Debut ...

Här sitter de finländska männen.
Vid bordet ännu längre till höger satt ett stort sällskap ungdomar.
Jag tror att alla åt hamnburgare, med n.


.... blev det ikväll för att avnjuta middag nere vid Marinan.

Underbart!

Vi ringde vid sjutiden och försökte boka bord, men se då var det fullsatt .., en timme senare fanns det några enstaka platser och ingen enda trotsade gråvädret och satt ute och som alltid var det surrigt och skrattigt och god mat.

Intill oss satt två pensionärer från grannlandet Suomi.

Dessa herrar (vilka hade valt lammfilé med rösti till middag .., åh, vad jag ångrade att jag inte tog samma sak ...!) hade seglat från hemlandet och var nu på väg till Lofoften och åter igen i hemmahamnen i oktober någon gång.

Jag frågade vad "lycka till" heter på finska och fick veta det, så till mannen från Finlands inland som inte kunde svenska, ja, till honom sade jag lycka till när vi tackade för oss, men jag har redan glömt ordet. (ja, det var ett enda).

Och vi såg den stora finska segelbåten ligga en bit bort från restaurangen och nu väller dimman in från havet och tack-tack-tack till pv som bjöd på middagen och nu är det Rosa Pantern på fyran, men det är inget för mig, däremot för pensionatsvärden som skrattar gott.

Ajöken, sa Fröken.

(Och maten? Jotack. Jag valde grillspett på fläskkött, men man hade lindat bacon runt filéerna och det smakade alldeles för mycket rökt kött .., i Skåne är det oerhört populärt med rökt fläskfilé och även rökt julskinka. Njet. Nästa gång blir det lamm.)

På hemväg ...

... från f.d. malåborna Gösta & Birgitta som bor helt ljuvligt till ute på Österlen, upptäcker jag Glemminge Antik och pv förstår precis när jag säger ..."men å, där var ju antikaffären, den kanske är öppen ...?", vilket betyder ..."stanna, helst omgående!"

Så han bara vänder i korsningen och så tittar vi in.

Åååå, det är ju helt underbart där inne!

Där är massor med textilier och gamla vävda kuddvar, tjusiga fåtöljer, silverskedar .., och där är en trumpet och ett vackert dragspel som pv testar ("Jag har hört om en stad ovan mooooolnen ...!") och själv faller jag pladask för en tavla som hänger där på väggen.



"Upplysning" heter den och konstnärens namn är Gert Aspelin.

Ett tryck förstås, nr 19/75.



Egentligen har jag inte råd med oförutsedda utgifter den här månaden, men nu är tavlan min.

Om den var dyr?

Nej, inte alls: 300 kronor.


Och så här ser ju tavlan ut som jag, mer som av en händelse, upptäckte på övervåningen i pensionatet.

Med all önskvärd tydlighet ser jag ju att det är detta jag tycker om.

Det enkla.

Inte så mycket färg.

Och det som sätter min fantasi i rörelse.

För så är det med den övre tavlan, att jag funderar över vad flickorna tänker på .., och på den undre tavlan .., så ser jag för min inre syn vad som pågår omkring fiskarstugan på bilden.

Lördag ..

Även idag full fart i alla kassorna och vi säger unisont att det måste bero på att Willys - som ska nyöppna nästa vecka - har tömt sitt lager.

Massor av kunder är helt nya bekantskaper och fingrarna flyger över kassatangenterna ., och det ska tas undan varukorgar och fyllas på med kvällstidningar och rastavlösas och hela tiden växer köerna.

Den som är ute på "golvet" har det inte lättare.

Färskvarorna som kom igårkväll ska fyllas in och det spelar ingen roll, man hinner knappt ut från lagret så kommer tanter eller farbröder och frågar var senapen ligger eller ättikan och framför allt majonäsen .., och kan man kanske följa och visa och finns det ingen mer filé och var hittar men elproppar och gräddglassen, är den slut?

Att arbeta i lugn och ro, det är en absolut omöjlighet om man är affärsanställd, men så är det förstås för många andra yrkesgrupper också.

När klockan är halv två, tackar jag för mig.

Då har pv kommit och han har lastat min cykel på bilen och nu är det kaffedags med bröd från Söderberg & Sara ("men det var värst så dyrt brödet är ..., man skulle lära sig att baka surdegsbröd, det kan väl inte vara så svårt ...?" säger pv som är snålänning ...) och sedan stundas liten bilutflykt på Österlen.

Och även om det ösregnar ute, är livet härligt att leva.

Lördagsfönstret ...

... finns i det fagra Bohuslän, närmare bestämt i Fiskebäckskil.

Det var vännen Leina som hämtade fönsterhåven när hon, häromsistens, var där tillsammans med några kollegor.

(Titta bara här, så vackert!)

Man tager vad man hafver ...


Ska man till att kalasa på färska havskräftor en fredagkväll ..,

är det rätt bra att ha nån slags tång tillhands, ja, att knäcka klorna med.

Det hade vi inte.

Någon tång, alltså.

Jag tog hammaren.

Apropå på starkt kryddad mat ...


Jag undrar om dom alls behöver använda Nezeril i Indien?

(Ja, vi har ikväll ätit indisk mat ...)

Och så ett eftermiddagsfönster ....

... från leg. fönsterfångerskan, ja, madamen med alla n:en, nämligen annannan.

Så här skriver hon:

"Det sista fotot i den här leveransen är utsikten från en restaurang där vi åt god fisk som avsked till staden, medan skymningen föll utanför.

Snabbt, som den faller här där närsta anhalt söderut är Marocko."

Jag utgår ifrån att även det här fönstret kommer från Tavira i södra Portugal.

(Och detta är långt ifrån den sista bilden .., vänta ni bara!)

Ja, där skulle man nog kunna bosätta sig ....


Och på den där turkosfärgade bänken, där skulle jag kunna tänka mig att slå mig ner.

Absolut.

En som kommer att bli glad ...


Kommer ni ihåg Team Taurus?

Inte?

Jo, men stafettlaget till nästa års Vasaloppsvecka, med PV, Dr Böhlander, Anna, Micke och Anders som medlemmar.

"Nå, har dom börjat träna ..?" har PV frågat mig flera gånger.

"Njaa .. men det är väl inte så viktigt .., det viktiga är väl att delta ..", har jag svarat och om jag säger att herr Vasaloppsåkaren då har himlat med ögonen, så är det en lätt underdrift.

Men nu, nu kommer han att bli lycklig.

Nu har nämligen Anna och Micke införskaffat rullskidor!

Nu minsann ska träningen ta sin början.

Ja,liiite skillnad var det nog ...

Faster Elenor - som alltid har varit så rar mot sina syskonbarn -, Anna-Panna (som var som en extramamma till sin lillebror) och Underverket ...
Den som har bra syn, upptäcker nog mina hembakade gifflar.
Det här var den helgen som Anders döptes.


När ättapjötten kom till världen, tio, respektive fjorton år efter sina systrarnas ankomst, visste pappans glädje liksom inga gränser.

Sonen föddes på Skellefteå BB och dit är det tolv mil enkel väg från Malå.

Tre dagar på raken körde den nyblivne pappan från Malå till Skellefteå, allt för att titta på underverket, denne hans ättelägg.

"Ja, tro inte att det är för att det är en pojke, nej, inte alls!" sa pappan lyckligt smajlande.

Nää, det trodde vi förstås inte.

När jag själv föddes, som tredje dottern på raken till min pappa, blev han djupt besviken.

I nio månaders tid hade han drömt om en blivande jägarkompis ., en pojke som skulle växa upp och följa pappa på såväl har, - som älgjakt och säkerligen skulle den gossen även bli en duktig skidåkare och kanske världsmästare på 5000 meter löpning.

Och så kom den tredje dottern!

Allt detta tänker jag på - smajlande för mig själv - när jag läser den här artikeln i hemtidningen.

Skribent är Åke Lundgren, författare från Västerbotten - boendes i Malå -, och som jag verkligen kan rekommendera, särskilt hans bok "Spanskans år".

Den finns garanterat på biblioteket.

Ikväll ....

... blir det indisk middag när pv kommer susande från landet Småland.

Jag ä l s k a r indisk mat och någon gång i mitt liv tänker jag besöka Indien.

Dagens rätt inhandlas på restaurangen här på gatan.

Där inne sitter, när man än tittar in, ett sällskap män och endast någon enstaka kvinna.

Männen sitter uppflugna på galonklädda barstolar och alla har dom var sin öl framför sig.

Ljudnivån mitt på dagen är tämligen dämpad, det är liksom ingen som hojtar och hälsar .., många tittar i stället bort.

Men nu, på eftermiddagen, är det annorlunda.

Nu har säkerligen en hel del öl hunnit svepas och karlarna, som alla är i 45-årsåldern, är fräcka i munnen och gastar och har sig.

En av dem berättar den ena fräcka historien efter den andra och alla handlar dom om porr och invandrare och jag tänker på mannen som driver restaurangen och som står bakom disken, liksom icke-hörande - han är från Pakistan - och jag skäms ögonen ur mig för hur historieberättaren uppför sig, men säger inget.

Alldeles tyst sitter jag.

"Höhöhö!" skrattar några av de övriga, men P som brukar handla i affären, tittar åt mitt håll och liksom ber om ursäkt för den andres skull.

Dessutom är P van att arbeta med människor från andra kulturer.

Han arbetar på båt och är borta i sexveckorsperioder, därefter hemma lika länge och vi har ofta pratat om hans arbete och sist berättade P att asiater var dom allra trevligaste arbetskamraterna.

Men nu sitter jag där tyst och väntar på maten och alldeles förbi av trötthet är jag, ja, det har varit en makalöst stressig dag i affären och inte ett pip säger jag om den historieberättande mannens humor eller totala brist på respekt.

Det är väl tröttheten ..,. och så en slags feghet, förstås.

Mest det senare.

Och jag skäms över mig själv.

Dagens fönster ....

... kommer från Tyskland.

Och när jag klistrar in texten från fönsterfångerskan, så syns den inte!

Helt obegripligt.

Nåja, då länkar jag i stället till madame Tuvstarr, så kan ni läsa om bilden/klostret där.

Efteråt ....

Efter en våldsamt hektisk eftermiddag och kväll på jobbet, blir det soffan Ektorp och hockey.

Från landet Halland ringer pv.

"Ja, jag och min kompis Pelle, vi firar Folknykterhetens Dag ...", säger herr pensionatsvärden och utbringar en skål.

Jodå, dom verkar ha det trevligt.

Själv är jag intill döden trött och har ont i handleden, den som bröts, och ska nu ta ett täcke och lägga mig på Ektorp igen.

Från Emmas mamma kommer ett sms, där hon säger att Emma inte vågar fråga sin mormor om hon får ta med sig en kamrat till Grekland och jag skriver till Emma att det går hur bra som helst.

Det är väl det mest logiska när man är fjorton år, det.

Och för övrigt planeras för en gemensam middag på Marinan innan jag slutar, - ja, tillsammans med arbetskamraterna -.

En fredagkväll när vår grupp har ledig helg .., ååå, det ska bli roligt!

Jag åt en tårtbit på jobbet ...

Från Anita Nilssons bok som jag har glömt namnet på.

Jo, den heter "All denna pussbrist".

På loppis ...

... någonstans utanför Helsingborg - det var flera år sedan - upptäcker jag det här fatet och faller pladask.

Mest för den vackra glasyren.

På undersidan står det Höganäs och så SO eller OS.

Jag tror att jag betalade 15 kronor för fatet.

Tänk er en limefrukt och någon citron som ligger där ...

Om att leva i nuet. Ja, ja.

Kefalonia.

Det är inte mycket här i livet som har berett mig sådan glädje, som att resa tillsammans med Emma och Emil.

En anledning är förstås att dom alls har kunnat t ä n k a sig att vara tillsammans bara med mormor.

Några vandrarhemsnätter de första åren då min ekonomi var skral .., och så småningom ..., resor till Kreta, Samos och Kefalonia .., först med Emma, sedan Emil och så Emma igen.


Samos. Fika på balkongen. Emil och hans mormor.

Den här sommaren blir det ingen resa, i alla fall inte med mormor, nu är det annat på gång, tillsammans med mamma och pappa.

Men nästa ....

Och alldeles nyss hörde Emma av sig via Facebook och meddelade att nu, nu hade hon bestämt var hon gärna vill åka, då sommaren 2011.

Då blir det annorlunda, nu ska hon spara ihop till sin del alldeles själv.

Vad hon önskade?

Jo, sommaren 2011, om allt är som det ska, då vill Emma Elisabet återigen resa till Grekland med sin mormor, och hon som är mormor, hon blir så lycklig över ynnesten att en trettonårig tös alls kan t ä n k a sig att resa med en snart 60-årig mormor .., så det är inte långt ifrån att mungiporna (mina, alltså ...) möts i nacken!

Sååå roligt ska det bli!

(PV? Ja, men han ska säkert ut och segla och då passar det ju som bäst att jag susar iväg med Emma och man behöver inte göra allting i livet tillsammans. Han ringde precis och jag berättade för honom om äventyret med Emma. "Och jag får inte följa med?" sade han. "Nä, det här är bara för Emma och hennes mormor", svarade jag. Ja, det är hårda bud i Mellerud.)

Ps. Det är det bästa med PV, att man kan vara sig själv. Att han inte surar över att jag verkligen VILL åka med Emma, att jag inte alltid vill vara i bara tvåsamhet. Ds.

Till frukosten ....


Via fönsterfångerskan i Portugal .., via en länk hos henne och nedslag hos en vidunderligt vackert skrivande man i Viby .., hittar jag detta.

Lilla Fridolf och Fado.

Hullerombullerlivet i ett nötskal.

Kristi Himmelsfärdsdag ....


Regnet har upphört ....

Kaffebryggaren sörplar ...

Och SVT visar långfilmen "Fridolf sticker upp!"

Om jag tittar?

Svar: absolut!

Säger detta något om min höga intellektuella/kulturella bildning?

Svar: garanterat, men när kamraterna läste MAD, prenumerade jag på Lilla Fridolf.

I love him!

Torsdagsfönstret ...

.... hittade Elisabeth i Frankrike.

Och man undrar i sitt stilla sinne, ja, hur livet ser ut innanför den lilla spetsgardinen ...?

Ett kvällsfönster från ...

... Portugal, det också.

Från madamen som reste till Tavira på liten holiday.

Så här skriver hon:

"Hej Elisabet,

Jag såg att du hade ont om fönsterfångartid - men du har ju korrespondenter!

Jag var i Tavira på Portugals sydkust för två veckor sedan och där var det gott om fönster.

Några kommer i bilaga.

Det här var vårt sovrumsfönster på Quinta do Caracol där vi bodde."

Jaså, ni vill gärna lyssna till den där härliga musiken igen?

Det ska bli det.

Jag skrev en gång ...

... en "Dagens-Ros-insändare" till lokaltidningen, ja, den var ämnad till Herr Koltrast som så förgyller mina vårkvällar.

Den publicerades så klart inte, insändaren.

Men jag har god lust att göra det igen.

Kväller ....


Öppet fönster.

Koltrastflöjt.

Och underbara tv-programmet Kobra, ikväll från Pakistan.

Det passar bra.

Jag har idag nämligen ätit en delikat lunch tillagad av en pakistansk kvinna.

Lite senare: Dessutom påminner programmet om tidningen VI. Jo, det är sant.

Diagnosen ställd ...

I tre timmar rakt av har jag sovit på soffan Ektorp.

Totalt orkeslös.

Lååångt nere i den mentala brunnen.

Men jag borde ha förstått, ååå, att jag borde ha förstått!

Det är lågtrycket!

Möjligen ett I-landsproblem ....


Nu har jag skrivit tre långa kommentarer hos Eva på Frösön och en hos Anna of Sweden.

"Tyvärr, vi kan inte fullborda din begäran ...", skriver Blogger.

Jaha, på det viset.

Det måste vara fullmånen ...

Ett elände med det nya knäet, det är den där hopplösa svullnaden.

Alldeles tydligt syns det genom byxorna också .., tyget straaaaamar och man ser hur gropigt det blir och att gå i shorts eller knäkort kjol i sommar .., njet.

Det får bli nån slags tunike-klänning-variant under mina linnejackor.

"Så typiskt dina färger ...!" sa Tygtokig-innehaverskan Maggan, när jag hade gjort mitt val.
(Maggan, denna härliga madame som ursprungligen kommer från Glada Hudik.)

Puderrosa, limegrönt (va? har jag köpt något limegrönt ...?!!) och så nåt fuchsiaaktigt.

Tygbit nummer 2 uppifrån är min jacka.

Och som ni ser är madame Nilsson inte någon vän av stora mönster.

Inte små heller, för den delen.

Och ja, just det .. , enjängd är ordet.



En ny fåtölj har jag förresten också fått.

By the way.

Är inte tyget bara helt ljuvligt!

Sannerligen en insikt ...


Grått och kyligt ute.

Telefonprat med Norge.

"Det är snart fullmåne ...?" säger Bente, med tanke på min sömnlösa natt.

Och all den där ångesten.

Efteråt, efter pratet, ligger jag på soffan Ektorp och tittar på detta.

Och tänker att livet är ett mirakel.

På bageriet ...

Suddig bild, jag vet.
Hur mycket betyder inte ett leende ...? tänker jag.

... möter jag Rolf.

Efter tio veckor i Spanien är han rejält solbränd och nu ska han minsann köpa nybakat bröd.



"Ja, där nere är det ju så ofta Bake Off .., det är hur tråkigt som helst, du skulle kunna öppna ett bageri där nere, det skulle gå bra!" säger han till herr Bagaren som för dagen är expedit, i alla fall i den här stunden.

"Och du kan ju ta anställning där, ja, om du nu ändå ska flytta, men Halland är fint .., det blir nog bra ..", säger Rolf och klappar snällt på min arm.

Rolf, han är en av alla dom här ystadborna som gör mitt hjärta så varmt.

Måste man ha en rubrik ...?

Ledig dag.

Grått och regnigt ute.

Asfaltplask från bilar som kör förbi.

Halv nio ringer det på ytterdörren.

Då har jag nyss vaknat, efter den något sömnbefriade natten.

Åååå, det är ovanpågrannen som kommer med en alldeles purfärsk wienerkaka, ja, han tycker förstås att bloggmadamen är så mager och eländig så här måste till varje pris gödas och sååå glad blir jag över detta hans goda omdöme, så jag tackar och tar emot med den allra största glädje.

Ja, ja , tänker jag jag ...man kan ju smaka bara en liiiiiten bit.

Självinsikten är, som ni märker, total.

Ett ledigt-dagsfönster ..

.. från Frankrike.

Så här skriver avsändaren/fönsterfångerskan, min namne Elisabeth.

"Bilderna togs under vår resa i området Languedoc i Sydfrankrike, sista veckan i april
Och du .., fönster är verkligen otroligt vackra ;-)"

Mer att läsa om deras resa finns här.

Klockan är 00.57 och jag kan inte sova ..

Utdrag från blogginlägg från den femte januari 2007

"Och så förklarar mannen ännu lite mera grundligt vad den där mackapären har för funktion.
Jahaja .., ja, just det ..., säger jag och låtsas som om jag begriper precis.
Just innan den här bilden togs, stod det: "Målet tappat" på displayen.
Tanken slog mig .., tänk, om vi människor vore utrustade med en sådan apparat .., så där så när vi har gått vilse i vårt eget liv, så piper det till och så står det just så: målet är borttappat.
Och helst skulle det förstås också finnas en pil som visade vilken riktning man ska ta.
Det hade varit finurligt."

´
Utdrag ur blogginlägg från den artonde juli 2006.

På väg till målet för husletarmannens drömmar.
En gps-grej ligger på instrumentbrädan och en kvinnlig röst säger: "om 200 meter ... sväng höger!"
Kanske borde man han en sådan för själva livet.
"Om en månad, sväng vänster.
Välj rätt väg!"

Nutid.

Det är väl så det är.
Jag menar, det är förstås därför sömnen inte kommer.

Alla tankar på själva livet och flytten till landet Halland och sonen som flyttar från Stockholm till Malmö.

Allt sånt.

Och nu är klockan 01.25.

Det är tyst och mörkt ute.

Gissa ....

"Kom du, jag tar emot dig ...!" säger pv lugnande.


... vem som fyller år idag?

Jo, Ulrika!

Och jag vet att den här bilden har visats här på min sida hur många gånger som helst, men jag tycker så mycket om den!

Det var den där dagen på Ven .., och Ulrika hade ramlat pladask på gatan i Landskrona (först hade vi blivit utskällda av Sveriges suraste busschaufför i samma stad ..) och sedan blev det färja över till Ven (och Ulrika som är eller var livrädd för just den biten ...) och sist av allt .., den där härliga dagen ombord på pv:s segelbåt!

Mycket har hänt sedan dess.


På väg till Köpenhamn.
Där har vi också varit.
Och nj, Ernst är inte hennes favorit.

Födelsedagsbarnet har tappat rädslan för att sitta i en båt och hon har tappat en hel drös med andra rädslor också ., hon har flyttat från Storskogen i Västmanland till Arvidsjaur i Norrbotten och hon har hittat och samlat på sig hur mycket mod som helst.


Utflykt till Kåseberga, där vi på toppen, möter en matador.


Hyrd bil och världsatlasen mellan oss i framsätet.
Ja, man vet aldrig var man hamnar ...?
Inte visste vi då, att en skulle hamna i Arvidsjaur och den andra i Halland.

Idag fyller hon år.

Jättegrattis och stor kram till en sååå rar vän, från mig!

Ord som används flitigt numera.

Transparens

&

Individ

Nästa sommar kanske ...

Sommaren 2009.
Kefalonia Grekland.
Två veckor tillsammans.

Av Emmas mamma, Dr Böhlander, får jag till min outsägliga glädje veta att Emma - ännu en gång - gärna vill resa utomlands med sin mormor.

Ja, det är hon själv som har pratat om det.

Inte i sommar, men nästa.

Så nu funderar vi lite på var sitt håll.

London, kanske?

Eller Paris ..?

Eller Dublin?

Eller Galway?

Amsterdam ...?

En solresa eller nånting helt annat?

Spännande blir det hur som helst.

Ett kvällsfönster från ..

.... eller egentligen, två kvällsönster, från Köpingebro.

Det var där jag igårkväll hälsade på hos systrarna Hansson.

Fast inte i just det huset.

Ring-ring ...!


"Hej, är det Elisabet?" säger rösten i andra änden av telefon.

Jag säger att det är det.

"Hej Elisabet, ja, jag ringer från bla-bla-bla-Energi-Nånting Elisabet och tänkte höra om du är intresserad av att sänka dina elkostnader, Elisabet?" fortsätter rösten.

"Nä, jag är inte alls intresserad, jag ska snart flytta ...", svarar jag.

"Ja, men Elisabet, nog är du väl ändå Intresserad Av Att Sänka Dina Kostnader!" säger rösten nu, aningen irriterad.

"Nä, inte ett dugg ....", svarar jag och tänker på stockrosorna som försvunnit och gjort mig ilsken och besviken och jag struntar blankt i elkostnaden fram tills i juli och för första gången bemödar jag mig inte ens om att vara trevlig mot den stackaren som ringer upp.

"Och du är alldeles säker ..?" frågar hon.

Jag säger att det är jag.

Bergsäker.

"Ja, tack och hej då ...", säger hon (inte fullt så inställsamt nu ...) och alldeles övertygad är jag att hon gör grimaser till telefonringarkollegan som sitter intill, så där för att visa hur hemsk den här presumtiva kunden var.

Fem minuter senare ringer en annan försäljare.

En kvinna som bräker på den allra mest förfärliga formen av skånska.

Hon anar förstås att jag har kommit hem från jobbet.

Och kvinnan tycker att jag ska anmäla mig till en pensions-avtal-pratar-afton.

"Nätack ..., absolut inte!", svarar jag.

"Jaha, tack och hej då ...!" säger kvinnan och har säkert kräkkänslor när hon klickar av mig.

Det är nästan så att jag får dåligt samvete, men bara nästan.

Och faktiskt skulle man kunna tro att jag har drabbats av svår PMS.

Ps. Och nu, två minuter senare, ringer "Carl Nyberg" och vill prata med mig angående det orangefärgade pensiontskuvertet. Det vill inte jag. Ds.

Efteråt ....

När jag häpet konstaterat att stockrosorna inte längre finns kvar .., cyklar jag till Söderberg & Sara och köper två "Petit Pain" och en stor kanelbulle.



Här gäller det att trösta sig själv.



Och jag lämnar anorak och vinterkappa och lite känns det som om värmen är på gång.

Ja, lite i alla fall.

Och i morgon är jag ledig och herr Canon ska laddas och nu ska här fångas människor som har gjort mitt hjärta glatt under sjutton år i Ystad, men just i den här stunden, blir det kaffe och den där kanelbullen.

Nån slags insikt ...

Glädjen med stockrosorna blev kortvarig.

Igår var dom dubbelt så stora som på bilden.



Idag ..., har hyresvärdens "trädgårdsmästare" varit framme.

Tisdagsfönstret ..

... som jag bara älskar .., kommer från södra Portugal.

Från Tavira.
(Hjälpas, så glad jag blir av den musiken!)

Det var annannan som höll i håven.

Alva Hansson, 5 år.

Det här fröken Alva Hansson.
Alva är fem år, Stenbock och har höger tumme upp.
Hennes mamma heter Maria och är min arbetskamrat.
Det var Alva som när hon var yngre alltid ropade "heja Tettan! heja Tettan!" var gång hon kom in i affären och såg mig i kassan.
Gissa tre gånger hur glad man blir då.


Alva är nummer två av tre systrar.
När jag ber hennes mamma säga vad som är Alvas mest typipska egenskap, svarar hon - utan ett ögonblicks tvekan -: "hon är envis!"


Ett alldeles underbart flickrum har Alva och hennes lillasyster Vera.
En våningssäng finns där ..., - "jag ligger nere!" säger Vera -, som är den enda av systrarna som, konstigt nog, inte talar en utpräglad skånska.


Här är Alva där hon sitter intill mig vid köksbordet.
Alvas bästa kompis heter Emmie.
"E-m-m-i-e ...", bokstaverar hon när jag inte riktigt förstår hur det stavas.
"Vad skulle du vilja arbeta med när du blir stor?" frågar jag Alva.
"Städerska ...", svarar hon leende.
Och hon tycker om att bada och att vara med kompisarna, hon tittar gärna på Bolibompa och på "Lilla Prinsessan" och om hon ska välja mellan hund eller katt, då väljer hon hund.
"Och så tycker jag om att hoppa på studsmattan!" kommer hon just på, fast en gång gjorde hon sig illa i knäet när hon hoppade.
"Ditt favoritgodis? frågar jag.
"Sura nappar ...", svarar Alva.
Och favoritfärgen är lila.
Älsklingsmaten .., ååå, den finns på den där hamburgerrestaurangen från Amerika och om Alva får välja, då blir det chicken nuggets., det tycker hon om.


Det bästa Alva vet, det är att rita .., berättar hon, och så hämtar hon skyndsamt två teckningar och visar mig.


"Så här ...", säger Alva.

Sen blir det läggdags och intervjudamen får en godnattkram och känner sig lyckig och tänker att det är verkligen så att småttingar, det är faktiskt det bästa som finns här i livet, eller i alla fall är dom ena riktiga små guldkorn som förgyller ens tillvaro!

Så .., tack snälla Alva för att jag fick intervjua dig!

Kajsa .... 11 år.

Storasyster till Alva och Vera.

Elva år.



"Nej, jag måste tvätta händerna först ...!" säger Kajsa.

Nädå.

Nyss hemkommen från golfbanan får man se ut så här.

Kajsa har de allra vackraste ögon som skimrar i grönt.

Och hon spelar fotboll.



Nej, just så är det.

"Man kan inte vänta i ett hörn av skogen på att en vän ska komma.
Ibland får man gå dit i stället."

Säger Nalle Puh och tycker Kajsa.

Lilla fröken Vera Hansson ...

Vera är lillasyster till såväl Alva som Kajsa.



Och allt som Alva tycker, det tycker Vera också.



Tre år är hon.

"Så här många ..", visar hon.

När jag frågar hennes mamma vad som är Veras mest utpräglade egenskap, svarar hon: "Vera är trygg"



Och blir man inte varm i hjärtat när man ser en sån här liten hand, då vet inte jag.

Den underbara vaxduken kommer från - håll i er - Ullared!