Melodifestival ..

Två halvsjuklingar eller en som är frisk och en som är nästan-frisk .., sitter i soffan och kollar på Melodifestivalens final och båda är så trötta så det finns inte en chans i världen att nån orkar vänta tills det hela är överstökat.

PV röstar på madame Ugglas. (dvs, han röstar inte .., men tycker så)

Bloggmadamen på Malena (och här har det ringts, två gånger från pv:s telefon ...).

Och nu blir det nog sängen, klockan är ju 21.09!

Liten prommis. Eller inte.

Där nere svänger man vänster, då är havet några minuter borta.


På eftermiddagen tar vi en promenad ner till havet.

För ovanlighetens skull följer Pelle med.
Ja, inte hela vägen .., precis som alla andra katter som jag har haft, så lullar han på kanske femtio eller hundra meter bakom och låtsas väldigt ointresserad, men han följer med.

Det här är ett nytt liv för Pelle.

Han går där bakom oss och har rumpan rakt upp i luften .., ibland stannar han till .., vädrar .., och när han hör en hund skälla tvärstannar han och kollar noga ...., och så fortsätter han.

När vi kommer fram till skylten där det står att nu börjar naturreserverat, då först stannar han.

Vi lockar lite.

"Peeeeelle! Ska du inte komma nu Pelle ...?"

Nä.

Han blir kvar.

Och vi går ner till klipphällarna och det är fågelskrik och havet kav lugnt och det är mer än underbart.

Det är så bra som det kan bli.

Och så hemåt.

"Han har garanterat skyndat sig till pensionatet ..:?" säger jag.

Det tror inte pv.

Och mycket riktigt .., halvvägs hemma kommer Pelle ut ur buskarna och han är glad och lycklig och småspringer före oss och så svänger vi uppför backen och jag hinner före och tar fram kameran och just då kommer Pelle .., hemma igen efter sin första längre promenad.

På tv-antennen sitter då herr Stare och siiiiirlar.

Hörde ni?

Herr Stare har kommit.

Port nummer 4 ...

Bara hundra meter från pensionatet, finns en enormt stor ladugård.

Den är ... kolossal.

Porten är säkert .. minst två meter hög.

Minst.

Och jag kommer att tänka på en annan port med såna höga dörrar, där det hände sig att dörren lossnade och ramlade rakt över en liten pojke.

Det var hemma i Malå.

Och lillpojken dog.

Port nr 1 ...

Att leta portar i Halmstad när man inte känner sig i form, då blir det som det blir.

Det blir så här.

Ja, det är ju Stora Portdagen idag!

Öppen port i Halmstad slott ...

Port nr 3 ...

I landet Halland ..

Snödroppar i slänten nedanför pensionatet.

Klockan elva är det dags för musikkonsert inne i Halmstad och pensionatvärden ska förstås sjunga, så jag gör honom sällskap in till stan, men strosar omkring lite för mig själv i någon dryg timmes tid, allt medan kören repeterar.

Det är nyttigt att gå ensam.

Plötsligt börjar jag få ett grepp om centrum.

Jaha .., där är alltså Åhléns .., då vet jag var jag har Apoteket, Sparbanken och torget och där är Nicolaikyrkan där det var adventsångövning och där jag var med Leina .., och vid nästa tvärgata ligger en massa butiker och där är Olssons Skafferi, där vi ska äta lunch tillsammans med Gösta och Sonja när konserten är tillända.

Och jag vet hur jag tar mig över bron som leder över Nissan och där är det vackra biblioteket och ahaaa .., där är är alltså Halmstad Teater där jag lyssnade till Louise Hoffsten .., och där är parken där jag satt och väntade på Anna-Karin ..., och Immanuelskyrkan, där konserten ska vara, tänk, dit hittar jag lätt som en plätt.

På väg dit passerar jag Halmstad Slott.

Inne i kyrkan är det ganska många besökare och jag slår mig ner intill en äldre dam och hennes man och det är ju inte alls förvånande att kvinnan, som har höga kindkotor, visar sig vara uppvuxen i Vännäsby hemma i Västerbotten, men i nästan hela sitt liv har hon bott i Halmstad.

"Min pappa arbetade på ett garveri där hemma .., men så blev det ont om jobb och ... ja, då blev det flytt hit .., det var ju inte direkt närmaste vägen och tänk, han fick arbete här också, som garvare", säger kvinnan.

Just innan konserten börjar upptäcker jag pv:s moster och morbror som sitter lite till vänster en bit nedanför .., så jag säger hejdå till västerbottenskvinnan och sätter mig bredvid Sonja.

Det blir en jättefin konsert och där är inte bara kören Västanvind, utan även Halmstad Underhållningsorkester.

Där är flera som spelar fiol .., en vacker kvinna som spelar horn och trumpet .., där är en pianist, nån som spelar flöjt och klarinett och ja, det är hur fint som helst och allra vackrast är ett stycke som handlar om en argentisk bris eller nåt sånt.

Lokalen tillhör, om jag har förstått det rätt, Missionskyrkan i Halmstad.

När musiken är som allra vackrast, då får jag ideligen svälja .., då åker jag nämligen baklänges i tiden och jag tänker på min mamma som snart har varit död i ett helt år och jag tänker på hur mycket såna här frikyrkolokaler betyder för mig .., det blir liksom så uppenbart hur påverkad jag blir.

Jag känner mig helt enkelt hemma.

Efteråt, när konserten är över, kommer den svartklädde pensionatsvärden och slår sig ned bakom sin morbror och moster .., ja, han är lite slut på och pustar leende ut.., och han är så fin i sin röda slips och har glitterögon och jag tänker att jag tycker så mycket om honom, fast han har tagit på sig några slags 70-talsbrallor med utställda ben, ja, han firar väl viktnedgången förstås.

En hel drös med portar har jag tagit bilder på, men den här datorn vill inte ladda upp dem, så jag ger upp och står över.

Nu blir det semla med kaffe.

Småfåglarna kvittrar .., en uggla har setts sitta i eken uppe i backen .., och det är vår i luften.

Så är det.

Frukost på pensionatet ....

Nej då, det är inte alls någon som är fixerad vid sin skidåkarbedrift.

Och jag skrattar så jag blir frisk.

Utflykt ....

Om man har legat i sin säng eller på soffan i nästan sju dagar på raken, då kan jag lova er att efter tre timmar på tåg och en tjugo minuter med bil, då är man nästan halvdöd när klockan är åtta på kvällen.

Eller sju.

"Ja, men jag måste hålla mig vaken till åtta, då är det Så ska det låta!" säger jag gång på gång.

Pensionatet bjuder på god mat; gravad lax, en underbar sallad, samt dillstuvad potatis.

Ett glas rött till.

Och jag ligger på soffan som inte har något namn och kanske är från 40-talet och jag känner mig trött och hängig, men har lovat mig själv att bli frisk och kry, så det är bara att bita ihop.

Pelle är nöjd.

Han ligger i fåtöljen i ensamt majestät .., ibland går han ut en sväng .., sen hör man honom jama irriterat .., då vill han komma in igen.

Och för pensionatsvärden (som är lika trött som bloggmadamen efter en arbetsvecka) berättar jag om resan hit.

Jag berättar om den unge mannen som i 45 minuters tid mobilpratskrävlar om hur mycket han tänker supa eller har supit .., att han bara varit en enda dag i skolan den här veckan .., att han säljer sprit billigt och svartjobbar.

Jag berättar också om mannen som sitter intill mig; han som arbetar i Köpenhamn, bor i Göteborg och har köpt sommarhus alldeles vid havet i Svarte.
Han bär en svart jacka av märket Gant och vi pratar om detta att våga ta steget och flytta.
Eller att göra nånting annat.

Sist av allt berättar jag om det unga paret som sitterr mitt emot mig på Öresundståget .., jag berättar om kvinnan som hela tiden, precis hela tiden, irriterae sig på sin pojkvän och vad han än uttrycker för åsikt, så är det som om hon ville spy.

Hon har ett rent förakt i rösten när hon talar till honom.

Hela tiden sitter jag och tänker att det där kommer aldrig att hålla .., och förmodligen väljer han en likadan kvinna nästa gång.

"Vet du vad jag hatar hos dig ...?" säger hon flera gånger.

"Du, jag blir så jävla irriterad på ditt sätt att ...", säger hon också.

Och hon kommenderar honom att ge henne juicen eller vattnet eller att ta ner väskan eller att se till att dom får byta plats.

Det gör dom också.

I deras ställe slår sig en man i min ålder ner.

Han läser en bok och antecknar flitigt och när serveringskvinnan kommer med sin vagn, köper han ett grönt äpple, en kopp svart te ("Earl Grey? är det okej" frågar servitrisen) och en kexchoklad, allt till summan av trettiofem kronor.

Då är vi i Laholm och jag är nästan framme.

Allt det berättar jag för den trötte pensionatsvärden.

I eftermiddag ...

Klicka gärna.
Landet Halland .., inte långt från pensionatet.


... tar jag Pelle i kattburen .., taxi till stationen och sätter mig eller oss, på tåget till landet Halland.

I vanliga fall cyklar jag.

Då dinglar Pelle i kattburen som jag håller i min vänstra hand .., men så blir det inte nu.

Nu ska vi åka taxi.

Och tre långa timmar senare ska vi stiga av vid stationen i Halmstad och åka till pensionatet och då ska Pelle få komma ut ur buren .., ja, det får han göra så snart vi är i bilen .., då sitter han i mattes knä och tittar ut och väääädrar med nosen ...., det är som att han känner igen sig.

Och jag ska gå längs havet och insupa Frisk Luft och hoppas på energi som ska fylla ens kropp och inte minst; själen.

Och inte blir det Dafgårds kålpudding för fjärde dagen på raken heller, halleluja!

Så är det.

Och så ska jag bli f r i s k.

Det ska jag bli.

Äjmen.

Tekoppen ...

Under förra besöket i landet Halland förärades jag den här helt UNDERBARA koppen av vännen Anna-Karin!

Vi hade tidigare varit inne i en butik med "åååååå-det-är-ju-precis-vad-jag-tycker-om-varor!", jag tror att den ligger på gågatan .., och jag stod en stund och vände och vred på just den här koppen och lovade mig själv att återkomma, då, när jag hade fått lön.

Det hade jag säkerligen glömt bort .. men inte Anna-Karin.

Och nu är den min.

Insidan är benvit.

På en liten, liten svart etikett står namnet på tillverkaren.

Ett mitt-på-dagenfönster från Portugal ...

Nej, just det Christer .. jag är ju verkligen inte den som tycker om bilder där man trixat lite.

Men ibland.

Bara ibland.

Så när jag får några portugisiska fönster eller dörrar eller allt-i-ett från den här madamen, så kan jag ändå inte riktigt hålla mig.

Bilden som från början är färgglad, får bli svartvit.

I alla fall delvis.

Den vita bilen i förgrunden försvinner helt.

Och bara uppe till vänster är himlen blå.

Tack Anna för bilden!

På väg mot Rawalpindi ....

På tåget mot Rawalpindi.

Inte det minsta lilla spår av vår, kan man skönja utanför mitt fönster.

Jag duschar .., brygger kaffe .., hostar ..., och slår på tv:n.

Efter snart sju dagars konstant tillvaro på en yta av 31 kvm och med bara Pelle som sällskap, känns tv-apparaten som en livlina till själva livet.

Jo, just så.

Under sju dagar har jag kunnat se de allra mest intressanta program och när jag nu på förmiddagen får följa ett tåg på dess färd i bland annat Pakistan .., med stopp i Lahore och Rawalpindi .., och där vi tittare får ta del av människors tankar och känslor .,. då fylls jag av en tacksamhet som är så oändlig .., mot SVT.

Så mycket man får lära sig!

Så mycket jag inte hade en aning om!

Här går man och tänker på vad som är viktigt i tillvaron .., jag tänker på måndag och mötet på jobbet och alla extrapriser och kassaschemat, samtidigt som jag ser reprisen av Packat och Klart med bilder från ett barnhem någonstans i Afrika .,. ett barnhem där man kan arbeta som volontär och man undrar vad man egentligen sysslar med?

I Rawalpindi kvittrar småfåglarna, medan män med turbaner sitter vid ett grönt bord och diskuterar religion.

I Afghanistan berättar en kvinna om lyckan i att kunna arbeta som kameraman.
Eller kvinna.

"Jag känner mig pånyttfödd .., jag mår väldigt bra av att göra det .., det är en underbar känsla!" säger hon.

Den kvinnan gör nånting som betyder nånting för henne.

Som är v i k t i g t.

Själv tragglar jag plu-nummer.

Man kan fundera över livet.

Det kan man.

Dagens fönster ..

.. hittar man i Steninge Kyrka, inte så långt från pensionatet.

Där .., stod jag och kikade in för ett par veckor sedan .., jag hade just besökt apoteket i Getinge och inhandlat allehanda medikamenter till den svårt sjuke pensionatsvärden och väl på pensionatet stod jag vid sjuksängen och raljerade om hur lite män tål ..., och hur förfäääärligt sjuka dom blir av lite snuva.

Det skulle jag inte ha gjort.

Släktforskning ....

"Mamma du är hopplös!!!
Mat mat mat :)
Jag kan omöjligt vara släkt med dig!
Vems är jag? "

Så skriver yngsta dottern Anna i en kommentar till ett Längtans-inlägg lite längre ner på sidan.

Jo, det ska jag berätta vem hon är släkt med.

När Anna var i ungefär den här åldern som på bilden, skulle hon opereras på sjukhuset i Umeå.
Polyper i näsan skulle tas bort.

Vi åkte bil de 22 milen till sjukhuset .., det blev fasta över natten och såklart även på morgonen och mitt på dagen var det dags för operation.

Efteråt, när alla andra små nyopererade bara låg och kaskadkräktes i sina sängar, då stod en något vinglig Anna på knä i lilla spjälsängen och ropade "maaaaat! ja vill ha maaaaat!"

Sköterskan sa att inga nyopererade barn fick äta .., möjligen, ja, möjligen ..., skulle Anna kunna få lite-lite att dricka.

"Maaat! Ja vill ha maaat!" hördes den lilla tösen ropa.

Högre och högre.

Till slut uthärdade inte personalen .., nä, Anna skulle få smaka pyttelite av torsk och äggsås som var dagens rätt.

"Mera maaat!" ropade hon när den ynkliga portionen var uppäten.

Jaha. Det blev en hel portion torsk med äggsås.

Och efterätt.

Nyponsoppa med glass!

Då först var den lilla madamen nöjd och lade sig att sova, allt medan sängkompisarna fortsatte att kräkas och personalen gapskrattade och sa att mycket hade dom varit med om, men aldrig detta!

Just det.

Och detta visar att Anna i alla fall, en gång i tiden, var släkt med sin mamma.

Så det så.

Kväller ...

Igår och idag var Emma hemma från skolan.
Förkyld.
Idag även hennes mamma, dr Böhlander.


Må så vara att man har legat hemma i en veckas tid, men vad är det, när man tittar på programmet "På liv och död", där svårt sjuka människor transplanteras.

Somliga överlever.

För andra är det för sent.

Jag tror mig veta att jag har anmält mig till donationsregistret.

För säkerhets skull ska jag kolla upp det hela.

På längtanslistan ....

• Palt
• Lundgrens sötlimpa med kaviar och varm choklad
• Dungers nötbulle till kaffet ikväll
• En kebab med "allt till" från pizzserian på gatan
• Nybakade kanelbullar och kall mjölk
• Mördeg som inte är utbakad och som man kan gå och norpa sig bitar av
• Eller bondkake-deg ...,ååå!
• Toscakaka
  
• Färska jordgubbar med grädde och socker
• Pensionatets ljumma valnötsbröd med Kvibille Cheddarost och pl.marm.-08 till
• Räkgrytan
• Ett perfekt löskokt ägg

Amen.

Pling i min inkorg!


Från en så rar kvinna som är kund i affären, kommer ett mail som börjar så här:

"Hej Elisabet,

Tråkigt att du är sjuk. Vi kunder saknar dig i affären! =)

Jag är den S som undervisade Anders i svenska första året på gymnasiet. (Och som tipsade en god vän, L, att läsa dina varma, kloka ord istället för terapi - du borde ta betalt...)."

Med sån inledning .., då förstår ju vem som helst att då är manegen krattad, ja, hon hade kunnat be mig om nästan vad som helst .., jag faller handlöst för sånt smicker!

Och vad önskar nu den rara kvinnan?

Låna pengar?

Nä, nä.

Hon frågar om jag inte kan länka till en nygammal blogg med viktigt innehåll?

"Vi arbetar för goda saker, vilket du ser om du läser bloggen" , skriver hon.

Jodå, det ska jag mer än gärna göra.

Jag lägger in den bland dom övriga i länkgänget och så länge kan ni klicka här ..., så kommer ni dit.

Om Maggan ...

Bilden: Maggan tar paus ute på trappan.
Bloggmadamen tog bilden i fjol.

I dagens lokaltidning berättas om olika företagare i Ystad.

En av dem som porträttereras är Maggan som driver second-hand-affären här mitt emot min lägenhet.

Journalisten intervjuar en av kunderna, Katrin Hamori, som berättar följande:

- Jag försöker hitta udda grejor. Det är också en politisk handling, precis som man återvinner tomflaskor kan man återvinna kläder, säger hon.

Hon uppskattar också att Margareta Nilsson skänker bort de kläder hon inte kan sälja.

Katrin berättar att Margareta ofta låter missbrukare och andra som behöver hjälp komma in i affären.

- Hon gör halva socialtjänstens jobb, människor har alltid någonstans att gå. Margareta har ett stort hjärta för alla människor!

Ett samstämmigt ja kommer från de andra kvinnorna i affären.


Just så stod det i artikeln och just så är det med Maggan.

Mardröm ....

Dr Böhlander skickar uppeppningsmail.

Så där så att man ska veta att man inte har det värst.

Är man höjdrädd och det är man, då är detta - som bilden visar -, skräcken.

Skräcken med stort S.

Aldrig i livet att jag gjorde detta.

A l d r i g.

Ring-på-dörren ....


På morgonen kommer Karina och hälsar på.

En snabb-titt, bara, men ändå.

Så glad jag blir.

Jag säger att det är på egen risk .., och ingen kram får hon.

Så sitter vi mitt emot varandra och småpratar lite.

Om jobbet .., om tonåriga barn och om förhållanden.

Och Karina får mitt kontokort, min kod och lovar att leka "hemsamarit".

Fru Dafgård ska bjuda på middag.

Kålpudding med lingonsylt.

Karina är så fin där hon sitter i fåtöljen och Pelle, ännu glad över brevet från Chilli i Limhamn, springer av och an på golvet och leker med en liten boll.

Och för första gången sedan i lördags, har jag tagit på mig vanliga kläder.

Det går framåt.

Jag är fortfarande rejält förkyld och har huvudvärk, jag ska inte arbeta vare sig idag eller imorgon (som är en lång dag, halv åtta till fem), nä, jag ska se till att det här eländet försvinner ..., men ändå .., jag börjar känna mig ..., starkare.

På måndag, då ska jag stå bakom kassan igen och det ska bli hur roligt som helst!

pElle har fått post ....!

Man tror knappt att det är sant, men det är det .., med posten kommer ett vitt kuvert adresserat till Pelle.

Och jooo, där är ett alldeles riktigt brev från katten Chilli som bor i Limhamn.



Ett fotografi finns också med!

Titta, så söt hon är!

Och nu vill hon skicka en hälsning till den där stilige kattherren från Ystad, förstås.

"Ja, ja, det har hon ju inte mycket för, Pelle har ju inget att komma med när det gäller kärlekslivet ...", säger pensionatsvärden när jag berättar för honom om brevet.

Så typiskt män att tänka så.

Men Chilli, hon vet såklart att det finns andra kvaliteter här i världen.

Och snart ska Pelle sätta sig och skriva brev han också.

Minsann.

På den nionde dagen ...

"Såja, flyg iväg nu .. nu är du kry ...!" säger pv till lilla fågeln.


Vid sjutiden på morgonen ringer pensionatsvärden.

Han är på jobbet och låter glad och uppåt.

"Åå, idag är första dagen sedan jag blev sjuk som jag orkade ta alla trapporna i ett svep!" utbrister han lyriskt.

Nio dagar har det tagit honom att nå dithän.

Och han har tappat fyra kilo i vikt!

Ja, ja.

Det lär då inte förunnas bloggmadamen.

Hungern, den överger henne aldrig.

Torsdagsfönstret ...

..... hittar ni i staden Hoi An, i Vietnam.

Det är inte bloggmadamen som har varit där, nä, det är Jom, förstås, han som i vår ska ut på en flera veckor lång resa till Asien.

Möte med herr Blund ....


När klockan är kvart över åtta ringer pensionatsvärden och säger godnatt.

Han säger sig vara totalt färdig och orkar inte vara uppe längre.

Själv har jag sovit på soffan Ektorp i två timmar rakt av och när jag vaknar, vet jag inte om det är tidig morgon eller natt?

Nu blir det sängen.

Halv nio är klockan, den här onsdagkvällen.

Och jag håller på att vara döless på detta.

Eftermiddag ...

Störtlopp från Åre och storgråtande men ack, så glad svensk tävlande som blir trea ..., och efteråt .., detta.

Jag ligger på soffan och tittar och häpnar eller häpnar inte.

Människan, det vet man ju, är ond och god och filmen och alla vittnesmålen gör att man kokar inombords och det enda hoppet är att det i filmen tycks finnas åtminstone en verkligt rakryggad präst eller före detta präst, han som heter Tom och som hjälper dom som har utsatts för övergrepp.

All heder åt den mannen!

Terapi ....

Ja, vad skulle man ta sig till utan korsorden ...?

Det kan man fundera på.

Ett eftermiddagsfönster från ...

Det finns bloggar som man läser, kanske inte för att det som skrivs om alltid är vad man själv känner igen, utan måhända mera för att ..., ja, för att man trivs med själva
r y t m e n bland alla bokstäverna.

Precis på pricken så är det när jag läser hos den här madamen.

Så här skriver hon om det ena av de två fönsterbilderna som hon har skickat, dvs, den ni ser här ovanför.

Ja, när jag fick bilderna var detta texten .., och hur jag än bar mig åt, lyckades jag inte begripa vad hon menade .., men jag tänkte att ja, ja .., det är väl jag som ser dåligt?

Avsändaren hade blandat ihop bilderna och egentligen handlar det här om morsdagstårtor!

Så enkelt var det.

"Det ena är taget i en vägg som är det enda som återstår av en byggnad som kanske en gång innehöll en fabrik som drevs av vattenfallet den ligger invid, utanför Santarém nordost om Lissabon."

Tack snälla rara! säger förkylningsmadamen.

Är världen liten ...?


Ja, det är den.

Världen utanför ...

Det är tisdagmorgon.

Maggan, som driver second-hand-butiken mitt emot mitt västerfönster, ska till att öppna.

Och Jonna är med, förstås.



Och medan matte öppnar dörren, blir Jonna ompysslad av en vänlig arbetare.

"Såååja .., vilken fiin hund du är ...!" kanske han säger.

Om man klickar på bilderna, så blir dom nog tydligare.

I alla fall större.

Dagens fönster ..

"I januari i år, var jag i Ängelholmö och hälsade på min kära moster.

När vi gick på en promenad, fastnade min blick vid ett butiksfönster.
Ett skomakeri, som man inte ser så ofta idag.

Sedan såg jag hunden mitt i fönstret och log stort.

Det här är ett fönster för Elisabet tänkte jag.

Anna-Karin i Halmstad."


// Och jag tänker att här är en som känner sina får på gången ..-) hälsar bloggmadamen. Tack snälla!

Det där med moral ....

På dejtingsidan där jag skuttade omkring för något år sedan eller mera, där fick jag kontakt med en stilig herre från västra Skåne.

Lärare, precis som pensionatsvärden.

En kväll ringde den stilige mannen och så frågade han vad det var som lät i bakgrunden?

"Hmm ..., har du besök?" sa han.

"Nää, det är bara tv:n som är på ...", svarade jag.

Då blev mannen alldeles förfärad och sa att själv hade han och hans dåvarande hustru minsann gjort sig av med tv:n .., ja, en lördagmorgon då dom satt vid köksbordet och åt frukost och tog snaps, ja, då bestämde dom sig för att likt en offergåva bära ut tv-apparaten till närmaste container och när han berättade om detta, så lät det som en frälsningsupplevelse.

"Ja, aldrig att jag vill vara utan tv!" utbrast jag förfärat.

Jodå.

Man måste följa sina principer, sa han.

Och detta med tv-tittande, det var ju bara fördärvligt och tog tid för annat, mer väsentligt.

Så jag undrade om han aldrig tittade på tv?

Aldrig någonsin?

"Ja, men då kör jag till min gamla mor i Höganäs och ser programmen hos henne ...", sade mannen.

Ojdå.

Det var en moral som heter duga.

Tänkte jag.

Sedan pratades vi inte vid mera.

Insikt nr 134 ...


Alltså ..., n´ Gunwald Larsson, ja, han är inte så jäkla pjåkig.

Kan man ju säga.

Från sjuksalen ....


Hela dagarna ägnar jag åt tv-tittande.

Jag gör som kapten lintott, zappar friskt.

Och jag tittar hänfört på program i danska ettan eller tvåan och jag häpnar över forskarnas upptäckter angående polarisen som smälter så raskt; jag ser ett alldeles fantastiskt program som handlar om ekologisk arkitektur ..., och som pricken över i lyssnar jag till några japanska forskare, vilka vittnar om allt elände som kan drabba den som lider av sömnapné.

Det är inte lite det, kan jag lova.

En gammal svensk långfilm med Lilla Fridolf och hans Selma, ja, den tittar jag också på.

För att inte tala om Kobra, Gokväll, Fråga Doktorn och alla nyhetsprogram (men vill avstå den terrier-ettrige Lennart Persson i Aktuellt ...) och såklart tittar jag på den vackra och allvetande Doktor Quinn och hennes stilige indianman.

Och Lilla Huset på Prärien, förstås.

När jag ledsnar på tv:n, löser jag korsord.

Och tar hostmedicin och äter Vicks honungstabletter.

Tittar ut genom fönstret.

Ser grannen mitt emot stå i sitt fönster och begrunda omvärlden.

Sedan i lördags har jag varit bosatt på soffan Ektorp och helst vill jag förklara för mannen som står där att det inte är av lättja som jag bara ligger här .., nej, att jag helst av allt vill känna mig pigg och alert och få cykla till jobbet och göra frukost och prata med alla kunderna och inte behöva oroa mig för att nästa lön ska bli så mycket lägre.

Pelle, han ligger på sin fårfäll nedanför elementet.

På bordet syns resterna av en skalad apelsin.

Och nu, nu är det Sportnytt Martin Beck på 2:an danska 1:an.

Ahaaa ....


Det var därför det såg så bra ut på mitt konto.

Jag hade glömt att man ska betala hyra.

Se det var ju en överraskning.

Förmiddag ...

Stranden i Haverdal, inte så långt från pensionatet.
Bloggmadamen tog bilden som har visats förut.
Och jag säger som Jom: "klicka!"


... och jag ligger under det blommiga täcket och lyssnar till gatuljuden här utanför.

Bilar som startar.

Snabba steg mot trottoaren.

Ungdomar som skrattar.

Ljud som dör bort.

Och här inne .., radioprat.

P4.

Agnes som sjunger "Release me".

Ja, just det.

Och själv är jag förfärligt hostig och känner mig totalt mörbultad.

Se detta, det var en mindre eller större pärs.


(Detta sista skrivs inte för att få medömkan, det är bara ett krasst konstaterande.)

Tisdagsfönstret ...

.... kommer från Västmanland ., från vännen ellis.

Tack snälla, rara! säger bloggmamaden med whisky-host-hes röst.

Slutsats ...


Jaha ..., då har man i alla fall rensat tårkanalerna ordentligt.

Ojojoj.

Tack Hedgren som tipsade.

Tvärstopp ...

Plötsligt känns det som om livet sakta vänder åter.

Så man brygger kaffe och renbäddar sängen.

Läser veckogamla dagstidningar.

Duschar.

Tittar på tv.

På sånt här.

"Där ingen skulle tro att någon kunde bo"

Norsk reportageserie från 2007.

Om människor som valt att bo långt från staden, men nära naturen.

Del 5.

För ett par år sedan fick Sisco och Karl Viggo Waldersløw nog av stressen och storstadslivet i Oslo. De sålde allt de ägde, tog sitt pick och pack och flyttade till en gård utan såväl ström som vatten i väglöst land i Ottadalen.

Med tiden har de byggt till huset och dragit in både el och vatten och idag är "nybyggarna på Heggerusten" överens om att de har fått ett långt bättre liv än de hade tidigare.

Sen ..., blir det liksom tvärstopp.

Mer än så räckte inte orken till.

Guldkorn ....

Ester Henning.


Har man inget att göra på sjukavdelningen, så tittar man på tv.

Hela tiden, nästan.

Man byter inte kanal .., zappar inte för att kolla vad som lockar någon annanstans, nä, man blir kvar.

Man är SVT trofast.

Så jag ligger på soffan Ektorp och faller pladask för programmet som handlar om konstnärinnan på avdelning 22; en film av Maud Nycander.

Det är en film som går rakt in i hjärtat!

Dels är det själva handlingen som är en sån fantastisk historia i sig, men sen är det också sättet på vilket själva filmen är gjord.

Alla svartvita klippen!

Ljudet!

Musiken!

Allt tillsammans .., det är fullständigt genialiskt, tycker jag.

Man blir ledsen och glad och allt på en gång.

Man får hopp om mänskligheten och inser att precis som att det finns människor som inte är direkt goda, så finns det människor med stora hjärtan.

Den här filmen b e r ö r.

Här hittar ni den.

En hel drös måndagsfönster från Norsjövallen ...

"Hej Elisabet!

Jag har varit i Umeå och hjälpt min dotter att flytta till en ny lägenhet så jag har inte hunnit läsa din blogg tidigare.

Jag hoppas att du känner dig bättre från din förkylning(?)!

På vägen hem stannade vi i Norsjövallen och jag tog ett par kort av kvarnen som står och lutar där.

Den har i alla fall många fönster...

Jag läste om din jobbdröm på kontor. Jag undrar om det ändå inte skulle vara att slösa bort en social begåvning. Jag tror att du skulle ha ett jobb där du har mera med människor att göra än med papper...

Kramar och kryapådighälsningar
Jom."

Måndag

Ringer jobbet.

Meddelar H, som själv nyligen har varit hemma en vecka på grund av nån slags influensa, att hon kan stryka mig från schemat i morgon.

Gör mig kaffe.

Passerar lilla spegeln och upptäcker en gammal tant i spegeln.

Ojdå.

Det är visst jag det?

Och nu ....


På eftermiddagen åker pensionatsvärden hem till landet Halland.

Själv ligger jag på soffan under blommiga täcket och nyser och nyser.

Svettlockigt hår.

I flera timmar tittar jag på kulturella program i svt2.

Somnar.

Tittar igen.

Lyssnar till Händel.

Allegro.

Applåder.

Tända ljus på mitt bord.

Pelle som snarkar.

Alldeles totalt slut på är jag.

Nära livet.


Just så.

Söndagsfönstret ..

Pelle, som hela natten var sur och puttrig .., ger upp.
Till slut hoppar han upp på loppisbordet och lägger sig för att sova.
Madame Avocado är lika hängig som bloggmadamen.

Ovanför min säng, nere vid fotänden, finns en stor spegel.

Där ligger jag .. vänd mot spegeln och tar en bild.

Och jag är sjukare än jag någonsin i mitt liv har varit, tror jag.

Ont överallt.

Hög feber på morgonen.

Huvudvärk.

Den snälle pensionatsvärden som nu börjar känna sig någorlunda, ska åka och handla färsk ananas, apelsiner, grape och citroner och även ta hem min fruktpress .., jag längtar efter juice så jag blir galen!

Nu mot sängen igen.

(Och med tiden blir pv en duktig bloggare .., nu har jag från soffan dirigerat hur man lägger in bilder här på sidan ....).


Ajöken, sa fröken.