Efter tjugo år ...

... först i sydvästra England, därefter i Provence .., och sista åren i Normandie, har kvinnan flyttat hem.

Eller hem och hem.

"Det känns inte alls som hemma längre; allt är ju så annorlunda och ja, jag vet att det är så bra i Sverige och jämlikt ska det vara och rent och fint, men det hjälps inte, jag längtar hela tiden tillbaka ioch allt ska ju vara så lagom i det här landet ...!" säger kvinnan som för andra gången handlar i affären.

En bra stund pratar vi om detta med hemlängtan.

Jag berättar om mamma, som efter tjugo år i Sydamerika närde en ständig längtan tillbaka och otaliga var de gånger jag kom hem från jobbet och fann henne rödgråten - och såklart att jag förstod - hon kände sig rumphuggen.

Vingklippt.

"Precis så är det ...", säger kvinnan och berättar att när hon bodde i Frankrike träffade hon sina barn nästan oftare än nu.

"Det är klart, det är ju så fint där nere ..., men nu ska jag tillbringa resten av mitt liv här .., och här har jag barn och barnbarn ..., vad jag har arbetat med ...?, ja du .., jag har varit hemma och tagit hand om mina barn, vi var en stor familj och det var fullt upp med alla djuren och jag är evigt tacksam att jag hade den möjligheten", säger hon.

Sen tackar hon för sig och säger att vi nog kommer att träffas igen.

Och det lär göra hjärtat glatt ...

'

Å, sicket gott vin vi har druckit ikväll - Navajas Crianza, 2008 -.

Lite strävt och kärvt, men ljuvligt smarrigt!

Leverantörens beskrivning

Lagring: 16 mån på ekfat

Serveringstemp: 16-18ºC

Druvor: Tempranillo (100%)

Beskrivning: Mörk, röd färg. Lite jordig doft med inslag av torkad frukt och ekfat. Fyllig, frisk, lite torr smak med avrundad strävhet och inslag av torkad frukt.

Producent: Navajas
Denna vingård producerar druvtypiska Rioja viner som lagras på Amerikansk Ekfat.
Bodegas Navajas ligger i byn Navarrete i La Rioja Alta.
Man tillverkar röda unga, Crianza och Reserva viner, samt ekfatslagrade vita viner.

De var bland de första vingårdarna i världen som installerade rostfria ståltankar.
Vingården har 32 stycken rostfria ståltankar vilka också kan kylas ned.
När vinet är klart för buteljering så sker detta i byggnaden bredvid, där klarar man av att butlejera 5000-6000 flaskor i timmen.
I våningen under buteljeringslinjen hittar vi vingårdens lagringsutrymmen med ekfat.
Här finns utrymme för 5000 ekfat. just nu vilar här nära 1400 amerikanska ekfat.

I postlådan ...

... gömde sig ett svartvitt vykort från malåborna som nu har flyttat till Skåne.

En gammal bild av Malå, som då hette Malåträsk.

Liiite känner jag igen från min barndom ...,den röda pilen visar på gamla träskolan där de som gick i "hjälpklass" huserade, ja, i ett av rummen.

På översta våningen hade vi teckning (och jag fick - till min oerhörda förvåning - en 5:a i teckning av magistern som rökte pipa) och där hade vi även musik (den läraren sänkte mitt betyg till en 2:a när jag vägrade sjunga upp inför honom) och dagen då Robert Kennedy mördades hade vi brandövning i ett av klassrummen och skulle ta oss ut på en balkong och via ett hål i balkongen skulle man sedan svinga sig till stegen och därefter klättra ner till marken.

Jag, som alltid varit höjdrädd, var s k r ä c k s l a g en.

Och jag undrar om det inte var den dagen som en av klasskamraternas mamma blev påkörd av bil, men minnet kanske spelar mig ett spratt?

På gården, utanför skolan, fanns en snurrkarusell .., en sån som man sprang igång och man kunde få upp en våldsam fart .., ja, nästan som en centrifug var det!

Såna här svartvita vykort av Malå fanns - och finns kanske ännu - på Burwalls Bok & Pappershandel, ja, dom var placerade i en särskild vykortshållare vid ena sidan om butiksdörren, där det för övrigt alltid plingade när man öppnade eller stängde dörren.

Nu stänger jag minnets arkiv och gör mig redo för jobb till klockan sju ikväll!

Ajöken, sa fröken .., och tack till Siv och Tage Lundmark för vykortet!

Från morgonens DN ...

Sid 2.

Under rubriken "Sthlm i mitt hjärta".

Skribent: Thomas Lerner.

Och detta är bara halva artikeln/krönikan.

Det räckte för att ge mig ont i magen.

Man undrar vem som bestämmer ...?

Förr hette det Augustpriset, men nu är det minsann Åååågustpriset.

Khadaffi blev Gadaffi och det kan jag köpa, men aningen förvånad blev man ju ändå.

Och landet Quatar (som i min ungdom uttalades med a:et ungefär som i basar), ja, nu ska man säga "Kattar", ungefär som i "rattar".

Alldeles enkelt är det inte.

Dagens fönster ...

... från Lecce i Italien kommer dagens fönster.

Det är signaturen "lundafarmor" som har varit där på besök och det ska säga er, att jag tror aldrig att fler fönster samtidigt har fångats i håven!

(Jag ägnade nog ett par timmar igår åt att lägga in bilderna i "förväg" och det märktes ..., jag har skrivit så tokigt på vissa av dem. Nu är i alla fall det här rätt.)

par-avion-brev till sigge nilsson ...

"Hej Sigge!

Här kommer en hälsning till dig från mig, Rand, som bor på Masseria Coccioli i södra Italien med matte och husse och deras två flickor, samt med kattkompisen Lakrits och med fyra hundar: Bonita, Cesar, Herkules och Akilles och med tio italienska unghönor.

Matte och husse driver Bed & Breakfast och hotell på den här urgamla gården och de har gjort ett jättejobb här eftersom det var helt förfallet när de köpte det.

Om du är intresserad kan du läsa mer här.

Här har jag klättrat upp i försvarstornet för att spana efter något.
Annars gillar jag att jaga ödlor som det finns gott om här i buskar och rabatter.

Hoppas du har det bra uti landet Sverige,

tass och slick från Rand.

PS. Agneta, som är moster till min matte, fick sköta tangenterna. Det var hon som berättade om dig. Ds.

//Och nog kan man ju tro att katten Rand på bilden verkligen ÄR sigge nilsson! Dom är ju nästan som kopior! hälsar sigges matte. '
Minns ni förresten par-avion-breven? Lövtunna och prassliga ark och kuvert med Par-Avion-text utanpå. Såna brev har jag många minnen av .., först min äventyrliga storasyster som var au pair i USA i början av 60-talet (och fick smak på äventyr och så småningom emigrerade hon till Australien) och var en flitig brevskriverska .., och sedan under många år lika tunna brev från min mamma i Sydamerika!

Och så några eftermiddagsfönster ...

... vilka finns i Lecce, i Italien.

Och när den här bilden kommer susande till min dator (tack lundafarmor!) och väl har landat så fint, så känner jag hur mungiporna nästan når till öronen!

Så här var det: någon gång i januari år 1986 åkte min dåvarande man och jag själv till Australien, för att hälsa på min storasyster med familj.

Vi hade valt det absolut billigaste alternativet av resa och flygbolaget som skulle ta oss till Melbourne, det hette "Jugoslovenski Aerotransport" och var ungefär så luxuöst som det låter ..., dvs, det var det sämsta jag någonsin har flugit med!!!

Första mellanlandning - med övernattning - var Belgrad.
(Bemötandet på flygplatsen var för övrigt i samma nivå som den obefintliga servicen på planet.)

Nästan en hel dag fick vi i den staden och ordet kulturchock var nog i underkant.

Allt var grått .., där vimlade av betongkolosser till hyreshus och i nästan alla fönster hängde persiennerna på sniskan och tro inte att det var som i England, där vita-gardinlagen finns, nej, i Belgrad hade nog utgått ett påbud att gardiner var förbjudna!

Och när jag nu såg den här bilden .., då kom jag osökt ihåg reskamratens (dvs exets) kommentar som uttalades på saktmodigt västerbottensvis och löd så här (detta var före digitalkamerans tidevarv):

"Ja, en sak är säker, int ha vi då behövt ha med nån färgfilm."

Just så var det.

Och precis så här såg det ut.

Här och Nu .., avsnitt 594.

Ledig dag.
Ljufvligheter.

Och det är gråmulet, men varmt ute .., och vi passerar Fabrikör Johanssons villa där hantverkare står ute på gårdsplanen, ja, en kånkar på byggmaterial och en annan står och röker och den mannen börjar låtsasskälla lite och harry blir nyfiken förstås och så blir det svansviftande och lite småprat.

"Ja, ja, jag har en labrador hemma, han ser ut nästan som den här, man skulle kunna tro att detta är en flatcoated retriever, jaså, det är han inte .., ja, ja ...", säger mannen och klappar harry på huvudet.

Så här ser det ut idag.
Känner ni doften från havet?
Och hör ni ljuden ...?

Sjöfågeltjatter .., och horder av fåglar som kommer flygande i flock - kajor, kanske - ?


Någon färgprakt så där som hemma i Västerbotten är det inte, men fint ändå.


Och det som - på håll - liknar buskage av påskliljor, är gulnade blad från nyponrosbuskarna.

Hur intressant som helst med alla dofter, tycker den svansviftande krabaten.

Någon minut senare ska han träffa två små morrrrrande foxterrier.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Här kommer ett fönster, eller det som en gång var ett fönster, från min lilla utflykt till Braehälla slottsruin häromdagen, samt en bonusbild. Då jag för tillfället har tillgång till bil fick jag för mig att en gång för alla ta mej till Braehälla (Brahälla) slottsruin.

Lite historia om ruinen: Ruinen efter greve Per Brahe d.y:s jaktslott, vackert belägen på en klippa vid sjön Noen ca 25 km öster om Gränna.
Slottet började byggas i maj 1680, och bestod av en våning med förstuga, en stor sal och tre mindre kammare. Slottet hade även en källare, och på taket fanns det en altan.
Yttermåtten var inte större än 14 x 11 meter, så det var eg inte mer än ett "lusthus".

I samband med reduktionen på 1680-talet drogs slottet in till kronan, men åter gick snart i privat ägo. Slottet började dock förfalla redan under mitten av 1700-talet.
Det sägs att slottet hade ett koppartak, som under en rejäl höststorm på 1700-talet flög av slottet och hamnade på sjöns botten...
Tro't den som vill!


Den här utflykten var kanske inte mitt smartaste infall om jag säger så...
För när jag sitter där i bilen så kommer jag på att det är väl fortfarande älgjakt... , men jag bestämmer mig för att åka vidare ändå.

När jag påbörjat min vandring mot ruinen så inser jag rätt så snabbt, att det här är, typisk älgmiljö... Efter ytterligare ett par minuters vandring inser jag att jag med all sannolikhet inte har rätt skodon på mig. Jag borde självklart ha valt stövlar, eftersom det förmodligen kommer vara rejält sankt på vissa ställen! Och det var det! Sankt alltså.

Men, hade jag tagit mej så här långt, tänkte jag ju inte vända och gå tillbaka till bilen inte. Nej, jag fortsatte, och dumpade rejält ett par gånger i mina svarta joggingskor...
Men det var det värt, för utsikten från ruinen är helt fantastisk.

Ruinen då?
Den såg ut som jag förväntade mej.
Rejäla yttermurar, inget tak (det brukar det inte vara på ruiner från 1600-talet...) och så gräs inne i själva ruinen!

//sportigajenny."

Och så två kvällsfönster ...

"Hej Elisabet!

I går kom jag hem från en solig och skön vecka i södra Italien.

Besökte bland annat staden Lecce som brukar kallas "söderns Florens" och fångade där en hel del fönster med kameran.

Här kommer två kontraster.


Gränderna var trånga och fick mig tydligen att hålla kameran snett.

Hälsar lundafarmorn, som skickar fler fönster framöver."

Du ska veta en sak mamma ...

.. att jag tänker på dig nästan varje dag.

Inte så att jag gråter - det var länge sedan jag gjorde det -, men jag tänker ändå på dig.

Småtankar.

Så där hur du var när du ännu var frisk, men även senare .., när du satt där tyst i rullstolen och inte kunde säga just nånting.

Jag tänker på när vi satt på balkongen på Ejdern och sjöng psalmer tillsammans och jag tänker på hur det var när Fonuspersonalen hade hämtat dig och jag - några timmar senare -, återvände till Ejdern och kastade mig gråtande på din säng som då var tom ..., men på kudden fanns avtrycket kvar från ditt huvud och alldeles förfärligt sorgligt var det och Eva-Lena från personalen satt i en fåtölj intill och sa absolut ingenting, men hon fanns där.

Sånt tänker jag på.

Idag såg jag på norrans hemsida att Tage Eriksson har dött.

Snart har alla dom som för mig var själva Malå, försvunnit.

Det känns underligt.

Ja, ja.

Nu ska jag lägga mig och läsa deckaren av Peter Robinson och i morgon är jag ledig och förresten minns jag hur len din hud alltid var, i alla fall dom sista åren.

Det här blev bara en liten kvällshälsning till dig, så där så du inte tror att du - efter treochetthalvtår - är bortglömd.

Det är du inte.

Till pv ...

... som sedan ett par veckor tillbaka nu drömmer om Vasaloppet på nätterna.

Och träningen är i full gång.

En eller ett ...

Solbritt sa...

Apropå "apelsinfrågan"tycker jag att gunnar i vaplans kommentar blev omedvetet rolig.
Han hade hämtat uppgifter från SPÅRKnämnden. Men vi förstår ju vad han menar.

Ha det gott!

Och så här hade Gunnar skrivit:

gunnar i vaplan sa...

Enligt Spårknämnden heter det:
I svenskt standardspråk är apelsin ett n-ord: en apelsin, apelsinen.
Ordet har dock t-genus i stora delar av södra Sverige: ett apelsin, apelsinet.
Apelsin betyder mycket riktigt ’äpple från Kina’.

// Det är detta jag menar med att utan kommentarer skulle en blogg tappa en stor del av sitt liv.
Det känns som om man sitter i en soffa och hör pratet gå runt ... och jag looog så åt Gunnars spårknämnd, hälsar Elisabet. Och ja, det fick bli en citron som illustration, jag hittade ingen apelsinbild som jag tagit.

Nå, hur blev det nu ...?

"Greklands lån skrivs ner till hälften ...", säger SVT:s nyhetsuppläsare.

"Nej, det gör dom inte alls!" säger Staffan Sonning i P1.

Jag litar på Sonning.

Dagens fönster ...

... kommer även det från Borås och den fotoglada madamen SoF.

Och så några kvällsfönster ...

... från hotell Knaust i Sundsvall.

Där har Micke - ni vet, Ulrikas gode vän från Örnsköldsvik - övernattat.

En eller ett ...

"Och så har jag ett apelsin i påsen ...", säger kunden.

Om detta blir det diskussion.

En eller ett?

Fyra kunder säger "en apelsin", två väljer "ett".

Jag väljer en.

"Men jag säger två apelsiner ...", säger en äldre herre med filurig blick.

Sån där forskning tycker jag om.

Problemlösning ...?

Monet berättar i en kommentar, att säkert hälften av hennes kommentarer, aldrig kommer med här på sidan.

I stället tjoppar det upp en uppmaning till henne att skapa en ny blogg.

Är det någon fler som har samma problem?

Och någon som begriper vad det beror på?

Mejla mig gärna i så fall (ja, det lönar sig väl inte att kommentera ,-) på bisse151@gmail.com.

Spegling ....

En sista promenad med harry innan det bär av till affären.

Gråväder.

Nere vid stranden syns mängder med sjöfåglar .., harry springer fram och tillbaka och jagar kråkor och andra småfåglar och aldrig att han begriper att det är lönlöst.

Sädesärlorna är borta sedan länge.

På tillbakavägen upptäcker jag några blommande trift .., en vissen blåklocka och röksvampar.

Ungefär när jag kommer till det röda huset, börjar jag tänka på Khadaffi.

Att han hade peruk, till exempel.

I gårdagens danska tv-reportage berättar en småleende rebellsoldat om just detta.

"Vet ni .., han hade peruk, den ramlade av honom när han kom ut ur tunneln ...".

Det är vad jag tänker på när vi svänger in på Ejdervägen.

Då är vi nästan hemma.

Med posten ....

... kommer inte bara två honungsburkar som jag har beställt

utan även några hembakade gifflar till kaffet!!

Å, du underbare Gunnar!

T a c k!

I den högra kappfickan ...

.... upptäcker jag små snäckor, dom som jag plockade på stranden i Ringenäs.

Snäckor som blev kvar.

Längst nere i fickans ena hörn ligger dom.

Och harry har hittat nånting på stranden som jag inte vet vad det är.

"Ett torkat skal från en bläckfisk ...", förklarar pv.

Tänka sig!

Bläckfiskar!

I - havet - här - hos - mig!

Just här ..

... får harry bråttom!

Då är vi nästan hemma .., vi ska bara över den lilla "träbron" och sedan över staketet ..., då är vi på parkeringsplatsen och där intill är gräsplanen, ja, där mr Tolston Wild från Kentucky USA hade slagit upp sitt tält, han som dagen därpå åt frukost tillsammans med oss andra i det gula huset på kullen.

Jan och Mian var här på besök just då.

Under den lilla bron porlar en liten bäck - på väg ner till havet -.

Då är det inte långt kvar .., kanske två, tre minuter?

För bäcken, alltså.

Jag undrar hur det gick för mannen från Kentucky?

Onsdagsfönstret ...

"Hej igen,

Igår var vi hemma hos en "svensk" familj här i Provence och hade en härlig eftermiddag med lång flertimmars söndagslunch och invigning av en liten vinkällare som tidigare varit svinstia.
Så där som från 1500-talet ungefär.

Deras hus är lika gammalt men förstås renoverat i omgångar.
et här fina fönstret i deras vardagsrum som jag förstås tänkte: "Elisabet", känns inte franskinrett för mig - snarare centraleuropeiskt. Eller vad tror du?

Monet från ett regnigt Europa."

// Och har du inte upptäckt hur kreativ och duktig hon är, denna Monet, så ta en titt på detta!

Ett kvällsfönster från ...

... Norrbotten, nämligen från Piteå Stadshotell.

Där har jag aldrig satt min fot, men det har ellem från Skellefteå och det var hon som viftade med håven och fick sån fin fångst!

För sju år sedan bestod mitt liv av ett enda kuskande mellan Ystad, Malmö och Helsingborg.

Några år senare ändrades rutten - ja, rent av förlängdes -, då blev Halmstad slutstationen och så bil i en halvtimme till ett gult hus på en kulle.

Tågresor, arbete och lite helg - det var tillvaron -.

Sedan drygt ett år tillbaka har tågresorna upphört.

Nu är det ett annat liv; ett som mest består av arbete, promenader, tidningsläsning, bloggande, lite telefonprat, ännu mera promenader, moppeturer och mera arbete.

Ibland någon utflykt till Ystad eller Hörby.

Eller Göteborg.

Det är på många sätt en enjängd tillvaro där ett möte med tjugosju islandshästar på en ljunghed blir till dagens händelse, men det underliga är att det passar mig som hand i handske det här enjängda livet.

Havet och ljunghedarna och moppeturen till och från jobbet.

Dagstidningen, inte att förglömma.

Men idag, när lönen kom insusande på mitt konto, då skapade jag ett resekonto där en lämplig summa ska pytsas in var månad.

Nästan genast började jag att längta och drömma.

Som en dinglande längtansmorot ska det få vara, det där kontot.

Och tänk, om två veckor .., åker vi till Ystad och övernattar på hotell, äter en trerättersmeny på Åbergs Trädgård och dagen därpå - gåsamiddag hos min storasyster på landet utanför Hörby -!

Det är också en längtansmorot.

Så länge njuter jag av en alldeles underbar ljunghed och ett blått hav.

En slags kärlek ....

Åååå, så förtjust harry är i sigge nilsson!

Av pElle får han mest lusingar, men sigge .., han finner sig i att bli inspekterad från alla håll och kanter och harry brukar "bita" tvärs över sigges nacke, men mjuuuuukt, mjuuuuukt och sigge är alldeles lugn.

När den här filmen tas, kokar jag fisk på spisen och pElle har nog hoppat upp (och puttats ner) säkert tio gånger under tidens gång .., men sigge, han hoppar upp på "sin" stol och inväntar frukosten där.

Fast ibland blir harry alltför jobbig .., då bitar sigge till lite mer hårdhänt.

Dagens fönster ...

Den synnerligen kreativa madamen SoF, har varit i farten med fönsterhåven och hela fem fönster kom susande genom rymden och landade i min dator!!

Det här är det femte fönstret och så här skriver avsändaren:

"Bild nr 5.

Här står bussen parkerad längs med en träbyggnad vars framsida vetter ut mot Södra torget även kallat Busstorget. Tror att huset byggdes 1812.

När jag står där och fotograferar bussfönster så kommer mannen som ni ser avspeglad i nämnda fönster fram till mig och undrar om jag fotograferar bussen.
"Ja - får man inte göra det" svarar jag.
Nä, han tycker att man ska fråga om lov först...

1. Inte lätt när det inte finns en busschaufför i sikte "så långt ögat når".

2. En buss...hallå. Jag förstår inte varför man inte skulle få fotografera utsidan på en tom buss.

3. Tänk att en fotograferande medelålders kvinna kan tilldra sig en sådan uppmärksamhet.
I dagens kameratäta samhälle så tror man att de flesta är ganska vana vid det här.

Men jag får helt enkelt ta det som en komplimang, för det var säkert en ovanligt snygg tant på fotouppdrag. ;)

Mvh: SoF."

//Som jag förstod det är bilden tagen i Borås ., hälsar Elisabet.

På stranden ...

Tänka sig .., vi är i slutet av oktober och ändå känns den här dagen nästan "somrig".

Och nog var det ju synd att jag inte hade kaffetermosen med mig!


Hur härligt hade det inte varit att slå sig ner bland strandråg och sanddyner och sedan bara sitta där och blicka ut över havet och världen!

Den uppmärksamme kanske ser en något svart i gräset?
Det är harrys svans.

Och så ett eftermiddagsfönster ...

... från Västmanland.

Ett slaktbodsfönster, skriver avsändaren, som är Ulrika.

Titta på gardinmönstret ..., då förstår man vad som ska styckas där inne.

Ringenäs, Halland.

Ringenäs, måndag.

Ledig dag och strålande sol, då tar jag bilen och harry (under protest ...) i baksätet och kör söderut, mot Ringenäs, där vi passerade häromdagen.

Stranden är helt annorlunda mot för den här i Stensjö!

Här är den otroligt bred och så hårdpackad att den håller för bilar!

Dessutom är den till synes evighetslång.


Harry är glad och sprallig och springer hit och dit .., upptäcker en båt och tycks förvånad?


Tar sig en titt.
Funderar på att hoppa i.


Men ger upp.


Och sanden är vågig och fylld av snäckor!


Och där är märken från någon som var där tidigare.


En död fågel väcker harrys nyfikenhet.
F ö r s i k t i g t nooooosar han på den orörliga fågeln som inte längre är i livet.


Att vandra på stranden är på gränsen till obehagligt .., det krasar av krossade snäckor!
En tom plastpåse fylls med snäckor av alla de sorter ..., och en del är stora och där är musselskal och små vita fjädrar!


Vid parkeringen finns en anslagstavla.


Rester av något ...


Ja, det gäller att sommargästen håller sin kropp och själ i trim ...


Och Harry han vill sälja hus svenska till holländare.

Dagens fönster ...

... speglar sig i väggklockan, den som sitter på väggen i ett av rummen i det gula huset på kullen.

Klockan fanns en gång i mitt barndomshem och innan dess hos min pappas farbror och faster i Kalvträsk, Västerbotten.

Kväller ...

Vid köksbordet sitter pv och räknar matte-c-tal inför morgondagens lektioner.


Jag behöver bara slänga ett litet getöga i matteboken för att få migrän.
Å, vad är spel på Keno och Lotto mot för detta!!


Och harry, som har varit ute mest hela dagen, han sover på sitt speciella sätt.

Han har a l l t i d raka ben, även när han ligger i sängen eller på soffan.
Styva som pinnar är dom!


Så här det ut lite från "ovan".

Ååå, gulleharry!

Såja ...

Då är pv igång med sin träningsblogg inför Vasaloppet igen.

Och tänka sig, man har rent av blivit omnämnd, nästan som vid Oscarsgalan.

drömtydning ...

för andra veckan i rad

drömmer pv om Vasaloppet

det är väl så det är

att nu har uppladdningen börjat

- den mentala -

själv är jag på fest

ja, i drömmen alltså

Här och Nu .., avsnitt 593.

Vid halv nio tar vi harry och går på långprommis.
Morgonsol.
Morgonljus.
Fågelkvitter!
Och kan ni begripa, men gräsmattan på gården intill, den är lika illandes grön ännu!!


På höger sida av vägen är höstsådden redan skirt grön .., och grisbonden - som äger det mesta av marken här omkring -, kommer körande i sin röda bil och svänger vänster vid svinstallet.

I sävdungen är det ovanligt tyst.


Halvvägs hemma - ja, ni känner nog igen er vid det här laget -?
Nu ska vi över staketet och sedan är det ljunghed hela vägen hem och mellan varven gömmer sig pv för harry som har blivit mästerlig på att upptäcka när någon av oss försvinner och ååå, så glad han blir när husse är återfunnen!

Överallt ser vi hästlortar, men inga hästar.


Då är lilla båthamnen passerad och vi träffar ett äldre par som är ute och rastar sin dvärgschnauzer som är två månader äldre än harry och sååå gärna vill leka, men hundens husse tycker att harry är så stor och njaaaa .., det kanske inte är så bra? menar han.

En liiiten stund får dom hålla på, och hit och dit springer dom och har så roligt!

Och jag tänker på jack-russeltikarna Nelly och Alice som är ungefär i den här hundens storlek, det gick hur bra som helst att leka med en större hund!

Aldrig har ju hundar så roligt som tillsammans med andra hundar.


Höst ..., och inte samma färgprakt som norröver, men fint ändå.


I stället för att ta grusvägen hem, svänger vi av och går uppför åsen, i riktning mot fabrikör Johanssons villa som snart är klar.

Nästan framme träffar vi Lennart som är ute och cyklar.
Lennart har tidigare varit ägare av en bondgård bara några hundra meter härifrån, ja, det var hans får som jag har som "header", men nu har han och hustrun avvecklat jordbruket, sålt huset och flyttat.

"Passa er, jag mötte en älgko med kalv, ja, här borta ...", säger Lennart och pekar mot fabrikörens hus till.

"Men ska du verkligen cykla nerför här .., det är ju hur lerigt och halt som helst och ganska brant ...?" säger vi unisont, men det är precis vad han ska.

Egentligen är Lennart inte pensionsmässig, men han har beslutat sig för att tacka för sig redan nu .., för vad vet man?

"Min syster dog när hon var femtioåtta, ja, det var hon som hade det vita huset precis när er gata börjar .., och hon hade levt sunt och bra på alla sätt och vis och det har väl inte jag - hahaha -, men livet är ju inte alltid rättvist och nej, jag tänker njuta av den här tiden, säger Lennart leende och så äntrar han sin cykel och susar iväg ner mot havet.

Sa jag att det var en härlig promenad?