Det här är Tyra som för första gången ska sova över hos Anna och Micke.
Här sitter hon, lilla fröken Tyra, i vita ridbyxor och med läppglans i handen.
När hon nu skulle övernatta hos Anna och Micke, så var det ju lite oroligt hur det skulle gå.
Skulle hon våga bli kvar över natten?
För några dagar sedan hade Tyra funderat över det hela.
För henne var det största bekymret huruvida "Anna skulle orka hjälpa henne att bära väskan?" (förmodligen den med nattkläder och allt annat i ...?)
Det är just det som är det bästa med småttingar .., att deras funderingar ofta inte alls stämmer överens med dom vuxnas.
Och när jag ikväll sms:ar och frågar hur det går .,. svarar Anna: "Jodå, hon har just somnat utan att fråga efter mamma eller pappa. Så roligt vi har haft!".
Askmolnet .....
I affären möter jag Johanna som har sommarjobbat hos oss och nu är lördagsinhoppare.
Ingen i världen är för övrigt duktigare på att plocka undan kundkorgar som börjar växa i skyn, än just Johanna.
Nu står hon vid mejerikylen och känner sig lite eländig, ty den här unga damen har inget körkort och hennes pojkvän som egentligen skulle hämta henne, han sitter på en flygplats i Serbien och lär nog få sitta där ett tag till.
Så Johanna får invänta bussen som går om en timme, men hem kommer hon ju trots allt.
Och i kassan står B.
Hon suckar.
"Ja, för maken är i London och kommer sig inte hem .., så i morgon ska jag köra bil till Amsterdam och hämta honom ..., etthundrafem mil härifrån ..", säger hon.
Efter affärsbesöket tvärsvänger jag förbi sjukhuset och tvärhälsar på arbetskamraten som ligger på hjärtintensiven och jag pussar henne på kinden och blir så rörd ..., och där är hennes mamma och plötsligt ser jag vem arbetskamraten liknar .., och där är hennes lille son och sambon och så blir det lite småprat och Året Runt läggs på sängbordet, där det står tulpaner i en vas .., och jag känner hur mycket jag tycker om den här unga kvinnan som alltid är så lugn.
När jag kommer ut till bilen igen, är jag illröd om kinderna.
Så många känslor som rusar runt i kroppen och själen!
Kommer ni ihåg att jag igår berättade att jag ska göra ett collage av ystadbilder innan jag för gott susar iväg till landet Halland?
Att jag ska fotografera människor som har betytt alldeles särskilt mycket under mina sjutton år här i stan?
Det kommer ni ihåg?
Lena Dramaeus - Åberg, hon är i alla fall en sån människa och det är henne ni ser på bilden här ovanför.
Tillsammans med maken Kjell driver hon Åbergs Trädgård och det ska jag säga er, att det är som Edens lustgård!
Om man förväntar sig en plantskola med snörräta rader och inte ett ogräs, då ska man nog åka någon annanstans, men om man vill få i sig en stor dos med k ä n s l a ..., och liksom få ta del av Kjell och Lenas alldeles uppenbara kärlek till sitt arbete, då .., då ska man absolut åka dit.
Lena handlade ofta i lilla kvartersbutiken (där jag arbetade i 13 år ..) och det var kanske där jag lärde känna henne.
Hon är varm och härlig och när jag tänker på henne, då tänker jag: här är en stark kvinna.
Oxe. Storasyster. Har bland annat arbetat som journalist på Sydsvenskan och hos radio Kristianstad. Född i Kristianstad, men har tappat bort skånskan nästan helt.
Vänster tumme upp.
Förr om åren var Åbergs Trädgård just en trädgård/plantskola. Nu finns där ett café med de allra ljufvligaste bakverk.
På borden ligger trädgårdstidningar och Kjells egen bok med odlingstips och matrecept.
Och Lena har illustrerat.
En gästbok finns i caféet också. "Kjell är cool ...", har någon skrivit. Absolut! Det är Lena också.
Nästan genast när vi kommer dit, stöter vi på Kjell. Vad är han ..., tredje eller fjärde generationen trädgårdsmästare? Rödlätt .., fräknig .., bär ofta en sliten läderhatt.
Och Kjell berättar om när han åkte taxi i Stockholm - på väg till trädgårdsmässan i Älvsjö - och taxichauffören från Iran, han frågade vad Kjell sysslade med .., jaså, eget företag ...?
Och så tittade han på den Egna Företagarens händer och sa att detta var ju omöjligt .., "du har ju arbetarhänder!"
I Halmstad kostar Brudspireabuskar 180 kronor styck på en plantskola i Haverdal. Hos Plantagen i Halmstad kostar samma buskar 129 kronor styck. På Åbergs Trädgård betalar vi 65 kronor styck för spireabuskarna. Vi köper åtta stycken.
Betalar gör vi i ett av växthusen där Kjell sitter och skolar om tomatplantor.
Alldeles totalt glömmer jag bort mig och filmar med för fin kvalitet. Alltså får jag klippa bort mer än hälften av lilla filmen. Detta är vad som blev kvar.
Här sitter han, Kjell. Vi pratar om Halmstad och ännu mera Halmstad och om bordtennis och allt möjligt.
I vardera handen har jag en papperskasse fylld med fredagsmat, däribland färska jordgubbar.
Och jag tänker på arbetskamraten som nu ligger på hjärtintensiven med en propp i sin lunga; jämngammal med mina döttrar är hon, det är ju alldeles förfärligt hemskt.
Nu blir det Rickard som arbetar tillsammans med mig på söndagmorgon i stället.
Pensionatsvärden på väg till landet Skåne .., och sonen, han den ende, på väg ner från Stockholm.
Nästa gång sonen kommer ner, andra veckan i juni, då är det för att börja tjänstgöra i Malmö.
Vi har bott granne i en massa herrans år - hemma i Malå -, och rest till Egina i Grekland tillsammans .., vi har - ett otal gånger - druckit kaffe vid deras södervägg och ätit palt och säkert surströmming och allt möjligt annat.
För några år sedan blev Leina ensamseglare och hamnade i Uddevalla.
Så långt härifrån är det inte och när jag flyttar till landet Halland, då är det ännu närmare.
Leina är en sån härlig människa; hon är stark och svag och sprallig och allvarlig .., hon lagar världens godaste maträtter, målar tavlor och har vackra händer och är superkvinnlig.
Ett från Sheffield .., det är Anna som har varit fotograf.
Och ett från London.
Fru Grå riktade kameran mot ett skyltfönster fyllt med Singers symaskiner.
torsdag 15 april 2010
Verkligen en insikt.
Bland alla rara och vänliga kunder i affären, finns bland annat en sjuksköterska i kanske trettioårsåldern.
Hon är söt som ett smultron och har rådjursögon och ett leende som smälter isar.
Ikväll stod hon i den långa kön till min kassa.
"Hanna kommer och öppnar kassan längst bort!" ropade jag och halva kön skyndade sig dit.
Men sköterskan, vars namn jag inte känner till, hon stod kvar.
Och så blev det hennes tur och då ler hon det där varma, varma leendet och så lägger hon sin hand på min och säger ..."ja, jag stod kvar här Elisabet ... och jag har hört att du ska flytta ...!"
Och jag känner hur rörd jag blir och jag tänker att hjälp, så många kunder som jag ska komma att sakna!
Innan flyttlasset går, ska jag ta kameran med mig och fotografera alla dom där hjärtevärmarna.
Det är precis vad jag ska göra.
Och så ska jag ordna ett collage med ystadmänniskor.
Det ska sitta på någon av väggarna i det där gula huset i landet Halland.
Herrekipering i London. Klicka gärna på bilden så ser ni alla små pytteskorstenarna!
Det finns kunder som jag verkligen kommer att sakna och en av dem, är Fru Grå.
Och det är fru Grå som, tillsammans med maken, har besökt London och tror ni inte att hon hade tagit med sig fönsterhåven!
Så totalt underbara ni fönsterfångare är!!
Så här skriver fru Grå.
"Hej Elisabet.
Åter från London. Jag tog med mig våren hem, eller hur? Magnoliorna blommade, körsbärsträden och alla tusentals daffodils. Skickar några fönsterbilder. Kram från Fru Grå alias Ingallill,
Bildförklaring 1: Flott herraffär, häftiga kavajer o skor."
Ojdå, det här hade jag tänkt mig som fredagsfönstret .., nåja, det får det bli ett kvällsfönster.
Jan Lindblads vänstra hand. Femtiotre år. Skorpion och storebror. Vänster tumme upp. Egentligen vill han arbeta inom skolans värld. "Men du vet .., där fick jag inte plats längre .., överallt blir det nedskärningar", säger han. Så länge sköter han om cykelverkstaden på Jennygatan.
Och så kommer jag till cykelverkstaden för att hämta ut min efterlängtade cykel.
Jodå, den är klar!
Etthundrafemtionio kronor kostar reparationen och jag är så lycklig, så lycklig, när jag hoppar upp på cykeln och ger mig av.
Efter tio meter blir det TVÄRSTOPP och det är ren tur att jag inte dråsar i backen!
Det visar sig att någon som reparerat däcket har glömt att dra åt en mutter. Och när Jan, som inte är den med dåligt minne, försöker att fixa det hela, så kan han bara konstatera att nu är cykeln i ännu sämre skick.
Plötsligt fungerar bara 1:ans växel.
Nånting gick sönder i tvärstoppet.
Så kortvarig blev den glädjen!
Nåja, man får trösta sig med att man får motion av allt promenerandet.
Man förstår ju att pensionatsvärden inte har fått så värst mycket sömn, när han generöst erbjuder sig att betala för en sådan här liten tingest - en bettskena som, hopefully, ska förhindra alltför hemska skära-tänder-oljud -.
Ja, den är ämnad till bloggmadamen, alltså.
(Väldigt romantiskt blir det också. Kanske. Inte.)
Mannen som står utanför porten och blossar på sin pipa, ser så härlig ut.
Trygg i sig själv.
Så där som en som har hittat hem och inte bryr sig om att pynta så värst mycket.
En som vet att det duger ändå.
Att han duger.
Och jag grips av våldsam lust att fråga om jag får ta en bild, men fyra månader utan en massa hitochditmöten, gör att fråga-om-lovet-modet har krympt och alltså går jag bara förbi den här piprökande gentlemannen.
Efter ett par meter ångrar jag mig.
Men ..., så vänder jag om och frågar om jag får ta en bild av honom? (Varför tvekar jag? Det är nästan aldrig någon som säger nej, för så är det, att människor ofta mer än gärna berättar om sina liv, ja, men det borde jag ha lärt mig.)
"Tjaaa .., om du inte tänker skrämma småbarn med den så ...?" säger han filurleende.
Det visar sig att mannen är stuckatör, precis som hans två söner.
Om han trivs med sitt arbete?
"Njaaa .., kanske inte så värst numera .. nu är jag tämligen trött på det hela ..", säger han.
I skyltfönstret (och varför tog jag nu inte bilder därifrån!) ligger små änglar av gips och annat som herr stuckatören och hans söner har förfärdigat.
Anne fra Norge.
På Bruksgatan 5 i Helsingborg ligger min favoritbutik numero Uno.
Ååå, de allra mest underbara kläder i glada färger hänger i skyltfönstret.
Butikens innehavare är Anne Minsaas fra Norge.
Anne är precis lika färgglad och vacker som kläderna hon säljer.
Så här ser hennes vänstra hand ut.
Anne är Skytt, är nummer två av fem syskon och har vänster tumme upp.
I sju år har hon bott i Sverige och hon har även UNO-butiker hemma i Norge.
Anne har tidigare arbetat i apotek, ja, i tjugofem års tid.
"Men så fick jag nog av att stå där bakom disken och lägga små medicinförpackningar i små påsar och säga vad det kostade .., alltid samma sak .,. så jag tog mod till mig och sade helt enkelt upp mig och började ett nytt liv.
När jag sedan försökte få ett banklån på 100 000 kronor för att göra inköp av kläder, fick jag tvärt nej.
Men kan du tänka dig, min artonårige son, han fick lätt låna lika mycket till att köpa en bil!" säger Anne med spår av ilska i rösten.
Den här vintern har varit tung, rent affärsmässigt, men nu är butiken fylld med de allra vackraste linnekläder!
När jag frågar henne om var hon befinner sig på den där skalan mellan 1 och 10 .., ja, när det gäller själva livet ... står hon och funderar en stund, sedan säger hon ..."ja, jag skulle nog säga nånstans mellan sju och åtta".
På gågatan. Blir man inte glad av såna här tunnor, då vet inte jag!
Det är här, på höger sida i backen, som herr Stuckatören håller hus.
Svänger man vänster uppe i korsningen, då kommer man till Bruksgatan.
Det är hemifrån-kerstins man Svenne som har tagit bilden.
Och ja, det är en reprisbild, men jag är på språng till tåget (tandläkerskan .., nu ska bettskenan äntligen hamna i min ägo ...) och då får det bli så här.
Dessutom tycker jag att det är ett synnerligen somrigt och vackert fönster.
Hanna är Stenbock som jag själv och har höger tumme upp.
Och hon är lång och vacker och kommer gående med lurar i sina öron.
Nu har hon gjort sitt pass för idag.
Och en bit längre bort, träffar jag Max Ivarsson.
Han är Fisk och har båda tummarna upp!
Jo, så är det och jag måste kolla extra noga.
Här står han och säljer majblommor, det är för övrigt första gången för honom.
Max - som har massor med härliga fräknar i sitt ansikte -, hans storasyster Louise och deras föräldrar, har bott i samma huslänga som jag själv, men nu har familjen flyttat tvärs över gatan.
Och jodå, jag köper en majblomma för tio kronor.
På innergården börjar det spira i buskarna.
Och åååå, så jag önskar att ni kunde lyssna till koltrastflöjtandet som ekar mellan husen!
På hemväg. Gräsmattan på allmänningen översvämmas av blommande scilla!
Ungefär så här känns det när arbetsdagen är tillända.
Och knäet liknar en timmerstock och det sticker som små knivar i det som är knäskålen och där man kanske inte alls kan ha ont, men det har man.
Ändå.
Och jag tar cykeln och lämnar in den på verkstaden en bit bort och sedan blir det promenad till Sparbanken, för nu har hela systemet gjorts om, nu ska vi inte längre använda den i mina ögon så geniala lilla dosan - den som har följt mig till såväl Grekland som Irland -, nej, nu ska här bli bank-ID och vi kunder uppmanas komma in till kontoret och hämta vår startkod.
Ojojoj.
Vi är många som står där i kö och kölappsautomaten har fått spatt och plötsligt åker man fyrtio nummer baklänges!
I kassan sitter en vänlig kvinna som tidigare arbetade på Sparbankens lilla kontor här på Regementsgatan och jag behöver inte legitimera mig .., "jaha, hej Elisabet, dig känner jag ju igen ...", säger hon och ler så rart.
Och för henne berättar jag om min ångest inför att själv installera detta nya och varför måste man ändra på sådant som är så bra?
"Det är för kundens säkerhet ...", säger hon.
Stackars bankpersonal .., ty dom nya betalkorten som vi alla har fått, har inte fungerat som det var tänkt .., det är inte underligt att det på väggen hänger en defibrillator .., risken är nog stor att såväl kunder som anställda kan få hjärtbesvär innan allt detta har löst sig.
Med den nya startkoden i kuvertet, går jag sedan hemåt.
Stupar.
Meddelar pv att nä, jag orkar inte sätta mig på tåget till landet Halland, jag blir kvar här hemma.
Och här är jag nu .., och har alldeles själv installerat det nya betalsystemet och t.om. betalat en räkning och bara det var ju en lättnad och kaffekoppen står här intill och på bänken i köket ligger ett härligt - men lite bränt - bröd från Söderberg & Sara.
Hemmets Veckotidning .., Hänt Extra .., Ica Kuriren .., tv-tidningen och en hel drös andra.
Det ska plockas upp och packas ner, redovisas, buntas och ordnas med buntnummer och sedan blir det till att sätta sig vid datorn för att returrapportera alltsammans.
Har man tur och tidningarna kommer innan vi öppnar, hinner jag få in dem i hyllan innan kunderna kommer.
Har man otur, kommer man att få ideliga frågor från - främst äldre damer - om varför inte Hemmets Veckotidning är på plats och när i så fall och varför och hur det kommer det sig?
Det är som med Kvällsposten och Aftonbladet.
Finns dom inte i stället kvart över nio, börjar kunderna knorra.
"Boken till dig" låg i min storasyster Birgittas rum och jag läste den från första till sista sidan.
Och när författarinnan tjugo år senare besöker Malå på ett litteraturcafé, då ställer jag mig i kö och köper ett alldeles eget exemplar.
Å, sicket kärt återseende det blev!
Vem kommer inte ihåg hennes teckningar som visade hur man bäst skulle framhäva sin figur? Eller tvärtom. Inga schackrutiga byxor på en bred rumpa! Ajabaja. Då får man trolla bort det frodiga med en kjol.
Och hur spännande var det inte att läsa såna här rader?
"--- Där skolungdomen lämnas ensamma hemma, medan barskåpet är öppet och mamma och pappa på egen bjudning. Det blir sprit och dans i mörkret och annat i mörkret i ett annat rum. Och när det är alkohol med i lekarna, då gäller inga resonemang. Förnuftet rinner bort allteftersom spriten rinner till. Frågan hur långt man ska gå hänger ihop med omständigheterna kring samvaron. Mycket smek och många kyssar, när huvudet är tungt av vin, leder över gränsen lättare än man från början trodde."
Ack ja, du underbara Kerstin Thorvall, vad du har förgyllt min ungdom!
