Jag brukade alltid ....

... tycka att det var lite fånigt när män på väg att bli kala på huvudet, ja, när dom kammade över det hår som fanns kvar. Försökte täcka liksom.

Nu gör jag likadant. 

Varje hårtvätt är ångestfylld.

Jo, så här var det ...

Seglingen hem från Torekov var helt perfekt. Ljuvligt väder och sex knop mellan varven och båten är ju så tung, men går ändå lätt i vattnet, tycker pv. Jag har ju noll koll på sånt. 

När vi är nästan hemma .., när han revat storseglet och fendrarna kommit på plats och vi ska till att starta motorn och gå in i hamnen, DÅ .., hörs det bara en döende suck och där finns inte tillstymmelse till kraft i motorn! 

Det blev till att segla norrut mot djupare vatten och inga luriga rev (vilka finns i närheten av hamnen) och så kollades batterierna (alla var full-laddade) och jag kände bara att nu vill jag aldrig mera i livet sätta mig på den här båten och oväder var på gång och fy, så hemskt det var. 

För att göra en lång historia kort (eller iaf kortare) så kontaktade vi Sjöräddningen i Grötvik, nån mil söderut och dom kom och bogserade in oss i hamnen på ett elegant sätt och på rätt plats och med fören före, men det ordnade pv och en annan båtägare galant - bara vände båten genom att dra den ut ur fållan - tjopp, bara! 

Kunde vi ha gått in med enbart förseglet? Nej, inte med den vinden och en sju ton tung båt. Pv fick beröm av räddarna och det var då skönt. 

Nu väntar vi på mekaniker Håkan som har lovat ta en titt på eländet. 

Kanske är det startmotorn?

Kanske nånting annat. 

(Och jag kan säga att Sjöräddningen fick en dusör så dom kan äta smörgåstårta en gång i veckan den här månaden! Vilka räddande änglar dom är!)

Dagens fönster ....

"Det finns fönster som bara ropar på mig att stanna och fånga dem till dig!"

Så skrev madamen i Porto och jag bugar och bockar och säger  t a c k! Men jag tyckte att tisdagsfönstret ropade ännu mera på mig :)

En onsdag ...

Då blev det återvinningen i Falkenberg och därefter supergod indisk mat till lunch i lilla restaurangen i Heberg (där f.d. malåbbon Axel "Aloha" Jonsson bodde och verkade som folkskollärare under en stor del av sitt liv) och vänligare personal var det väl länge sedan jag mött. 

Här står den rara personalen, flankerade av pv och en annan matgäst. 

Två ur personalen var från Bangladesh, kvinnan till höger från Nepal. 

Och mannen i grönt, han var en pratglad herre som hade Västergötland som sitt ursprung.

Sen hemåt och några timmar då vi inte gjorde så mycket. 

Klockan fem blev det middag hos friherrinnan och Ann-Marie i Steninge. Krångel med gasoltuben som visade sig vara tom. Det blev pv och A-M som åkte iväg och bytte ut den tomma mot en välfylld en - allt i automaten som står på Hemköps parkering - så himla fiffigt! 

God mat som alltid! Grillad entrecôte med tillbehör och gott vin. Sherryn som vi bjöds på, fick gå i retur till värdinnorna .., vi är så himla dåliga på sånt här som whisky och nu sherry, pv och jag själv. Och tzatziken .., underbar!

För att inte tala om den vackra krukan på bordet!

Nu är det fotbolls-EM som gäller och Danmark har ju gjort en supermatch hittills. 

Vet inte om jag orkar se hela .., och blir det straffläggning går jag och lägger mig. 

På Willys parkering i Falkenberg blev jag stoppad av en man i 30-årsåldern kanske. Han kom emot mig med ett brett leende och hälsade vänligt och frågade om jag hade barn eller barnbarn och lite sånt och hoppades att jag hade haft en fin dag och solen strålade ju, ja, men det var ju bra. Det jag har svårt för, det är när säljare lindar in det dom tänkt sälja och försöker smöra innan själva det egentliga ärendet visar sig. 

Så jag sa ..."men vet du, kom till saken!"

Då blev han häpen och sa "jaha, du verkar vara en bestämd kvinna" och jag sa att så är det nog.

Och så berättade han då och det hela var för en god sak - det handlade om föräldralösa barn - men jag berättade att jag redan betalar ett par hundralappar i månaden till ett barnhem i Ghana och nej, tack .., men jag hoppades att han skulle ha bättre tur nästa gång. 

Efteråt skämdes jag, men bara lite. 

Det var så olikt mig. 

Kanske håller man på att bli en sämre människa.

Kanske är man det redan.

Dagens fönster ...

Ett älskat barnbarn som skriver till sin mormor att "här har du dagens fönster!" och den där mormorn, hon blir såååå glad, så det är inte sant! 

Nu är det där äldsta barnbarnet på väg till Samos i Grekland, tillsammans med bästisen Fanny och jag tror att det är Fanny som är fångad på bild. 

Emmas mamma brukar skoja och säga att dom där två, dom lever som pensionärsliv när dom är utomlands och den första bilden som vi såg på hennes sida, den visade yatzyspelande vid poolen. 

Sedan pandemin började har Emma arbetat hemifrån och det har gått över förväntan bra. 

Men  s o m  jag log när jag upptäckte hennes väldigt ergoniskt utformade arbetsplats i köket.

En annan gång hade hon strykbrädan som skrivbord.

"Men mormor, det är inte så dumt, det är höj, - och sänkbart!" sa hon smajlande.

Nästan samma bild, men den här togs när Emma åkte på semester till Grekland med sin mormor, som ju är jag. Då var hon tio år. Nu är hon tjugofyra.

Älskade Emma! 

S o m   jag önskar att ni får en helt underbar vecka med sol och bad och att ni åtminstone är vakna till elva på kvällarna! Och tack för fönstret, förstås! 

Några dagar på bortaplan ....

Bilden: det var helvetiskt varmt två av dagarna och med hjälp av en tumstock stod vindrutan på däck öppen.

Seglade iväg torsdag förmiddag och kom fram till Torekov fyra timmar senare. Till min förskräckelse upptäckte jag ett helt sällskap segelbåtar vilka höll ungefär samma kurs som oss och man började ana att .., hmmm, tänk, om alla dessa ska till samma hamn som vi själva.

Det skulle dom. 

Dom eskader-seglade från Falkenberg; elva båtar vilka var snabbare än vår elefant-tunga historia (7 ton!) och när vi kom in i hamnen, hittade vi ingen ledig plats. Jo, en, men pv var orolig att den skulle vara för grund. Till slut vinkade en glad man från Malmö in oss och jag kände mig som den mest ringrostiga människa som stått på en båt, men han dirigerade bra. 

Dessutom var det vind som tog tag i båten och då blev det fören mot bryggan och jag sa till pv att "ja, ja, jag kan stanna här ombord i några dagar, det är lugnt!" (Här skulle det ha varit en smiley, men ni förstår väl). Båten är högre i fören och det är hopplöst för mig att ta mig av och betydligt knepigare för Harry. 

Efter en stund beslöt pv sig för att vi skulle vända båten, bara genom armstyrka och rätt vind. Det gick geschwindt! 

Nu har jag inte sett mer än en glimt av tv-serien Solsidan, men där drivs det uppenbarligen med stockholmare vilka kommer till Torekov, går i samlad tropp - såklart i vita badrockar - och ja, ungefär så. Jag kan i alla fall säga att det  v i m l a d e  av människor med stockholmska som dialekt! 

På Instagram skriver en bloggvän som arbetat som lärare i Sthlm, ja, att under hennes besök i Torekov häpnade hon över hur många bekanta där var - hemifrån - föräldrar till elever hon haft .

Underbart vatten - kristallklart - och nästan 22 grader varmt! 

Vad sysslade vi med, förutom alla bad i havet?

Jo, vi löste DN:s korsord, men fick kvar någon ruta längst uppe till vänster. 

Här fuskar pv och googlar på något ord. 

Och vi fikade i omgångar och jag tänkte på hur mycket jag tycker om dom här Rice-muggarna! Bakom muggen skymtar den jättestora motorbåten av märket Marex 360 CC  vilken betingar ett pris av drygt fyra miljoner kronor. 

Ägare visade sig vara en familj med tre söner och en liten dotter (alla i tripp-trapp-trull-formation) och det ska jag säga, att det var en båt som heter duga. 

Ibland fikade vi två gånger.

Pv rastade Harry .., fick lyfta honom på, men han  - Harry - hoppade själv av båten. 

På väg till eller ifrån servicehuset (välskött och fint) blev det ofta småprat med hundägare. Här är det Carlos - en borderterrier i Harrys ålder -. Carlos bor i vanliga fall på norra Jylland och jagar mer än gärna fasaner, men ner i något gryt, nä, det tackar han nej till. 

Kaptenen på båten och hans fru (eller tvärtom) skulle nästkommande dag segla mot den bohusländska skärgården. 

På fredagkvällen kom minstingen från Malmö med sin pappa (som för dagen fyllde år) och mamma. Jag stod i båten och hörde en bekant liten stämma och när jag tittade ut längs piren, såg jag minstingen komma skuttande på piren och det kändes som om hjärtat skulle brista av glädje!

Dagen därpå fångades krabbor (så less alla krabbor ska vara på turister som drar dem upp i en hink och så ner i havet igen!) och pv hittade en sjöstjärna som såväl den lille och jag själv fick hålla i, innan den återvände till sitt rätta element. 

Beundrade solnedgången gjorde vi också - men inte bara vi - det var mängder med människor som satt på piren med dinglande ben och spanade mot väster och solen som var som en apelsin! Och hur många som helst tog selfies med den här vyn som bakgrund och där var till synes förälskade par som samt ömt omslingrade och så vi då, som hängde lite vid piren och sa "men så himla fint!" 

Det är Hallands Väderö som skymtar till vänster. 

Vi hade tänkt oss att segla hem på söndag, men då var det åskoväder som låg och lurade och jag gullbad pv att vi väl kunde vänta en dag. Så blev det. 

Och om det bedrövliga äventyret tänker jag berätta i morgon. 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ... 

... fångades av den skånska madamen i Portugal. 

Tack annannan! säger jag.