Det finns en mig närstående person som har synpunkter på såväl dialogen (läs: monologen ...) som handlingen i den här eminenta filmen .., ja, personen ifråga menar att den är aningen torftig.
Enjängd, skulle han också kunna säga.
Ja, ja .., jag har minsann tittat på filmer av Ingmar Bergman där jag inte har förstått ett enda dugg efteråt och att ändra inriktning från Ica-kassörska till filmproducent är minsann inte gjort i en handvändning.
Men vänta ni ....
Inom ett år hade även den femtonåriga sonen kommit inflyttandes. Vi kämpade på så gott det gick. Barnen var mycket trasiga efter sitt liv hos mamman med knark och misshandel som ingredienser.
Det var jobbigt och jag kände att jag blev tokig om någon satt på min stol vid köksbordet och på min datorstol. Tills jag insåg att det var de enda ställena som jag kände verkligen var mina. Då kunde vi börja jobba med det.
När barnen flyttade efter ett antal år så valde vi också att flytta och reda oss ett gemensamt bo från grunden. Det är viktigt att man får ha sin egen plats någonstans. Kanske viktigare när man är lite äldre och levt ensam där allt bara varit ens egen.
Så långt det här blev. Ville egentligen säga att jag blir glad av er kärlek.
Och av din västerbottniska dialekt.
Själv är jag ju västernorrlänning i själ och hjärta.....:-)
På en skylt vid parkeringen meddelas att här går ett stort antal hästar fria sommartid och man behöver inte vara orolig, dom är snälla.
Och så ser vi dom ..., ett par hundra meter bort.
Pv räknar till tjugofyra löshästar och i samma stund vi ser dom, ser dom oss.
Ser ni dom framför er?
Tjugofyra hästar som kommer lunkande nerför hällarna och rakt mot oss!!
Det är inte långt ifrån att jag pinkar på mig.
Och vips, är dom omkring oss .., ja, som surrande flugor och jag fylls av inutivärme och blir så glad över att vi vågar stå kvar och vinden blåser och det är försommarkväll och livet är bara som bäst.
Just så är det.
... finns på ett pensionat i landet Halland.
Ingela från Malå (som kan lägga text på sina filmer, ååå, jag ska gå en kurs hos henne när vi kommer hem i sommar!) säger i en kommentar att jag har fått mycket mörkare röst, men det är nog det här med hesheten.
I natt har jag hostat så mycket, så till slut lämnade jag sängvärmen intill pv och tog ett enkelrum i stället och där låg jag tillsammans med Pelle som tryckte sig nära-nära matte och jag strök honom över huvudet och hörde hur han spann och i det ögonblicket kände jag mig som den rikaste människan i världen.
Ungefär.
Dom två männen kliver på i Malmö och sitter snett vid sidan om mig.
Prick hela tiden pratar dom.
Och skrattar.
Det är nån slags ryska eller kanske är männen från något baltiskt land?
Arbetarhänder.
Jeans.
Var sin ryggsäck.
Nu är det som allra vackrast.
Blommande rapsfält och harpaltar som skuttar i raketfart över åkrarna.
