Det här, mina vänner, är Ingalill Gråberg där hon sitter vid sitt köksbord i Ystad.
(När hon kommenterar här på sidan kallar hon sig Fru Grå, men det är det minsta hon är. Hon är färgstark .., vacker .. har höga kindkotor och vackra ögon.)
Ingalill är 40-talist .., nybliven pensionär och en omåttligt rar kund i affären där jag arbetar.
Hon är endabarn (jag skulle ha gissat på storasyster, för hon känns trygg och moderlig), uppvuxen i Karlskoga i Värmland, men tillbringade sina barndoms somrar i Halland, i Harplinge.
Pappa Anton arbetade som brandförman och mamma Margit var biträde i en heminredningsaffär.
Ingalill bor i en
helt underbar lägenhet i det som en gång var ett logement på regementet här i stan.
Tänk er skyhögt i tak.
Tänk er hööööga och vackra fönster!
Fyrkantiga rum.
På väggen i vardagsrummet hänger en tavla med skeppet Emil som motiv.
"Min morfar var kapten på den skutan .., han hette Karl Julius Johansson och var fyrtio år när skeppet förliste år 1917" .., säger Karl Julius Johanssons barnbarn och pekar på ett fotografi av herr kaptenen.
Och den här novemberdagen när skymningen inte är långt borta, sitter vi mitt emot varandra vid köksbordet och bordet är närapå helt täckt av olika sorters lektyr och där är ett levande ljus som brinner så fint och där är en burk eller mugg sprängfylld med pennor.
Hemmet andas kreativitet och hemtrevnad och ändå .., ordning och reda.
Struktur, kanske.
Vi dricker kaffe och äter små kakor från Olof Viktors i Glemminge, allt medan vi pratar om det som hör livet till.
Två barn har Ingalill, men bara en av dem är i livet.
Helt plötsligt, utan minsta lilla förvarning, dör dottern
Malin vid 34 års ålder.
Just inflyttad i nya huset ..., till synes helt frisk och kry den ena dagen och död nästa.
Kvar blir då lille sonen Vincent, 9 månader, och så maken, fransmannen.
På söndag fyller Vincent 5 år.
Hur överlever man att mista ett barn? undrar jag.
Ja, hur överlever man?
Kanske för att man måste. För att man helt enkelt inte har något val.
".... fast det finns dagar då jag bara vill skrika rakt ut ... och nu är det
extra svårt, på söndag är det hennes dödsdag ...", säger Ingalill.
Och vi pratar om hur olika vi tar oss an sorgen .., och vad den gör med oss.
Men vi pratar också om glädjen .., om hennes son Marcus som nyss har gift sig och glädjen i allt detta och lyckan att vara pensionär och göra vad man har lust med eller kanske ännu mera: strunta i det man i n t e har lust med.
Ingalill är Oxe.
Jordnära och trygg.
F.d. sjuksköterska.
När jag ber henne beskriva sig själv .., ja, egenskaper som är typiska för henne .,. tänker hon efter en liten stund.
" ... ja, jag är social och ..., ja, ordentlig .., handlingskraftig också, ja, jag får saker gjorda helt enkelt ...", säger hon.
På den där skalan från ett till tio hur hon tycker att livet är just nu .. ?
"Det är svårt .., vissa dagar är ..., men ..,. ja, jag skulle säga att det i alla fall är mer
uppåt än fem i alla fall ...", säger hon varmt leende.
Sa jag att hon har vänster tumme upp?
Det har hon.