Klockan 22.00 piiip ...

... säger jag hej och godnatt till pv.

Han sitter i vardagsrummet och tittar på en James-Bond-film och har inga planer på att göra mig sällskap.

Själv tar jag pElle i famnen, går en trappa upp och lägger mig under täcket för att lyssna till dagens sommapratare, nämligen Henke Larsson.

Och där ligger jag .., med fönstret på vid gavel och fläkten på högsta speed .., och lyssnar till den före detta fotbollsspelaren och jag, som inte har några större förhoppningar om ett intressant program, faller pladask!

Så bra det är!

Det underlättar förstås om man är intresserad av idrott (läs: fotboll), men det var mycket annat som togs upp i programmet och jag är fylld av beundran på vilket sätt det gjordes!

Producent var Henrik Johnsson och han har säkert bidragit till slutresultatet.

Betyget från mig: 9 av 10.

(Och nej, tyvärr .., det var inte jag som fångade herr Larsson på bild.)

På tisdag tänker jag INTE missa det här programmet.
Lyssna på trailern. Vilken röst!

Kväller ...

pElle .., sexton eller sjutton år och pigg som en lärka.
Men halvdöv. Eller hel.

Sju timmar i affären och mycket folk nästan hela tiden.

Det är varmt som i helvetets förgård - kvavt - en tryckande hetta, nästan som i en bastu .., och småbarn gråter och en turistande norsk kvinna blir rosenrasande när kunden bakom henne har glömt avskiljarpinnen och det köps glass och tonic water och läskbackar och godis och när jag står vid ostdisken och försöker göra fint i hyllan, kommer en äldre farbror och säger att han vill prata med mig.

"Prata på du!" säger jag och då lägger han handen på min arm och säger snälla saker och jag ger honom en kram och tänker att ibland kommer snällord som allra, allra bäst.

Sen står jag i mejerikylen och fyller på med youghurt och hör då en manlig stämma som frågar sin kompis nånting ("och vars skull de va då ...?" säger han) och jag ler för mig själv och pratmannen ser inte mig, men jag ser hans tröja .., och jag säger ..."och varifrån kommer den här herrn då ...?" och då hör jag hur han ler och svarar ..."från Sävar, och du torde väl vara från inlandet nånstans, kanske Malå ...?" och då blir det bara så härligt!

När klockan är tjugo över sju moppar jag hemåt.

Då kommer ösregnet .., och över havet ser jag hur det blixtrar, men moppen brummar ju, så något ljud hör jag inte och lika så gott är det.

Nu stundar en hel ledig dag, sen är det full fart måndag - torsdag, ledig fredag och så jobbarhelg igen.

Men sen ..., är det bara en vecka kvar tills det är semester.

En veckas ledighet.

Å, hjälp .., så härligt!

Det är lördag ...

... om någon nu har missat det.

Och som vanligt åker DN:s korsord fram.

Ett hemifrånfönster ....

Den rara Anitha fångar i susande förbifarten flera fönster och även malån på höger sida ..., ja, där hon sitter på bussen från Malå och är på väg söderut, till sitt nya hem.

Just här, när bilden tas, passerar bussen Malå sjukstuga.

För mig är den är en sån stor del av min barndom, så det är inte sant.

På sjukstugan arbetade mamma.

Aldrig hade hon så mycket tid med mig, som just där och då.

Ibland, när mamma arbetade helg, brukade pappa och jag själv åka upp och hälsa på henne.


Gammal bild.
Vid rosa pilen fanns personalvåningen och på första planet mottagning och röntgen.
Huset till höger var folktandvård.
Längan till vänster om rosa pilen var själva vårdavdelningen.
Längst till vänster står läkarbostaden.


Vi satt i personalmatsalen (med en radio som var placerad liksom högt uppe ...) och pappa skojade med biträdena och bjöds på kaffe i landstingets porslin .., och mamma var så fin i sitt mörka hår och sköterskeuniformen.

Det kändes t r y g g t att vara där.

Allt kändes bekant och hemtamt.

Medicinskåpet (mamma hade nycklarna i fickan) .., det inte alls stora köket där Maja Linde var kokerska och där det fanns en liten mathiss, den första hiss jag någonsin hade skådat.

Och den - i mina barndomsögon - evighetslånga korridoren och "biblioteket" med böckerna om Barnen Hedenhös.

Allt det tänkte jag på, när Anithas bild kom susande genom rymden.

T a c k!

Och nu vet jag ...

.... att det verkligen är snokört som växer i slänten!

Tack du underbara Mian!

Resumé ....

En alldeles ljuvlig arbetsdag blev det!

Sista timmarna tillsammans med Emmeline och Alexandra och aldrig att jag upphör att förvånas över hur underbara töser där är i affären!

Moppade hem - fylld av glädje -, och har nu gjort pizza och på bordet står ett stort glas vin och nu är jag ledig ända tills klockan tolv i morgon och pv har äntligen sommarlov på riktigt och är glad och lycklig!

Ikväll blir det repris på sommarprogrammet (från idag) och kanske, om jag orkar, ska jag läsa ut boken av Anne Tyler, den som heter "Påminnelsen".

Den är inte särskilt bra, men man kan ju offra sig.

När frestaren är framme ...

Om man arbetar i en butik som själv gräddar bröd (en särskild frys finns enbart för dessa halvfabrikat .., bröd av alla de sorter som bara läggs på plåt och sedan gräddas i ett antal minuter .., och döm om min förvåning när jag såg exakt likadana wienerbrödskartonger levereras till ett av bagerierna i Ystad!), då kan jag lova er att det är måttligt lätt att hålla igen.

Hålla igen midjemåttet, alltså.

När vi i lilla kvartersbutiken i Ystad började sälja nybakade pecan-wienerbröd, gick nog de flesta av oss anställda upp i vikt ..., och jag undrar hur mycket av "hullet" på min rumpa och mina lår som härstammar från dessa ljufvliga bakverk!

"Vill du ha ett pecanwienerbröd till fikat ..?" sa ofta Åse.

Det ville man.

Ofta.

Och nu, i Hemköpsaffären .., samma elände.

Doften från nygräddade wienerbröd går liksom inte av för hackor.



Inte doften av vaniljhjärtan heller.

Efteråt pudras florsocker på ..., å, så vackra dom blir!

Plu 6115.



I mejerikylen hittade jag igår alltid lika rara Emmeline och Johanna.
En blivande socionom, en blivande journalist.
En meteorolog uppenbarade sig också.
Hon arbetar i charken.



Alla har vi olika egenskaper.

Emmeline är t.ex fenomenal på att "röja upp"; igår tog hon sig an ugnen där alla bröden gräddas, ja, hela den lilla hörnan på lagret var så fin .., det var knappt att man kände igen sig!

Glädje ...

... är att lyssna till detta.

Torgny Lindgren som högläser från sin bok "Minnen".

Och jag ler åt igenkänningen.

"Igentjänningen".

Dom västerbottniska tje-ljuden.

"Betjymmersfri".

Sånt.

//Tavlan köpte jag på auktion. Jag tycker sååå mycket om den, men ska nu försöka hitta en lämplig ram. Så länge står den ovanpå radion i köket och sprider glädje.

Under klubban ...

Lisa Larssons Pippi Långstrump ligger redan på 2800 kronor, innan auktionen ens har börjat.
Jag minns att mamma hade en Lisa Larsson-räv på spiselhyllan.
Undrar just vart den tog vägen?

I helgen är det auktion igen i Heberg, bara någon mil härifrån.

Åååå, det märks att det är sommar, nu är priserna mycket högre än i vintras!



Ett vackert fat från Rörstrand: 400 kronor.


Det som genast skjuter i höjden är samlarporslin, men även hakkorsmedaljer, som redan nu, på nätet där man kan bjuda i förväg, ligger på 550 kronor.

För en enda medalj, alltså.

Vem vill ha en sådan?

Inte jag.



Gustavsberg "Argenta", helt ljuvligt och inget bud ännu.
Den skulle jag gärna köpa.



Inga bud ännu på dessa .., dom brukar gå hur billigt som helst!

Jag är ledig på söndag och hoppas att vi kan ta en sväng förbi auktionslokalen.

//Alla bilder är från hemsidan.

Fredagsfönstret ...

..... kommer även det från Lappland, från trakten av Arjeplog.

Det var Solveig som har bloggen "Långt borta och nära" - som hade håven redo.

Har ni vägarna förbi Arjeplog, så glöm inte att besöka Silvermuseet, grundat av läkaren Einar Wallquist.


Vi hade i mitt barndomshem en bok författad av denne man och jag minns hur intressant jag tyckte att det var.

Här ett utdrag från museets hemsida, som det är hopplöst att länka till.

Författaren

Vardagen består av hårt arbete för den unge doktorn.
De långa sjukresorna, ofta till fots eller på skidor, möten med färg-
starka ortsbor, allvarliga sjukdomsfall med krav på avgörande beslut –
allt sådant skildrar dr Wallquist livfullt och målande i brev till familj
och vänner i de södra delarna av landet.

Efter enträgna uppmaningar från brevens mottagare faller Doktorn
till föga och framför en förfrågan om utgivning av läkarhistorierna
hos Bonniers förlag.

Kan Doktorn komma ges ut 1935 och skall följas av ytterligare ett
25-tal skönlitterära verk, de allra flesta även illustrerade av författaren.
Även medicinsk facklitteratur och kulturhistoriska faktaböcker ingår
i einar_wallquists bibliografi

(Bilden har jag lånat från museets hemsida.)

Jaaa ...

Här är ännu en skönhet från danska fröpåsen.

Det är mycket blått och gult.

Fröpåsen ...

Ni vet, den från den danska firman .., ja, den kanske inte var så pjåkig ändå?

Nu plötsligt dyker det upp nya små blommor!

"Den där gula .., är det inte åkersenap?" sa min störstasyster.

Kanske det.



Och här är en ny bekantskap.

En luden historia med stora blad!


Och här ytterligare en .., och svårt med skärpan i blåsten.

Gurkört är det, förklarar Mian i en kommentar.

En liten, liten vit blomma har också dykt upp.



Spireabuskarna inhandlades i Ystad i fjol, som ganska små plantor.

Det är helt ofattbart vad dom har vuxit .., nu är dom snart metern höga!!


Och pv:s röda rosor ("Ingrid-Bergman", tror han att det är) prunkar nu som bäst.

Efter jobbet ...

... sätter jag mig ute på altanen och vänder lilla högtalaren ut genom fönstret och så sitter jag där och lyssnar till dagens sommarpratare, miljöpartiets f.d. språkrör Maria Wetterstrand.

Å, det är helt ljuvligt ute .., vinden mot ansiktet och pElle som kommer och nosar på min högra hand och kaffekoppen intill och jag tycker att det är ett intressant program med aningens inblick i det politiska livet och generös hyllning till Mona Sahlin (lyssnade hon till detta torde hon ha fällt en tår av rörelse) och flera skopor ovett till kvällspressen.

Ett program helt olikt gårdagens (Timbuktu), men ändå intressant.

Musiken inte alls i min smak, men det bekymrar mig inte.

Betyg: 5 av 10.

Enligt önskemål ...


Ulrika ber om länkar till småintervjuerna med dom olika bloggarna.

Okej, ja, jag fixar inte att lägga in dem i någon länklista, det får bli så här.

Här är den med bohusländska (fast skånska) Ann.

Med Eva i Jämtland.

Med distriktssköterskan Lotha.

Med Anna i Sheffield.

Och med den inofficiella världsmästarinnan i stickning: Ulrika i Västmanland.

Och så en lista ...

Nej, jag måste lära mig att hantera kameran bättre.

När jag tar närbilder på ett motiv som ligger på ett vitt papper, då blir det så här "elegant" ,-)

Fyra runda fönster från Frankrike ...

"Här kommer några inzoomade fönster, fångade när vi var hos fransk god vän vid havet häromkvällen.

Känner du att det är 28 grader varmt klockan nio på kvällen?

Vacker provencalsk husfärg tycker jag!

Hälsningar Monet."

//Ja, du kära Monet .,. det känner jag - att det är 28 grader varmt -, för det är ungefär vad vi har haft idag, ja, just nu är det bara arton grader, men ändå!

"Sommar, sommar, sommar ..."

Klockan 23.47.

Jag säger bara en sak: vilket helt fantastiskt sommarprogram Timbuktu bjöd på!

Intressant, gripande .., ja, det hade nästan allt!

Betyg: 8 av 10.

Ännu en arbetskamrat ...

Det är helt otroligt hur många rara arbetskamrater det finns i affären!

Johanna Josephsson på bilden här ovanför, är en av dem.

Hon är som en enda stor solstråle och man blir glad när hon står i kassan mitt emot.

På bilden är hon på väg hem från sitt pass och jag fångar henne ute på lagret.



"Jag slår vad om att du har höger tumme upp ...?" säger jag.

Det har hon inte, hon har vänster.

Och så är hon Kräfta (fyller år i övermorgon) och studerar på journalisthögskolan i Göteborg.



Lillasyster är hon också och blir man inte glad av att se så somriga fötter, då vet inte jag.

På min fråga hur hon trivs med tillvaron, ni vet, på den där skalan från 1 - 10, ja, rent allmänt, svarar hon -efter någon timmes funderande - så här.

"Hej!

Nu har jag funderat på din fråga och jag skulle svara att jag är 9 av 10 nöjd med livet just nu.

Är lite svensk och vågar inte säga 10 för det känns så definitivt på något sätt.
Som att jag inte kan ångra mig sen och vara ledsen och missnöjd.

Men överlag är jag verkligen glad och nöjd med det mesta.

Jobbet (mest på grund av alla fantastiska arbetskamrater) pojkvännen, sommaren, vännerna, familjen och så.

Kramar Johanna."

Och nu hamnar hon här, bland alla andra vänsterhänder.

Ikväll ...

... simmade jag i solnedgångsblänket.

Fiskmåsar skrek .., jag hörde ejderhoandet och plasket när pv dök i.

På en klipphäll intill satt en man och rökte en cigarett.

Det visade sig att hans morfar och mormor hade bott i Vormträsk, inte långt hemifrån.

Och nu blir det kvällsfika.

Håret är plaskvått ..., svalkan från badet finns kvar.

aaaaaaaaa och !!!!

Hjälp,vilket fint tangentbord jag nu har och tänk, jag kan skriva såväl aaaaaaaaaaaaa:n i massor, som utropstecken! !!

Stor lycka.

Tack pv!

(Inläggen här under är skrivet med pv:s dator, men där ser min sida helt annorlunda ut.)

Timbuktu sommarpratar.
Jag såg honom "live" i Malmö.
Helt underbar var han!

Morgonstund ...

Sitter på stentrappan och dricker morgonkaffe.

En trekant hönökaka i ena handen.

På gräsmattan ligger sigge nilsson och gonar sig.

I mitt knä: Dagens Nyheter.

Denna ständiga källa till glädje.

"Behöver vi verkligen en morgontidning ..?" sa pv, som läser fritt på jobbet.

Jo, det behövs.

Och medan pElle tigger om en bit påläggsslinka, läser jag om mannen som nu fyller 80 år, herr Zioma Zubicky - det är han som är på bilden -.

Det var den mannen, han som hade suttit i koncentrationsläger, som jag kontaktade och frågade om han kunde tänka sig att komma till Malå och för skolelever vittna om vad som egentligen hände, då på 40-talet.

Alldeles tydligt minns jag hur jag satt vid telefonen och snurrade på nummerskivan .., allt utom den sista siffran ..., och så ..., letade jag rätt på modet, slog den sista siffran ..., och herr Zubicky svarade i andra änden.

Kunde han möjljgen tänka sig ...?

Det kunde han.

Och jag tänker på Carl-Olof Sjölund, min f.d. lärare, som hjälpte mig att ordna reseersättning och annat till herr Zubicky och jag fylls av värme över denne Carl-Olof som inte längre är i livet.

En morgontidning är ren och skär glädje.

Och igår läste jag om Greklands öde och äventyr och om korruptionen som är så utbredd och om skatterna som ingen vill betala och om statsanställda som går i pension vid femtio års ålder!

Är det underligt att landet står på randen till konkurs ..?

Det är vad jag tänker.

På sid. 43 läser jag en insändare med rubriken "Låt pensionärerna slippa tv-licensen".
Radiolicensen också.

Och på sid.41 finns en bild på Träsksångaren, en fågel från Sibirien som nu är på celebert besök i Jämtland.

Larmet har gått!

"Härskådande ornitologer över hela landet lämnar allt och drar iväg 100 mil norrut utan att tveka för att få ett guldkryss för en sällsynt art", står att läsa.

Och nu ska jag ta ett förmiddagsdopp, innan det är dags för arbete.

Allsång på Skansen ....

Och hur blev det?

Ja, trevligt, men den här "webb-Anton" kunde man - för min del - , gott skippa, jag förstår helt ärligt inte vitsen med honom? Möjligen att föryngra det hela lite?

Och programledaren var nog bra, även om jag hade önskat mig lite mer ödmjukhet vad beträffar föregångarna.

För mig är Lasse Berghagen numero uno.

"Det här var nog den bästa allsången någonsin!" sa den euforiske programledaren på slutet och jag tänkte på Anders Lundins fru som stod på scenen och körade ..., så pinsamt det måste kännas!

Nåja, detta var premiären, det kanske blir hur bra som helst.

Dagens fönster ...

"Fönster från ett tempel i norra Thailand ...", skriver Guy från Arvidsjaur.

Tack snälla! säger jag.

Med lånad dator ..., dvs, pv:s bärbara.

Jo, så här var det egentligen i det förra inlägget.

Min ena syster bor i Australien och min andra på landet utanför Hörby.

En dotter bor i Upplands-Väsby, den andra på Ekerö.

Sonen i Malmö.

Älskade barnbarn alldeles för långt borta.

När så min störstasyster meddelar - nästan som en överraskning - att hon och Nathalie ska komma på besök idag, så blir jag så lycklig!

Ja, jag blev lika lycklig som när Anna, Micke och Anders sov över här i fjolsomras, å, det levde jag på så länge!

Och nu satt vi ute och åt den stekta och igår-fångade-fisken ..., och jordgubbar och glass och min syster hade kläder i rött och vitt, precis som alltid, och Nathalie hade grön tröja, precis som alltid och jag min vita tunika - precis som alltid -.

Länge var dom här.
I flera timmar!

Och jag översköljdes av tacksamhet och tänkte att det betyder så mycket; detta att ha ett Sammanhang och ibland har jag känt mig ensam här i landet Halland, men nu blev det så bra.

Och sonen - på väg till bröllop på Ulvön -, ringde.

Allt kändes bra.

Och jag vet precis hur mycket jag älskar min rödvitrandiga syster och Nathalie med gröna tröjan.

Just så.

Glädje ...

Det är så hår ått den förstå bokståven i ålfbetet hår åvlidit.

Förstår ni?

Men min syster kom på besök och hennes dotterdotter.

Ååå, vilken glädje ......, det kändes så härligt.

Utropstecken - nej - inte det heller.

I morgon inköps ett nytt t-ngentbord på Elgigånten.


Hur som helst: kvällen blev ljuvlig.

Stekt fisk - pv:s förtjänst -.

Ni vet, fångsten.



Dotterdottern läser något från DN som blev skrivet när min mor dog.
I love my systerdotterdotter, utropstecken.
Tjugosju år är hon.
Ägnar sig åt serietecknande.
L u g n.
Lugnast i släkten.

"pElle är förmodligen femton eller sjutton år, jag var hos er när han föddes och då gick jag i mellanstadiet", säger hon, som minns när den kissen kom till världen i Skåne.


Det som hon läste.

Nu ger j-g upp.

Återkommer i morgon.

Irritationslistan ....

Hos sportigajenny läser jag om vad som irriterar henne.

Och jag smajlar och tänker att det vore intressant att höra vad andra människor irriterar sig på.

Ja, jag vet .., det uppmuntrar kanske inte till positivt tänkande, men ändå.

Så nu frågar jag dig .., vad i vardagslivet irriterar dig?

Jenny tog bland annat upp detta att människor inte reser sig upp och lämnar plats till såna som haltar fram på kryckor eller på annat sätt är handikappade/gamla.

Under mina år som pågatågspendlare, kunde jag irritera mig omåttligt på människor (oftast unga kvinnor) som bredde ut sig över två säten (väskan på det ena) och låtsades sova så snart tåget stannade till på en station .., och på så sätt försökte behålla den lediga platsen intill, för ingen nypåstigen ville förstås väcka den som till synes sov så gott.

Och du ...?

Vad irriterar du dig på?

// Själv kan jag bli våldsamt irriterad (läs: arg) på bilister som kommer körande från en liten avtagsväg mot en större (där jag då kör) och så kommer dom farande i hög hastighet och verkar inte ha minsta tendens att stanna upp .., och då blir jag i stället osäker och tvärbromsar!

Något annat som irriterar mig är kunder som lämnar pappersnäsdukar i kundkorgarna.
Äckligt!!

Rexxie sa...

...och jag irriterar mig på folk som irriterar sig på massvis med småsaker som de egentligen inte skulle behöva irritera sig på... Världen skulle bli betydligt trevligare om folk slutade irritera sig!
(och en del förstår jag faktiskt inte, som t.ex Torun som irriterar sig över att fotgängarna har fräckheten att gå över gatan när hon sitter i en buss?!)

//Men Rexxie, jag förstår vad Torun menar. Just i Lund råder anarki vad beträffar gång, - och cykeltrafikanter. När bussen har stannat för att släppa av resenärer, väller det som en flodvåg rakt framför nosen på bussen, som då inte kommer iväg. Och det tar liksom aldrig slut. Precis som den lurvige i Helsingborg, han lokföraren, sa .., inga trafikanter/resenärer är så nonchalanta som ungdomarna i Lund. Där kommer alltid folk springande på perrongen och är sena och blir vansinniga när tåget går och inte väntar in dem. Skulle man göra det, kom man aldrig iväg, sa han.

Elisabet säger ...

Och jag kan bli irriterad på bilister som kör om mig när jag moppar och inte håller ut, fast där inte är mötande trafik. Det är ytterst obehagligt att ha en bil alldeles intill sig, särskilt om man själv försöker hålla sig så nära vägrenen som möjligt.

Ulrika i England sa...

Jag irriterar mig på oljud. Om grannarna spelar musik i sin trädgård blir jag arg, jag vill hellre lyssna på fågelkvitter. Folk som sitter och prasslar med de där tunna, prassliga plastkassarna på tunnelbanan. Sluta prassla! Ungar på flygplanet som spelar elektroniska spel med det där blippandet ljudet på. Stäng av ljudet. Det gör mig vansinning. Och för att inte tala om att behöva lyssna på ensidiga mobilsamtal i väntrum eller på tåget. Grrrr! Hög musik i affärer kan jag inte heller med. Det får mig att skynda mig ut därifrån utan att ha spenderat särskilt mycket. Om man ber dem vrida ner ljudet så är det så otroligt svårt och komplicerat så det går minsann inte. Oj, nu när jag tänker på alla dessa hänsynslösa människor blir jag såå irriterad så att jag inte kommer på fler irritationer. Oj oj.

Mian sa...

När jag åker till jobbet med tåget på morgonen så älskar jag att väcka en av de dagpendlande militärerna som sitter på det yttersta sätet och blockerar sätet innanför.

En härlig start på dagen för mig, ett rent nöje :-)

Härs och Tvärs sa...

Inte mycket.. men när jag tänker efter så blir jag irriterad på människor som förväntar sig saker utan att tala om det, och som sedan har mage att bli sura/bittra/arga över att deras outtalade förväntningar på andra människor inte uppfylldes.. Det irriterar mig faktiskt.

Cecilia N sa...

Oupp-plockad hundbajs, fimpar och annat småskräp som bara släpps. Större skräp som inte heller hittar till papperskorgen.

(När de sa på radion häromdagen att det skulle bli böter på att slänga engångsgrillar förstod jag det först som att man inte fick he dem i papperskorgen. SÅÅå ingrott är mitt "slänga"! Lämna på marken FINNS INTE.)

Sitta på två säten med väskan på det ena och "sova" är också fult. Speciellt som det faktiskt är förbjudet att ha väskor på sätet på åtminstone de långfärdsbussar som jag frekventerar. De kan fara ikring och skada folk om det blir en olycka; precis som såna passagerare som inte förstått att det är lag på att bälta sig i bussar med bälten. *morr*

Annars är min käpphäst de traktorer som kör med skopan uppe i 2 dm nyfallen oplogad snö längs gator som tydligen någon annan ska skotta. I dagens app-samhälle borde man kunna ordna så att varje traktor med skopan nere på oskottad väg skulle kunna få betalt.

Sen är jag lite fundersam över kundvagnarna. Ibland blir det en jääättelång rad med vagnar och en liten fjuttig längst in. Varför lämnar man vagnen i den långa och inte i den korta som ju "behöver" vagnar?

Steel City Anna sa...

Jag kan inte låta bli att skratta när jag läser att folk LÅTSAS SOVA för att slippa sitta bredvid en annan människa. Det är inte så irriterande, mest sorgligt.

Jag skulle gärna 'väcka' dem för skojs skull.

Annars irriterar jag mej ganska mycket på folk som irrterar sej mycket :)

Monet sa...

För mig är det mobiltelefoneländet. Dels att behöva lyssna på folks privatprat som ofta inte ens är särskilt intressant. Folk som i alla sammanhang ska fibbla efter mobilen och prioritera såna samtal om man är tillsammans med andra är en särskilt irriterande sort.

Alla kommentarerna handlar ju om bristande hänsyn på ett eller annat sätt.

Jag tycker att människor som konsekvent kommer för sent - till möten, middagar, fester (men aldrig till flygavgångar, märkligt va?) är oerhört fräcka. Man stjäl av andras tid och låser upp både aktiviteter och andra människor.

I samma härad ligger dom som bjuder på middag och ALDRIG är klara själva.

Står i duschen eller har mat och dukning halvfärdig när man kommer på utsatt tid. Och som förväntar sig att man som gäst ska sätta igång och hjälpa till och fixa.

Det är väl OK om man kommit överens om typ knytis men annars extremt oartigt.

Sen har jag också fruktansvärt svårt för vissa kvinnotyper som alltid ska lägga an på alla män, helst andras förstås, flirta, krypa intill, smeka på, dansa tätt intill och så. Trist uppmärksamhetsbehov.

Carita (rätt rejält irriterad ...) sa..

Överlag irriterar jag mig på folks egoistiska beteende, särskilt på flygplatser. Folk som står alldeles invid baggagebandet och lutar sig över så att inga andra har en chans att se om deras väskor kommer. Folk som tar emot släkt och vänner precis då de kommer in i ankomsthallen så att inga andra kommer förbi, eller som t.ex. i Umeå blir stående ute i regnet/kylan. Folk som inte lyssnar på eller läser de instruktioner som ges, vilket gör att de som faktiskt gjort det får vänta.

Irriterar mig även på folk på mataffären som lägger upp tre saker på bandet och sedan står och lutar sig mot det, efter sina varor utan att ha lagt upp en avdelare naturligtvis, så att ingen som kommer efter kan lägga upp något.

Folk som går av rulltrappan framför en och sedan tvärstannar irriterar mig oerhört.

I trafiken irriterar jag mig på folk som ligger två meter bakom en i tron att vägen fortare ska bli rak då så att de kan köra om.

Irriterar mig nog på rätt så mycket, märker jag :)

qi sa...

Reklampauser i bra filmer... Detta sönderhackande av bra program för att manipulera oss att köpa något. Numera ser jag uteslutande på svt:s kanaler.

Torun sa...

Ooo - jag vet precis! Folk som VÄLLER över övergångsställen - speciellt det vid Centralstationen i Lund - och tittar bort FRÅN bussen jag åker i (som passagerare) eller ner i marken. Fullt upptagna med sig själv - och OTROLIGT egoistiska. Skulle kunna hoppa av bussen och puckla på de stackarna - en och annan örfil i alla fall ;)

bloggtant sa...

Detta eviga spottande som många håller på med...plus tuggummituggande.

Annars inget värre

Agnetha sa:

Jag irriterar mig på bilar som har bråttom att köra ut framför en i en korsning och sen inte verkar veta var dom har gaspedalen.
De har ingen brådska att få upp farten när de väl kommit ut på stora vägen, vilket gör att flödet störs

mossfolk sa...

Jag kan bli omåttligt irriterad på folk som inte plockar upp efter sin hund... och på rökare/snusare som tycker att det är fritt fram att släppa fimpen/snuset på marken där de står...och på balkongrökare som inte har en tanke på att all lukt stiger rakt in till grannen ovanför om denne har fönstret öppet.

Ingela sa...

Det där med hundskit irriterar mej mer nu när jag har hund själv. Snus - särskilt i påse - och fimpar irriterar mej också mer som hundägare. Nedskräpning över huvud taget är tråkigt och onödigt. Det finns ju skräpkorgar och soptunnor överallt så det borde vara lika lätt att kasta där som på backen.

Tankevågor sa...

Folk som bara går rakt ut framför motorhuven utan att se sig för när man kommer körande i stan gör mig så irriterad.
Värst av allt är de som går mot rött och skjuter en barnvagn framför sig och inte ens bemödar sig med att se om bilarna stannat och står still och väntar på att de ska gå över.

Gunnel sa...

Bilister som tutar när man fått motorstopp får mitt blodtryck att skjuta i höjden.

Lena sa...

Telefonköer...

Mian sa...

Folk som rusar före de som väntat länge, när det öppnas en ny kassa i affären.

Höjden av fräckhet tycker jag.

Tisdagsfönstret ...

"Hej där!

Tänkte på dig då jag satte in bilden - tack för kommentaren - men sen blev det som det blev (i den här åldern) att jag alldeles glömde skicka den till dig ... nu får du tre istället.
(Detta är den första).

Det är Uddjaur som speglas i fönstret - Arjeplogs kommun, Lappland.
En sjö i sjösystemet Hornavan-Uddjaur-Storavan.

Det var bra däruppe frånsett knotten (knortn) som gillade mig -och ingen annan- nåt alldeles hemskt.

Eller var dom bara glada att se mig igen ...

Ha det så gott!

Hälsningar från Långt borta och nära."

Ett tisdagsfönster ...

... från Västergötland, precis som igår.

Men detta kommer från ett utedass på landet hos Jan.

Mians Jan.

Och där inne sitter alltså Mian och tittar ut mot torpet och kommer ihåg att ta upp kameran!

Sådant imponerar!

Tack och bock!

Och här simmas det ...

Ikväll har pv tränat lite inför inför vad som komma skall; Vansbrosimmet.

Från ena lilla ön till den andra - den som syns på bilden - och där är det förbjudet att gå iland ännu - fåglarna häckar just där - och det är ett faaaasligt liv när herr simmaren närmar sig, för att sedan vända åter.

Ingen lång sträcka, 500 meter kanske, men ännu återstår ju tid att öva.

Själv simmade jag bara lite på måfå, mest under vattnet.

Något mer ljuvligt finns inte.

Jag tror att bilden är klickbar.

Kväller i landet Halland ...

Tänk er ett hav som ligger alldeles blankt och stilla.

Tänk er fiskmåseskrin och ejderhooooande.

Tänk er ett lagom svalt vatten att simma i.

Detta måste vara paradiset på jorden.

Det var vad jag tänkte.

Detta ...

Ja, detta är vad jag längtar efter just nu.
Att ligga raklång på en klippa och lyssna till vågskvalp och fiskmåsar.


I väntan på pv sitter jag utanför sjukhusentrén och småpratar med en äldre kvinna.

Åttio år, kanske?

Hon i sin tur väntar på skjuts, - det är grannen som ska komma med bil -.

Och utan att jag har frågat berättar hon.

"Ja, du förstår, jag kom in akut igår och det visade sig att jag hade fått en propp i hjärnan, men den löste dom upp och sen fick jag ligga kvar över natten, men inte har jag sovit nånting.

I samma sal låg nämligen två äldre damer ("ja, äldre och äldre, äldre än mig i alla fall ...", tillägger hon leende) och dom skrek och jämrade sig mest hela tiden och till sist bad jag sköterskan om öronproppar och det fick jag och då blev det äntligen lite sömn!

Men det är hemskt detta att hamna på sjukhus.

Ja, jag har en katt som heter Zlatan, han är så ..., ja, egensinnig .., först var han bara min mans, du vet, han brydde sig bara om maken, höll sig runt hans ben och snurrade och kråmade sig, men sen en kväll sa min man att han skulle gå ut och ta ett bloss och när han inte hade kommit tillbaka efter femton minuter gick jag ut och tittade, då förstår du, ja, då låg han död på marken!

Nu är jag ju ensam sedan ett år tillbaka och grannen lovade att se till så att katten fick mat och blev utsläppt när jag hamnade här och det är förstås lika bra att jag kommer hem igen, hur skulle det annars gå för Zlatan?", säger kvinnan lite bekymrat leende.

I hennes högra armveck sitter en liten vit kompress.

Och trött är hon.
Vill hem och sova .., få lägga sig i sin egen säng!

"Se, nu kommer grannen som ska hämta mig, jag bor i Åled, jaså, du vet inte var det är .., det är norrut ..,", förklarar hon och klappar mig så vänligt på armen, så där "klapp-klapp".

Själv hinner jag sitta i två väntrum och där finns stora platt-tv-apparater på väggen och det visas såpor från USA och jag byter kanal, men då är det gammal svartvit film med Sickan Carlsson och inget av dem är särdeles intressant.

I tidningen M läser jag om hur vi kvinnor kan bevara vår skönhet.

Läppförstoring, rynkborttagning (att ha en bekymmersrynka i pannan borde vara varje kvinnas mardröm, förstår jag ...) och där är före-och-efter-bilder och ofta ser jag ingen skillnad alls, men kvinnorna i reportaget menar att det blev jättebra och känner sig nöjda och då är ju allt frid och fröjd.

När blev det så fult att åldras naturligt? tänker jag.

Ögonundersökningen går bra.

Läkaren är vänligheten personifierad (kommer från Warzawa) och är lite över sextio, men ser minst tio år yngre ut.

"Ja, glaskroppen är lite grumlig, men så blir det ju när vi blir äldre ...", konstaterar hon och vi pratar om detta att åldras och att kroppen liksom tappar styrfart.

"Så är det Elisabet.., efter femtio börjar krämporna komma, jag ser det tydligt här i mitt arbete ...", säger Anna, ja, så heter hon.

Egentligen hade hon drömt om att bli gynekolog, men så blev det nu inte.

Och så önskar hon mig en "glad sommar" och jag har fått pupillvidgande droppar och ser hög och drogad ut och får låna pv:s solglasögon när vi går till bilen.

Så var det.

Bäst att ta med kompassen ...

Idag stundar orientering.

Jag ska nämligen besöka ögonkliniken i Halmstad.

Doktor Siorska.

Målpunkt L.

Om träning ...

Svens vänstra hand.
Bilden togs när han hade vernissage på Söder i Stockholm.


... och vad det gör med människor, har Sven skrivit om.

Som alltid, ytterst läsvärt.

(Och denne Lasse Berg som Sven hänvisar till, om honom kan man läsa här.)

Och hur gick det ...?

Någon sa: "Om fiskar skulle skrika när man tar upp dem, skulle vi äta dem lika sorglöst då?"
Det kan man fundera på.


Klockan fyra-noll-noll lämnar pv huset för att ta upp nätet.

Ett enda fiskenät av inte särdeles magnifik kvalitet.

Vid halv sex vaknar jag och upptäcker herr fiskaren ute vid garaget.

"Nå .., blev det någon storfångst ...?" undrar jag lite raljerande.

Alla vi har pratat med har ju vittnat om hur illa ställt det är, ja, främst med torsk förstås, men ändå.

"Om vi har fått nåt, åh, alldeles för mycket!!" svarar pv och jag tror att han skojar.

Det gör han inte.

Och nu står han vid diskbänken och tar död på den ena plattfisken efter den andra.

Måndagsfönstret ...

Ännu ett midsommarhelgsfönster .., nu fångat av den solbrända, med betoning på brända, Ulrika.

Och det fönstret fanns och finns i Västergötland.

om man har tur så ...

För första gången på flera år, har pv ikväll lagt ut nät.

Sååå lycklig är han!

Nu ringer väckaren klockan 4.00 i morgonbitti.., då ska det vittjas.

pElle och sigge nilsson håller tassarna och hoppas.

"Sommar, sommar, sommar ...!"

Herr Ehrenmark.

I år har jag bestämt mig: jag ska verkligen försöka lyssna till så många Sommarprogram som möjligt.

Igårkväll somnade jag till Mark Levengood, men reprislyssnade för någon timme sedan.

M.L. är ju filurig och man ( i alla jag) blir glad av att lyssna till den mannen.

Betyg: 6 av 10.


Tidigare idag Torgny Lindgren, favoritförfattaren hemifrån.

Åååå, så jag tycker om hans böcker!

Men som radiopratare ...?

Nja.

Jag får nog lyssna ännu en gång.

Som det känns nu: 3 av 10.

(Lyssnade på andra halvan när jag hade gått till sängs. Då blev det bättre. Nej, man ska inte sätta betyg innan man lyssnat klart.)

För övrigt har jag under årens lopp haft två solklara favoriter.



Lars Ulvenstam var en av dem.

Torsten Ehrenmark (översta bilden) var en annan.

I fjol föll jag pladask för Pija Lindenbaums sommarprogram!

Och i sommar tänker jag inte missa Gita Nörby!

Ett kvällsfönster ...

... från Skåne.

Det är vännen Kerstin i Trelleborg som fångade ett midsommaraftonsfönster, så där tjopp, bara.

Med matjessill och allt.

"Alax" matjessill .., med typsnitt precis som Abbas.

Så här var det ...

Utflykt ...

På väg ut.

Och havet blev rejält gungigt när vi kom ut från lilla hamnen och det hände, ett par gånger, att jag hojtade till av något som kan liknas vid förvåning.

Eller lite-lite rädsla.

"Snälla .., du behöver väl inte gå längre ut från land nu ...?" sa jag.

"Lugn bara, vi går rakt norrut mot Falkenberg, så har vi medvind in i hamn igen ...", sa pv och log.

Inte en endaste makrill nappade ..., solen gick i molnen .., och vi vände mot land.


Och då kom förstås solen tillbaka!

Medan pv fixade med segel och annat, satte jag mig vid det lilla blå bordet och väntade.

Turister passerade .., nu, i semestertider, hörs nästan bara stockholmsprat och ett av paren var måttligt sams och mannen sa ..."du kan väl för fan inte börja planera nästa sommars semester med Flisan nu!!" och där kom en man med en hund som bara gick på tre ben och där kom en äldre kvinna med en hund som hade reumatisk värk och knappt kunde gå alls.

Tack för maten ...

... sa lilla gråkatten och kråmade sig runt mina ben.

Så jag klappade henne lite.

Det skulle jag inte ha gjort.