Vinnaren tycks glad och lycklig .., den kvinnliga programledaren är högljudd som vore det en VM-final i fotboll .., och pv säger att han tycker att den vackra (det säger jag och en mig närstående son ...) Varga sjöng så fint.
Nu klinkar herr pensionatsvärden på sitt piano och jag tänäker gå och lägga mig.
Ajöken, sa fröken.
Melodifestivaldags ...
Och som vanligt - det är en flerårig vana - ringer Leina och jag själv till varandra och ger poäng till de tävlande.
Brolle - som skrevar lite karlaaktigt på scenen - får höga poäng.
I alla fall av mig.
Och när jag berättar det för Leina, börjar pv att kråma sig på samma sätt, ja, framför tv-apparaten, men det blir liksom inte riktigt samma sak.
Det kanske beror på luggen.
Senare: när Sanna Nielsen sjunger, ger jag henne en 9:a .., (efter henne har jag Nick Borgen) Thomas ger en 6:a och Leina slår till med en ... 3:a. Bill, hennes son, säger att han ska gå ner i källaren och titta på tvättmaskinen som snurrar, den får högre poäng, men han ger ändå Sanna en 4:a ! Leina har Swingfly som favorit hittills.
"Jaså, ni tycker att jag är stilig ..? Det tycker jag med!" I mer än ett års tid har matte pratat om att byta gardiner i vardagsrummet. Det har inte skett ännu. Och titta baratradgard, dom har omtag också!
"Vilken himla vacker blomma!"
"Man kanske skulle känna efter lite .., ja, om den går att äta ..?"
"Nä ..., jag kollar på fåglarna där ute i stället."
Å, denne underbart egensinniga katt som helst går för sig själv.
Som sover i "eget rum" .., och, om han kommer in i sängkammaren, endast ligger hos pv.
Och som pip-jamar på ett underligt sätt och som springer fort som en raket!
I bilen, på väg till stan, lyssnar vi till nyheterna.
Mest handlar det om det förfärliga som har hänt i Japan, och om haveriet i kärnkraftverket.
Det är då vi kommer att prata om Tjernobylolyckan, 1986.
Då var jag gravid och väntade Anders .., jag minns att vi, trots olyckan, åt våra egna hallon och jordgubbar den sommaren.
"Ja, men det såldes nog mängder med jodtabletter i förebyggande syfte ...?" säger pv och menar på apoteket hemma i Malå.
Och jag tänker efter lite.
"Nä, det tror jag inte .., helt ärligt vet jag inte en enda människa som pratade om jodtabletter och vi använde oss i alla fall aldrig av såna ..., nej, jag tror inte att det var någon rusning efter såna ...?" säger jag.
Det är nästan så att pv inte tror sina öron!
Skulle vi västerbottningar, som blev så nerlusade av radioaktivt nedfall, skulle vi inte ha ätit jodtabletter?
"Nä, det tror jag inte .. jag tror att människor hemmavid - på gott eller ont -, inte hetsar upp sig i första taget ..., så näää", säger jag igen.
Om detta diskuteras det livligt i bilen och om jag säger som så .., så tycker väl pv att vi inte kan ha varit riktigt kloka där uppe.
Vi som inte hetsade upp oss.
Då bestämmer jag mig för att kolla upp det hela.
Först ringer jag nummerupplysningen i Adak (tack du underbara Anitha!) och får telefonnumret till den som 1986 var "chef" (eller gift med chefen och arbetade där) på Apoteket i Malå, nämligen den alltid så härliga Britta Holmlund.
Och ja, hon blir aningen förvånad att höra ifrån mig, men jag säger som det är .., att vi nu högljutt livligt har diskuterat detta och inte minns jag någon större diskussion angående jodtabletter och hur var det egentligen nu .., då, efter Tjernobyl .,. såldes lagret av såna tabletter ut på en gång?
Då skrattar Britta, som talar nån slags skånska, trots alla år i Malå.
Jodå, hon minns förstås detta väldigt väl.
Så här var det.
"Vet du Elisabet, det var t v å personer i hela samhället som köpte jodtabletter .., två stycken, jag minns t.om. vilka det var ...!" säger hon (men berättar inte vilka) och jag hör leendet genom luren.
Jo, jo.
Och då ler jag också.
Och pv, han tar sig för pannan.
(Men så dumt är det förstås inte att jodtabletter hemma ...).
Dom halländska kunderna köper säkertligen tio gånger fler jordärtskockor och broccoli än kunderna i Ystad.
Framför allt jordärtskockor. (Kanske har dom läst detta ...?)
Och sötpotatis också.
Och djupfryst lax.
Annat som man tänker på, är att kvinnorna som handlar väldigt ofta har "fixade ögonbryn", antingen tatuerade eller tunna, tunna streck .., jag har aldrig sett det på så många kvinnor som här!
Ytterligare en insikt ...
Under veckan i Dalarna kunde jag konstatera att såna här moderna telefoner sannerligen är beroendeframkallande.
Det hände, när vi satt framför tv:n, att två barn och deras föräldrar satt med var sin "telefon" och surfade runt på Facebook och andra sidor.
Nästan som fastlimmade var mobilerna i deras händer.
Så är det överallt numera, tycker jag.
Även i Vietnam.
Titta på den översta bilden av de vackra kvinnorna, klädda för bröllop.
Jo, han som är så himla bra på att gräva fram fakta av alla de slag och som är så generös (bjuder schangdobelt på fika när man ses i Stockholm, då, på Svens vernissage på Söder) och rolig och snäll!
Nästan sedan jag började blogga (i september 2005) har han varit med på banan, åtminstone för mig.
Slalomåkarna Patrik & Hilda testar pjäxor hos uthyraren någon mil från Sälen. Patrik till vänster .., han som ska bli så lycklig över dimman som lägger sig över topparna.
Under en av dagarna i Dalarna, pratar vi om vad som får en att bli glad.
Jag vet precis vad som gör mig glad .., det är när människor vågar bjuda på sig själva.
Några exempel.
1. Dom första dagarna i Sälen bor även pv:s dotter Hilda där, tillsammans med sin pojkvän Patrik. Patrik är storvuxen och en av de absolut lugnaste människor jag vet och han har en slags stillsam värme/humor.
När Hilda och Patrik återvänder till stugan efter första kvällens skidåkning, då är Patrik aningen skärrad. Bara aningen. Någon slalomåkare av rang tycker han sig inte vara och har inte heller åkt så mycket som flickvännen och när vi frågar hur det kändes .., så säger han leende .., "ja, det var rätt hemskt .,. jag var ganska rädd, ja, faktiskt mest hela tiden!"
Dag 2 råder dimma i backen och då blir Patrik rent av lycklig.
Vid hemkomsten berättar han:
"Idag var det så dimmigt, ja, nu såg man inte hur högt uppe man var, nu gick det jättebra!"
Sånt får mig att le!
2. Och så stafettvasan och Micke har kört första sträckan och kommer i mål i Mångsbodarna.
Micke är en utpräglad tränings, - och tävlingsmänniska och berättar livfullt i bilen om hur det var vid starten.
"Alltså, jag hade redan i förväg beslutat mig för att i n t e ta rygg på någon skidåkare framför mig .., då skulle jag kanske köra slut på mig .., men .., jaaa .., efter ett tag insåg jag ju att det var ett onödigt beslut .., för jag hade inte en chans att ta rygg på någon alls, alla var så snabba!"
3. Sist av allt .., Anders står och väntar på att pv ska lägga på fäste på hans skidor, det är innan Micke har avverkat sin sträcka och ska växla över till svågern .., och pv pysslar med skidorna och säger till Anders att ..."ja, ta och testa nu, så du vet om dom känns bra ...!"
Runt omkring oss står vana skidåkare med tajta byxor och annan tjusig utrustning och Anders tittar sig lite villrådigt omkring .,. vill gärna testa på en undanskymd plats, så där .., så ingen kollar.
"Ja, testa nu!" säger pv.
Då tittar Anders (som har stått på längdlöparskidor e n gång!) på oss och säger ..." ja, det känns väl .., kanske bra .., ja, jag vet egentligen inte hur det s k a kännas ...?"
S o m vi ler!
4. Eller Anna som glatt och villigt erkänner att hon är "skiträdd" när hon är med i någon hopptävling med Taurus!
Just så är det.
Människor som vågar blotta sig .., som inte låtsas .., ååå, vad jag tycker om såna!
Idag på jobbet sa jag till chefen och hans fru, att jag inte vill bli fast anställd.
Jag vill känna mig fri.
Och jag lovade att inte säga upp mig så där hux flux och ha så lång uppsägningstid som man har som anställd, men jag vill verkligen känna att jag inte är uppbunden av bokstäver.
"Men ...!" sa pv häpet och skakade på sitt huvud.
"Ja", sa jag, "så är det".
Just så.
Och tänk .., i två dagar har allt flutit på och jag känner att detta kommer jag att fixa, det tror jag verkligen ..,och äntligen sitter numret för honungsmelon - 4344 - och palsternacka - 3053 - och jag känner hur mycket jag älskar det här jobbet, även om det är kämpigt.
Sista tre timmarna arbetade jag med L.
Sextio år och helt utsliten i lederna ., vaggar fram när hon rör sig.
Stel i nacken .,. ont i höfter och ben och fötter.
Innan affären öppnade, avtackades M som nu går i pension.
Hon har varit en solid klippa i charken ., sååå kreativ .., och gör de allra vackraste uppläggningar - stora, ljuvliga festfat och smörgåstårtor - och charkdisken garnerar hon elegant med meloner och snittade gurkor på högkant och annat som livar upp.
"Vad som väntar ..,? Tja, vi ska så småningom åka till Thailand på semester, ja, vi har alltid rest mycket och åååå, så jag ska njuta!" sa hon när presenten plockades fram.
Bara en massa glädje ..., inte en tår.
Hon sa att hon hade älskat sitt arbete!
Nu tar A över chefsskapet i charken och det blir säkert bra, bara hon får ordning på sitt svullna knä.
Om åtta år är det min tur.
Ja, med pension, menar jag.
herr sjöholm ....
den allra vackraste dialekten
- vackrast av alla -
den lyssnade jag till idag
det var en en man som skulle hämta ut ett paket
han kom från Ekenäs i södra Finland
och hette Sjöholm
han heter det nog ännu
en annan kund sa - så där tjungande -
"jo, jag är från Österbotten i Finland och nog hör jag var du kommer ifrån, bara tvärs över viken .., i Västerbotten ...".
"tvärs över viken"
det var så där så att jag ville gråta nästan
fråga mig inte varför
en annan kund
som hämtade ut ett stort paket
visade sig hete Anjou i efternamn
som ett päron
när allt är relativt ...
kväller
på spåret och god mat
fast i omvänd ordning
pElle får ljumma kycklingbitar
och putsar sedan pälsen
jag säger till pv att jag är svimfärdig av trötthet
i japan
har jorden rämnat
Frukost i fjällstugan. Alla tre barnen på rad, ett barnbarn, en kamrat till barnbarnet och en måg. Lycka.
Nollsjutrettiotre.
Nu stundar tio timmars arbete, därefter ledighet fram till tisdag klockan tre.
Halleluja!
Och himlen är ljust blå .., småfåglarna kvittrar .., och ikväll ska jag bara n j u t a.
På Spåret .., Skavlan .., god mat .., det kan inte bli bättre.
För en vecka sedan åt vi frukost vid den här tiden och gjorde oss klara för stafettvasan. (pv kontaktade stugvärden igår .., sex veckor nästa vinter är redan bokade och då kommer det att finns en bastu i lilla stugan alldeles intill där vi bodde .., nu ämnar vi boka bums).
Unga och vackra damer (och ben) på Sergels Torg i Stockholm. "Va? Vill du ta en bild på våra skor ...?" sa töserna häpet. Jag sa att det ville jag.
Arbetar man från kvart i nio till kvart över sju, har man inte så mycket att berätta.
Möjligen att man har träffat rara och trevliga kunder .., fått en kram av den rara arbetskamraten Lenasom arbetade klart och åkte hem vid ett eller två .., och jag har hjälpt en äldre herre att leta efter koffeinfritt kaffe och just innan stängningsdags kom han tillbaka och bytte till ett vanligt kaffe .., "ja, ja, späd ut det med vatten ..., så blir det inte så starkt!" föreslog jag ..., och jag har lärt mig namnet på hemtjänstkvinnan som kommer och handlar till sina ..., ja, vad heter det .., sina "brukare", kanske ..., och på lunchen åt jag indisk snabbmat och pratade med Bodil och Peter (vi surrade om vilken sorts mat vi tycker om ., Peter vill inte ha ris och då faller förstås resmål som Indien och Kina bort ...) och samme Peter berättade att han, sin ungdom till trots, är totalt slut på efter en heldag i charken och oftast bara ramlar ihop i soffan!
Jag tror att han är tjugotvå.
"Min flickvän vill gärna göra allt möjligt på kvällen, gå ut och så .. men inte jag, jag orkar inte .., jag är så trött ...", sa Peter.
Och jag gjorde mejeriordern och är bombsäker på att det blir för lite till i morgon och för detta har jag aningen ångest .., (men Carina får öka på tills på lördag och förresten hade självaste chefen beställt galet också och det känns ju befriande ...) .., ja, det är vad som har hänt, plus att jag har lärt mig lite mer om Svenska Spel (nu kan jag ordna kuponger utan att ringa på hjälp) och när postmannen kommer och ska hämta posten, vet han mer än jag själv och jag hade god lust att ge honom en kram, när han sa hur jag skulle skutta mellan menyerna.
"Ja du .., inte hade jag trott att jag skulle bli postkassörska vid 57 års ålder ...", sa jag.
Då sa postmannen att han, som först hade varit snickare, därefter nästan-färdigutbildad slöjdlärare -och diverse annat -, inte hade han trott att han skulle bli lastbilschaufför och åka runt och hämta post!
Och så log han ett varmt leende.
Ett samförståndsleende.
När klockan är halv åtta kommer jag hem och tänk, då har pv middagen klar.
Allt känns bra, förutom trötta ben.
Mina spiror ser inte ut som dom på bilden här ovanför .., dom är mer som "klabbar".
Och ute blåser friska vindar, men kvällstidningarna meddelar att vårvärmen är på ingång.
.... nästan som vår, även om vinden var frisk och bitande, där nere vid havet.
Idag ligger ett vitt snöpudertäcke på gräsmattan.
Igår var det helt ljust ute vid halv sju på morgonen.
Det är det inte idag.
onsdag 9 mars 2011
Omtänksamhet ....
Jag sitter i personalrummet och dricker kaffe.
Två stycken är vi.
Då tittar Bodil - chefens fru - förbi.
Gluttar in lite försiktigt, men fortsätter till sitt kontor.
Efter en stund frågar jag henne om det var mig hon ville ha tag i?
Jag tänker att jag kanske har gjort nånting fel och så ville hon inte säga det inför någon annan.
"Nä, jag tänkte bara .., ja, om du hade suttit där själv och fikat .., ja, så hade jag gjort dig sällskap, så där så du inte hade behövt känna dig ensam ..", säger hon.
Då blir man glad.
Just nu är jag så trött och slut på, så jag svarar på era kommentarer i morgon.
Detta är vad man längtar efter. Idag om snön farande och nu är gatorna ishala.
Nästan hela dagen i kassan, förutom någon timme i mejerikylen.
Enligt någon forskningsrapport (dom hade kunnat fråga vem som helst som arbetar i livsmedelsbutiker, så hade dom sluppit dyrbar tid ..., svaret hade blivit detsamma!) har affärsanställda lika tungt arbete som industriarbetare.
Ja, det var ingen nyhet.
Det spelar ingen roll v a d man gör .., allt är tungt.
Frukt och grönt .., då är det hundratals kilo som ska lyftas och lyftas och fyllas in och lyftas in i burar igen, för allt går förstås inte in på en gång.
Mejeriet är tunga lyft och böj och strääääck och kallt.
Charken är att stå precis hela dagen på hårt stengolv.
Kassan samma sak och hur mycket lyft som helst, för allt kommer inte som det ska på bandet och när postburen kommer ska man tömma den och det kan vara våldsamt tunga paket från bilfirmor och annat och man ska bära bort kundkorgar och fylla på cigaretter (sträääck!) och allt sånt.
När klockan var fem, kom felslagen.
Men övrigt går bra.
Jag vill ropa "Halleluja!" var gång jag - utan bekymmer - fixar liten lotto till onsdag eller kollar andra kuponger som ska "förlängas" och nu har jag inte längre någon ångest för den biten.
Underbara kunder! Jag säger det igen: underbara kunder!
Idag hade jag en kvinna som köpte surströmming, lök, tunnbröd och Wästerbottensost och det visade sig att hon var från Ångermanland. Kanske borde vi göra ett surströmmingsgille i höst?
Morgondagen var tänkt att vara från nio till två, men sjukdom gör att det blir heldag även då.
Tio timmar rakt av, frånsett lunch.
Likadant på fredag.
Jag vet en som kommer att n j u t a av ledig helg, plus måndag .., plus att börja tre på tisdag!
Klockan 06.30
Då blir det fyrtio minuters promenad nere vid havet.
Å, som att bli duschad med glädje är det!
Och alldeles stilla står jag i blåsten och tittar ut över vattnet som är stålgrått och håret lockar sig och det är isande kallt mot kinden .., jag står på en slät klipphäll och hör och ser fiskmåsar .., överallt skriks det ..., mot fågelön till simmar sju svanar - lika många som igår -, och jag tänker att detta är övermåttan ljuvligt och om inte isen nu hade legat kvar alldeles vid land, hade jag morgontvättat ansiktet med kallt havsvatten.
När det blir vår och sommar kan man ta ett morgondopp innan allvaret börjar.
Tänker jag.
Sen går jag hemåt.
I en buske sitter en liten blåmes och sjunger så fint .., kråkor och kajor flyger hit och dit .., i grannens träd tronar ett par duvor .., och sen är jag nästan hemma och snart är det dags att köra till jobbet.
... finns i Stockholm och den som hade fönsterhåven med sig, det var den rara Anita.
Så här skriver hon.
"Hej Elisabet, här kommer en massa fönsterbilder från vår vackra huvudstad.
En huvudstad som gör sig bäst på sommaren, tycker jag!
De här korten är tagna för ett par år sedan jag tror du kan känna igen alla platser de är tagna."
tisdag 8 mars 2011
Jobb från tre till sju.
Första timmen var jag torr i munnen (ja, detta är inte vilket skitjobb som helst ska ni tro, det kan jämföras med avancerad hjärnkirurgi, alternativt rymdforskning) men ser man på .., det går allt bättre!
Idag hade jag en man i kassan som hade sju olika lika Lottokuponger och så någon annan variant och det var vinst på en, men det gick bra det med.
Efteråt tog jag honom i handen och höll den länge och tackade.
Han loooooog så här mycket.
Den unga tösen som skulle ha börjat och som bland annat ska vara i charken, hon har stukat foten och hoppar nu på kryckor.
Och C är febrig och J förkyld, så i morgon blir det heldag för min del.
Nåja, det kan behövas efter alla extravaganser i Dalarna.
Vädret? Jotack, underbart fint vissa dagar .., snöstorm mellan varven .., och så sol igen!
Lindvallen, nära Gustavstorget.
I huset till vänster, vid pilen, bodde vi, ja, vi hade den vänstra delen, plus en källarvåning.
Uppe fanns ett kombinerat vardagsrum/otroligt välutrustat kök/matplats, ett mindre badrum, ett sovrum med två våningssängar, ett loft med dubbelsäng och ytterligare en vuxensäng som gick att ta fram (plus spjälsäng).
Nere i källaren (man gick runt knuten bara och en brant trappa ner) fanns ett sovrum med två våningssängar, en bäddsoffa (för två), ett större badrum, plus ett litet kök utan ugn.
När Anders kom, visade det sig att han och några kompisar hade bott i huset Bialitt, längst till höger på bilden, ja, några år tidigare!
Satt där mot solvarm klippvägg och lyssnade till fiskmåseskrin .., och räknade till sju svanar.
Längre bort simmade några ejdrar och jag tänkte på hemifrångrannen Margareta Nilsson som inte längre finns till och hur mycket en enda människa kan komma att betyda i en ung människas liv .., jag tänkte på hennes "lakasoppa" och på tryckkokaren som så ofta stod på spisen och närapå skrämde vettet ur mig - som en tickande bomb tycktes den -.
Och medan fåglarna flög av och an, tänkte jag också på kvinnan i min ålder, hon som var så mjuk och rar .., och som själv valde att avsluta sitt liv.
"Så hemskt .., så förfärligt hemskt ...!" sade jag till hennes mamma.
För vad säger man?
"Ja, det är värre än hemskt, det är hundra gånger värre .., och jag förstår inte hur jag någonsin mer i livet ska hitta tillbaka till glädjen ...", sade mamman.
Och hon vittnade om alla skuldkänslor.
All ångest.
På spiselkransen stod ett fotografi av kvinnan.
Ett tänt ljus vid sidan om.
På detta tänkte jag där ute vid havet.
Fotoutmaning ...
Bild nr 15 (ja, jag har fastnat på bild nr 15).
En bild på dina barndomsvänner.
Ett enda album har jag från min barndom och det albumet är som bortblåst.
Men jag minns bilderna - i alla fall några av dem -.
Där var en på kamraten Leif Sidén och jag själv .., vi stod ute vid en snödriva, jag hade byxor av vadmal på mig och "luddor" med snörning och Leif stod intill och intill oss en strävhårig tax, tillhörande herr Mattsson från Dalarna.
Och där fanns en bild av lekkamraten Eva-Lena och jag själv där vi lekte cowboy och indianer.
På min vänstra höft satt ett pistolhölster .., det var i den vevan som bröderna Cartwright visades på tv.
Men programledaren pratar nonstop och berättar nästan hela historien, så den till studion inbjudne skådespelaren får mest säga "ja", "javisst", eller ..., "just det".
Sen blir det en trailer för skidskytte.
Sånt som man inte känner till ...
Det finns mycket som man inte har en aning om.
Som j a g har en aning om.
Inte visste jag att det finns människor som t.ex ger en hemlös man eller kvinna en femhundring och i gengäld låter registrera sin bil på den personen ..., och sedan är det fritt fram att parkera precis var man vill eller köra hur fort man önskar, ty någon adress att skicka böterna till finns uppenbarligen inte och för övrigt finns inga pengar att betala några böter med.
"Det finns en adresslös människa i Malmö som på papperet är ägare till 2000 bilar ...", får jag veta.
Herrar Rexxie och Gunnar i Jämtland tycker att Anders borde ha tagit hand om spindeln på ett mer ömsint sätt, ja, den spindel som häromnatten kom spatserande mot sängen där sonen just hade lagt sig för att sova.
"Han hade väl kunnat lägga den i blomkrukan ..?" föreslog Rexxie.
Nu är det så här, att Familjen Spindel som bor här i huset, inte är av det mer normala slaget.
Nej, nu pratar vi S t o r a S p i n d l a r.
Vi pratar om spindlar som har hårda ben och som definitivt inte ryms i en liten blomkruka, därifrån tar den sig säkerligen med stege!
På bilden ser ni den spindel som jag fann i badkaret och jag kan lova att inom 2 sekunder hade jag hoppat upp från nämnda kar!
Det h ö r d e s när spindeln promenerade mot badkarets botten .., benen var liksom hårda.
I vanliga fall är jag inte ett dugg rädd för spindlar .., en sådan bodde under två års tid i mitt badrum i Ystad - längst uppe i badrumstaket - och med den småpratade jag lite så där var morgon, men se den här sortens kryp .., nätack.
Ja, till den underbare pv som drog igång detta med stafettvasan .., till slutspurtaren Anna -"lill-Ann-Gerd" - med stel och fokuserad blick .., till Maria och sin lätt avslappnade inställning ..., till den ytterst vältränade Micke på förstasträckan som sa "hur kan man leva med sig själv?" när han tänkte på dom som fuskade i spåret och skejtade fast man inte fick .., till Anders som chockade oss alla med sitt skidåkande - trots brist på träning och rätt teknik - .., och till Gunnar från Jämtland som kom och hejade på dem alla .., detta är till er.
Ni är verkligen mina c h a m p i o n s och det finns inte ord för hur mycket jag älskar er!
Maria, allmänt känd på den här sidan som "Dr Böhlander", har tränat på ett annorlunda vis. Hon tar det piano. En runda på 3.5 kilometer tillsammans med pv ..., sen tyckte hon att det räckte.
När lillasyrran - projektlederskan - var ute på träningsuppdrag, lät sig storasyster bjudas på glühwein vid Gustavsbacken.
"Ja, det löser sig ..", sa hon lugnt och log filurigt.
När hon lämnar chipet till Anna i Hökberg, är det andra tongångar.
"Fy, jag höll på att spy när jag såg målet, men tänkte att då skäms Anna, så det var bara att bita ihop!"
Efteråt. Anna har åkt sista sträckan och kommer skidande i mål med en blick som är mer död än levande.
Även Anna har haft spykänslor och berättar livfullt om den sista sträckan.
Det är nog därför pv nästan skrattar på sig.
Underbare vännen Gunnar från Vaplan har åkt buss i mer än fem timmar och står vid upploppet i Mora tillsammans med oss övriga .., ja, vi väntar ju på Anna.
Så rart av dig, Gunnar!
" ... och ni skulle ha sett ., f*n, jag höll på att dö .., och jag frågade en som åkte om det var många backar kvar och då sa hon .., ja, ett par och jag tänkte .., ett PAR!!, men det här ska vi göra om .., nästa år tar vi kortvasan också, men nu måste jag stretcha ...!" säger tävlingsmänniskan, tillika lillasystern, tillika Oxen .., AnnaPanna.
Min pappa var alltid puttrig (för att inte säga upprörd) när idrottsmän gick i mål utan att verka utmattade. Då hade man minsann inte kämpat tillräckligt. Om dom dessutom påstod sig vara nöjda med en sjätteplats, då tyckte han att det var ännu värre.
Men se Annas målgång, den hade han gillat!
I bakgrunden står Gunnar och funderar över hur bilderna blev.
"Maria, du är ju för galet underbar !!" säger pv och kramar om skidlöperskan med den något annorlunda träningsmetoden.
Men stiliga glasögon hade hon minsann när det skidades, för att inte tala om den tjusiga röda mössan som hon stajlat på ett alldeles särskilt sätt och som fick oss alla att falla baklänges av skratt när vi fick se bilderna från hennes målgång i Hökberg.
"Nästa år ska jag minsann ladda .., då ska jag satsa .., ja, jag ska ha snygga tajta byxor!" säger Maria och då faller vi baklänges igen.
Han gör det på en - för honom - rekordtid: 8 timmar, 19 minuter och 46 sekunder.
Vid målgången står Anders och jag själv och hela tiden hejar vi nästan mest av alla, även på såna som vi inte känner .., och jag tänker på min pappa som var speaker på skidtävlingar i Malå och hur jag - som tonåring - skämdes .., när jag hörde honom heja vilt på skidåkare.
Nu är jag precis likadan.
Och Anders går minsann också i sin morfars fotspår, ja, vad gäller hejandet.
Första växlingen. Micke har åkt jättebra och ska nu växla över till Anders. "Anders, det är en ganska brant backe här nedanför starten ...", säger jag. För min inre syn ser jag hur han kommer att dråsa omkull och bryta såväl skidor som ben. Men ack .., sonen åker sin sträcka jättebra och sätter rejäl press på tredjemannen, pv.
Det finns saker man kommer att minnas mer än annat.
Anders har knappt haft mer än ett riktigt träningspass på skidor och är heller inte uppvuxen med att åka på längden.
Några timmar på rullskidor i Skåne har det dock blivit, men det är också allt, ja, vad beträffar skidträning - för övrigt är han en ytterst disciplinerad träningsmänniska -. (Som ni förstår finns inga gener från mödernet i den kroppen).
I Mångsbodarna skulle Anders ta vid efter Micke.
Dit kom pv och Anna för att hjälpa till att ändra lite på vallningen, ja, till Anders.
"Testa nu och se om det blir bättre fäste ...!" säger pv till Anders.
Då ser sonen lite förvirrad ut och säger ... "ja, men alltså .., jag vet inte riktigt hur det SKA kännas när det är bra ...!"
Och sååå vi skrattar!
Och Micke, som här har åkt förstasträckan på en bra tid, han berättar följande.
"Ja, ni förstår, jag hade bestämt mig för att INTE ta rygg på någon annan skidåkare, nej, jag skulle göra mitt eget race .., men efter en stund insåg jag ju att jag KUNDE inte ta rygg på nån .., alla åkte ju så fort!"
Finns två projektledare med i laget, blir det aningen enklare.
Anna är Ordförande. (Det är vi för övrigt vana vid sedan hon var en liten tös ..., så det är praktiskt.)
"Få se nu .. först kör jag och Thomas Micke till starten i Sälen. Mamma och Maria, ni har ju bil B och åker till Mångsbodarna, där Anders ska ta vid efter Micke och sen kör ni raka spåret till Oxberg ...! Maria, har du koll på hur vägen går ...?"
"Hit ska du komma sommartid, då har vi bygdedagar här ...", sa den rara och vänliga funktionärsdamen, som - en stund senare - lät mig spela in när hon pratade riktigt älvdalsmål.
Det här har varit en sådan omtumlande och härlig vecka!
Barn och barnbarn har suttit med I-phones och Ipads, men tänk, jag har levt helt utan internet i en hel vecka och har ännu inte fått utslag av abstinens ,-)
Jag förmodar att detta är väl ungefär som att vara på avgiftningsläger för missbrukare?
Och oändligt mycket skratt och glädje har det varit och att tävlingsinstinkt finns i generna hos Team Taurus deltagare (och lagledaren, Mrs Nilsson), därom råder inga som helst tvivel!
Vi kom hem kring midnatt .., Anders körde den största delen av sträckan från Sälen till Stensjö och sedan stöööp vi i säng! sigge nilsson kröp omgående ihop och lade sig hos Anders .., pElle kom upp på övervåningen och sov mellan pv och mig själv .., och nu har herrarna givit sig av mot stan .., Anders tillbaka till Malmö och pv ska jobba och jag är ledig fram till i morgon klockan tre.
Vilken glädje, nu hinner man landa mentalt.
Tack för alla rara kommentarer och jättetack till dig, du underbare Gunnar, som kom och hejade fram laget vid målet i Mora!
