Kväller ....

Hela dagen har det regnat, i alla fall mer eller mindre. Pv tillbringade förmiddagen i Skallkrokens hamn, där bommarna lades i och vilket tungt och bökigt jobb det är, även om gänget män numera är detsamma år från år, så alla vet precis vad som ska göras. 

Medelåldern kanske ligger på sextio och dom flesta är kunder i affären, ja, en av dem är pappa till Johanna som sommarjobbat hos oss i många år, men nu är journalist. Pappan arbetar med smittspårning i Halland och kunde vittna om hur smittspridningen nu kommit ner i långt yngre åldrar - många studenter - och om detta pratade vi en bra stund och en annan av männen hade - precis som pv och jag själv - haft covid och fick ta det lite lugnt. 

Ja, jag körde dit när det var en timme kvar kanske att arbeta för dem .., tog lite filmer .., och satt sedan i bilen och väntade. Harry i baksätet, spanandes efter husse. 

Resten av dagen har vi bara tagit det lugnt. Pv var trött förstås .., jag somnade på soffan ., han tittade på näst sista avsnittet av "Tunna blå linjen" och i morgon är det söndag och då - halleluja - kommer Sonja hit på besök! Vi ska grädda våfflor. Sonja har fått båda sprutorna vaccin och själva är vi - enligt läkare - smittfria, så det ska bli såå trivsamt. 

Och som på bilden såg det ut när jag vid sextiden ikväll gick ut och fyllde på fågelfröbehållarna. I rabatten upptäckte jag gullvivor och liljor på väg upp. 

Såå mycket glädje!

En till .... som jag beundrar.

Elaf Ali, den unga kvinnan - född i Bagdad men uppvuxen i Skåne -. 

Elaf som synts en hel del i tv den senaste tiden och som har skrivit boken "Vem har sagt något om kärlek?" som handlar om detta att frigöra sig från en hederskultur. 

Vilken stark tjej! 

Så  k l o k. 

Här är en länk till SVT och en del av en intervju med henne.

Det finns människor ....

... som jag beundrar nåt så vansinnigt. 

Människorna i Myanmar, till exempel. 

Vilket mod!

Vilket mod!

/Och så önskar jag att någon kunde ordna fram en teleprompter med större text till president Joe Biden. Detta eviga kisande för att kunna läsa .., å, det måste vara hemskt!

Dagens fönster ....

För fem år sedan det här datumet, hälsade vi på Fallnaveka i Småland, hos pv:s storebror Tommy. (Fantasin visste tydligen inga gränser vid namngivandet ... Tommy och Thomas Och mina barns pappa heter Tommy och lillebror Conny!)

Just då var herr Göransson i färd med att bygga en veranda och det är väl taket han kikar på. 

Denne Tommy är så snäll och har lovat att göra pv sällskap till varvet på Tjörn, för att hjälpa till när allt ska på plats på båtens nya, fina däck. Jag har tackat nej och blir hemma tillsammans med Harry och samlar kraft. 

Vanans makt ....

Den som läser här vet nog att jag är en flitig tittare av SVT:s Morgonstudion. Många tycker att det är ett oskick att ägna någon timme åt tv på morgonen, men då tänker man rätt enkelspårigt. 

Under alla mina år här i Halland, har jag arbetat eftermiddag/kväll. Börjat två eller tre, kommit hem halv nio eller halv tio på kvällen. Då har kvällsnyheterma sedan länge tackat för sig och jag tycker att det känns bra, detta att få en uppdatering så där på morgonen. 

På fredagarna är det "nyhetspanel" hos såväl SVT som konkurrentkanalen tv4. SVT har valt en yngre panel och det är ganska mycket flams, tycker jag, alltså. Då händer det ofta att jag flyttar över till 4:an, just för panelens skull. Sen skuttar jag tillbaka (reklam och matlagning kan jag stå över på morgonen) till modershuset.

Jag tror dessutom att SVT tänker fel. Ungdomar tittar inte frekvent på den kanalen .., ungdomar håller sig till 4:an. (rätta mig gärna om jag har fel!), om dom öht tittar på morgonnyheter. Så detta att försöka poppa till det lite, det faller platt. Det är vad jag tror.

Hos tv 4 var det nu på morgonen dessa tre i panelen: Björn Wiman från DN, Eva Hamilton (f.d. SVT-chef som fick sluta då hon passerat åldersstrecket) och så mannen med elegant fluga, vars namn jag glömt. Dick, kanske?

 Det kändes seriöst. 

Här en länk till paneldebatten.

Sammanfattning ...

Sydafrikanska viruset. 

Uppgivenhet. 

Morgonstudio. 

Ekorrar och bofinkar. 

Blåser bubblor i sugrör och i pipen.

När medicinen ska tas, råkar jag ta även pv:s blodtrycksmedicin. 

Aj, aj. 

Plockar bort allt enris och slänger i en hög.

Klipper ner vissnade blommor från i höstas. 

Sen är det godnatt eller slut på orken.

Pv kommer hem och gör rårakor, jag fixar rödkålssallad.

Fotboll på tv.

Sigge ligger nära-nära med huvudet på min hand.

Alltid på min hand. 

Älskade Sigge.

Planer läggs upp. 

Inte mina, men pv:s. 

Kanske blir det varvet i Bohuslän efter påsk.

Frågar pv var han ligger - procentmässigt - rent fysiskt?

Nittio, nittiofem, svarar han. 

Vi enas om att för min egen del kanske det rör sig om fyrtio.

Födelsedag ...

Idag skulle den här herrn - min pappa - ha fyllt etthundraelva år, ja, om nu inte om hade varit. Denne sportige idrottsman som alltid höll sig så "fit", som tränade friskt - åkte längdskidor eller sprang i spåret -och gympade i hallen var kväll innan han gick i säng .., inte rökte och var oerhört måttlig med alkohol, han dog vid sextiosex års ålder av en hjärtinfarkt och så var det med det. 

Jag har i alla fall tänt ett ljus till hans minne, denne så innerligt älskade pappa Ivar. 

Och för övrigt?

Sover dåligt, men när man inte ska upp en viss tid spelar det ju ingen roll. 

Var uppe tidigt .., förberedde frukost till såväl pv som mig (han tog Harry på Johanssonrundan) och sen har jag varit ute och klippt ner lite fjolårsblommor .., jag har räfsat lite-lite .., suttit och vilat en stund .., tittat på alla små bofinkar vilka dykt upp helt plötsligt .., jag har hört och sett staren (satt på översta tegelpannan på taket) och jag räfsade lite-lite till (det rör sig bara om minuter), men sen fick det vara nog. 

Nu har jag suttit inne och blåst bubblor med ett sugrör i ett glas - om och om och om igen - och pv lär komma hem tidigare idag och vi planerar rårakor med stekt bacon till middag. 

Efter några timmars solsken, är det nu gråmulet och inte alltför varmt ute. 

Nåväl. 

Gott ändå.

(Just nu spelas på Spotify "Can´t help falling in love with you". Den spelade jag nästan nonstop på den jättelika skivspelaren på Dungers konditori i Malå, det var väl i slutet av sextitalet. Såååå romantisk!)

Dagens fönster ....

.... finns här, bara några meter ifrån mig. 

H u r .....

.... kunde SVT direktsända Göran Lambertz presskonferens?

Detta övergår mitt förstånd. 

Jag blir kräksjuk när jag ser denne man - flinande stå och raljera - och hålla hov.

I ett annat liv - som kassörska  på Ica Supermarket i Ystad - har jag ett gift par i kassan. 

Kvinnan packar i varorna och mannen betalar. 

Jag känner dem inte.

När kvinnan tagit kassen och gått några meter, ger han mig en liten lapp - jag tror först att det är kvittot - men det är det inte och han som smyger in lappen i min hand

Så väntar han en liten stund medan jag läser det han skrivit. Sen låtsas jag slänga den i papperskorgen.

Det var den här lappen, den som syns på bilden. 

Mannen var väl i Lambertz ålder och jag var väl minst femton år yngre. 

Ibland undrar man ju. (Men han kanske bara ville bli min brevvän ....).

Dagens fönster och lite till ....

... finns i det gula huset på kullen, allt uti landet Halland. 

Kan berätta att på förmiddagarna, fram till kanske ett eller två, känner jag mig såååå stark! 

Det är helt osannolikt vilken förändring det har blivit. 

Sen tappar jag styrfarten (som inte varit nån våldsam fart) och vilar och blåser bubblor mest hela eftermiddagen, men ändå. 

Tänk, att man kan känna sig nästan-frisk mellan varven, men ååå, vilken glädje! 

Och nej, jag har inte följt alla råd. Jag har suttit ute och bara njutit .., jag har försiktigt räfsat ihop lite solrosfrön .., och jag känner tydligt hur det går framåt. Orkar inte med några längre promenader, men det kommer väl och om värmen kommer i helgen, tänker jag göra det allra mest förbjudna: då tänker jag nedsänka min lekamen i Kattegatts salta vatten.

Mejl från Australien ....

Fint väder även här 25C och soligt, men nu börjar det nog sjunga på sista versen. Stora delar av Australien - främst Queensland och New South Wales - ligger under vatten efter enorma regnväder med stora översvämningar som följd och massor med människor har fått evakueras.  Stackars människor - det var samma områden som förra året stod i brand.

I morse åkte jag till Seaford Heights för att betala den sista räkningen i samband med ögonoperationen - den här gången gällde det ögondroppar. Jag köpte ett par läsglasögon, såna där som är mest förstoringsglas, för nu behöver jag inget annat. På hemvägen stannade jag till vid Delin i Christies och köpte en sillburk och ett paket hårt bröd, som Inga ville att jag skall ta med mig till deras lantställe i påsk.

När jag kom hem krattade jag upp litet löv och fyllde på vatten i fågelbadet innan jag ringde gräsklipparen Rob och bad honom komma hit "före CHRISTMAS" !!! 

Naturligtvis pratade jag med hans telefonsvarare och så fort jag sa "före Christmas" så hörde jag ju hur fel det var, men då var min tid ute. Hoppas Rob fattade att jag menade före Easter!    

Och ännu ett mejl. 

Det är väl bra att energin räcker så länge som till klockan ett. Det är ganska dåligt med

min och jag har börjat skjuta upp till morgondagen det jag kunnat göra i dag, något jag aldrig gjort tidigare.  

När jag hade packat undan allt kom Rob, så det blev ändå före JUL - haha - och han håller nu på och snyggar till utomhus. Jag är så glad att jag har honom även om han börjar bli lite dyr,  men han skall ju leva han också,.

Det fina vädret har försvunnit och nu här det helmulet, ganska svalt 20C och det har duggat litet. 

Och har man inget annat för sig ...

... så kan man lyssna till SR P1:s miniserie "Ung gangster", som tar upp detta med unga män (tycks mest vara män/pojkar) som livnär sig på att agera kurirer eller själva sälja narkotika. 

Här en länk till programmet.

Upp i ottan ....

Klockan fem ringer pv:s mobillarm och han tar Harry på rejäl promenad och vid kvart i sju skjutsar jag magistern till Stora Skipås där han ska ta bussen till Halmstad och så hejdå och ha det så bra! 

En timme senare hoppar Harry in i baksätet och jag tar sikte på Slöinge och besöket på vårdcentralen. Halvvägs framme passerar man en sjö eller vad man ska kalla det ..., kanske är det uppdämt på nåt vis, men varje år brukar där vimla av sjöfåglar och just den här morgonen ser jag två tranor och en tofsvipa (lite till vänster i bild) och hjälp, vilken lycka! 

Rent hopplöst är det att hitta någonstans att parkera, så man får hålla koll på den där slingriga vägen så man inte får nån bil i baken om man nu vill ta en bild. 

Det gick bra. 

Och besöket på vårdcentralen gick också bra. 

Sjuksköterskan är kund i affären ("jag saknar dig Bettan!" säger hon och detta får mig nästan att börja gråta) och allt går så bra och det där elvabesöket hos läkaren, det klaras av så där i en mellanakt och det är ju helt perfekt, då behöver jag inte köra hem och dit igen.

Den rara T i receptionen sa - när jag kom - "tänker du stanna här tills mötet med doktorn?" och jag sa att hur trivsamt jag än tycker att där är, så tre timmar i väntrummet, nej, det finns gränser ,-)

Och så hemåt! 

Har surrat med två av tre barn, börjat sortera ut vissnade blomster (i mer än en vecka har dom stått så fint!), gjort diskhon fin med citron och lite annat .., och ska nu ta Harry på promenad, ge fåglarna lite frön och fortsätta att känna mig sååå mycket starkare. 

Och så lyssnar jag till Zara Larsson som sjöng så vackert hos Carina Bergfeldt. Tänk, vad musik betyder. Jag satt på sängkanten (i sjukhussalen) och såg reprisen av Carina Bergfeldts show och så skulle då Zara L. sjunga utan stor orkester eller annat och när hon börjar, då är det som om allt brister inombords och jag gråter  h e j d l ö s t. 

Det var som om den sången hade nyckeln till ens hjärta och till all oro och ångest. 

Här är hon. 

Foto: Kjell-Erik Kristiansen, Sweski/com.

Likadant var det när tvåan i årets Vasalopp - Anton Karlsson - gick i mål och intervjuades. 

"Tvåan Anton Karlsson var känslosam och hade glädjetårar, på dagen 16 månader efter en ryggoperation.
– Att äntligen få ut precis allting, perfekta skidor och en perfekt kropp på den här dagen betyder mycket. Gjerdalen var ett nummer för stark idag, så jag är så nöjd, jag kämpade precis allt jag hade och kunde inte ha åkt en hundradel fortare. Det är bara att gratulera."

Då ringde jag till Anna .., jag snörvlade i telefonen och sa "den här Anton Karlsson ...", och hon förstod på en gång! 

Tänk, att man kan bli så ...., ja, lättrörd är jag i vanliga fall också, men ändå, nu finns det liksom inga gränser

Dagens fönster ....

I Porto tänker sig annannan att köpa fisk, men endast en kund i taget får vara i butiken, så här står hon och väntar på sin tur. 

Tack! som kom ihåg fönstret, säger jag. 

Inte den här gången ....

I vanliga fall gjorde jag postcertifieringen samma dag som jag fick det här meddelandet. 

Älskade att ha det bortgjort! 

Nu dök den upp i min inkorg. 

Så hej på dig du postcertifiering .., men tack och nej tack!

När dörrar öppnas ....

Bilden från 2018, tagen nere hos Ecke och Britt. 

Så vacker färg på hennes tröja!

Det händer mycket nu. 

Först ett mejl från min syster i Australien och hela brevet andas lättnad och glädje, ja, på torsdag ska hon - äntligen - få sin första spruta och det är väl som om frihetens grind nu börjar ställas på vid gavel. Nu är det nära. 

Och igår knackade det på dörren här hos oss och där var Britt med munskydd och hon kom med en så vacker orkidée, en kvist att sätta i vas, allt för att önska oss god bättring och hon var så glad, så glad .., nu hade såväl hon som Ecke fått sin första spruta! 

Det skiljer trettio år mellan oss, men det känns inte. 

Märks inte. 
Ibland spelar ålder  verkligen ingen roll. 

Och det är som en stor våg av glädje som sköljer över människor, vilka äntligen - efter all isolering och oro - ser ett slut på eländet, eller i alla fall, det kan väl inte bli sämre?

Och här i gula huset?

Jo, pv körde till jobbet i morse och jag tycker nog att han såg aningen splittrad ut, men efter fyra veckor hemma (helt ofattbart), så är det kanske inte så konstigt. 

Själv har jag dammsugit, diskat (vi handdiskar och jag älskar det!) tänt ljus, blåst i pipen och ska nu ägna mig åt dagstidningen. 

Någon DN fick vi inte igår söndag. 

Man tappar onekligen sugen. 

I alla fall tidningssugen. 

Dagens fönster ....

Utsikten från lagår'n ut över en av våra åkrar.Det doftar torrt, solvarmt gräs. Vår!

//Tack Ulrika! 

Framåt ....

Sitter ute hur länge som helst. 

Nån slags meditation. 

Yllekappan på och ullsjalen virad om huvudet. 

Lovikkavantarna som Eva stickat. 

Efter ett bra tag går jag runt huset .., i alla fall halva. 

Upptäcker att pv lämnat vattenslangen kvar på gräsmattan, ner mot slänten till. 

Det är det vanliga. 

Han lämnar - jag plockar -. 

Så nu fångar jag in den .., drar försiktigt .., virar ihop den på träpinnen, den på väggen.

Sen är orken slut. 

Men bra så, Elisabet!

Söndag ...

Blå himmel och fint väder rent allmänt, men isande vindar. 

Sätter mig ute på altanen - enda stället där jag hittar någorlunda lä - och gör absolut ingenting. Lite  längre bort längs Ejdervägen hör jag någon kämpa med en motorsåg. Funderar över om det är ett stort träd som ska fällas? Nej, så är det inte. Det är ett altanräcke i trä som nu ska tas bort  och det är dom nya - unga - ägarna till huset som såldes för ett år sedan, det som en gång tillhörde Arne och Ingegerd, men så dog Arne i cancer och ja, då blev det som det blev. 

I det gråblå huset på bilden, bor rara grannen Birgitta som för övrigt har födelsedag just idag. Alltid så vänlig är hon! 

Nu har det blivit spontan lunch (sannerligen inget märkvärdigt) och nu tänker jag gå ut och leta lä igen. Pv målar en gammal byrå ..., slalom på tv och nu kom grannen Britt med en helt fantastisk blomstjälk .., men jag undrar just vad det är för blomma? Sååå snällt. Såväl Ecke som Britt har nu - äntligen - fått den första vaccinationen och oj, så jag gläds med dem!

Söndagsfönstret ...

"Det här fönstret ser ut som det just slagit upp sina luckor mot morgonsolen. Godmorgon på dig" skriver avsändaren som är annannan i Portugal. 

Jag svarar: "tack snälla, där inne bor nog en snäll människa , tror jag". 

Nu tycker väl någon som läser här att det var väl naivt i överkant att tro nåt sånt, bara genom att titta på fönsterluckorna som står på vid gavel. Men annannan skriver: "Tror jag också. Det är en sådan gata!

Tack! säger jag.