På jobbet ....
1. Nästan det värsta jag vet - när det gäller kassajobb - det är när det ligger kvarglömda eller lämnade kvitton längst ner på packdisken.
Då brukar jag ta varuavskiljaren, ni vet, den där pinnen som man lägger mellan ens egna och andras varor, och så strääcker jag mig så långt jag når, fångar kvittot med pinnen och drar därefter kvittot dit jag står.
Fort går det också.
Schwisch! säger det bara.
Just detta var vad jag gjorde ikväll.
Då ler kunden som just har betalat och skådat detta.
"Hör du, det där har du gjort tusentals gånger, eller hur?" säger han.
"Jepp!" svarar jag.
Och jag förundras över att han alls har
noterat det hela.
"Får man fråga vad du arbetar du med som har sån snabb iakttagelseförmåga ..?" frågar jag.
Då ler mannen igen.
Och säger: "Jag är kriminalare".
2. I entrén till butiken har Svenska Kyrkan en liten anslagstavla och där sitter en affisch med bild på en f.d. kyrkoherde som en kväll ska berätta om sitt liv som "bonnapräst". Den före detta prästen ser ut som en kund som handlar i affären och jag blir så förvånad över att
han har haft det yrket, tänk, det hade jag inte trott!
Vid sjutiden kommer
just den mannen till kassan; det är bara han och jag och jag frågar om det verkligen är han på bilden och jag berättar också om hur
snopen jag blev.
"Nej, inte alls .. jag har ägnat mig åt nåt helt annat ., jag har
nog mer fördärvat människor", säger mannen som är i sjuttioårsåldern och ser så snäll ut. Och glad.
Det visar sig att han har arbetat som bartender på olika båtar och ja, han har verkligen
älskat sitt jobb och han säger att .., "om du bara visste så mycket man får se i det jobbet och så mycket man får
vara med om och så många
förtroenden man får, ja, du vet, när människor har fått lite för mycket under västen".
Jaha, nästan som en präst, tänker jag.
3. En kvinna i min ålder ska just till att betala.
"Å, jag trodde att du hade slutat Elisabet, jag ser dig aldrig numera, ja, jag har rent saknat dig!" säger hon.
Leendet är varmt.
Hennes hand också.
Jag berättar att mina arbetstider numera mest är förlagda till eftermiddagar och kvällar.
Jaha, på det viset.
Sen pratar vi lite om vädret och om mörkret och att det ska bli skönt med alla adventsljusen som lyser upp.
Det är såna gånger jag älskar mitt jobb.
