskan har jag ingen aning om.

Om betydelsen att se träd utanför sina fönster,  kom vi att prata om. Sonen med familj bor i ett område där trädgårdar och träd har varit med under många år. Där finns jättestora granar - dignande av kottar -, och när man simmar i den av mig så innerligt älskade poolen, då kan man åt ena hållet se en vacker tall, en mindre gran, en lönn och en stor fläder, vilka växer på granntantens tomt. Och i och med att där finns träd, ja, då ökar ju också möjligheten att få lyssna till fågelsång. Nu var det mest duvors kooooorrrande, skator och kajor som underhöll, men det är ju i alla fall bättre än total tystnad.

Så var det.