Lördagsfönstret ...

... är säkerligen bekant för somliga.

Eckes, förstås.

I fönstret skymtar stora bokar (det låter verkligen underligt) .., lagården och det mindre uthuset.

Platt intet ....

Idag gick vi en annan sväng än vanligt, harry och jag själv.
Först ner mot havet, sen upp för det vi kallar för "margretbacken", sen vänster och rakt över kustvägen och in i skogspartiet som löper jämte vägen.

Området här omkring är som uppdelat i .., olika etage.
Från där jag står och tar bilden av istapparna, är det en brant rakt upp där ett antal sommarhus nu står tomma och väntar på sina ägare.
Det är rejält brant och det är det även på andra ställen, inte långt från det gula huset bland annat, och ser man sig inte för och går rakt ut, kan det sluta illa.

Ekebacksvägen. Snart ska vi svänga vänster ut mot Kustvägen.

Men nu höll vi oss på marknivå och jag hörde kråkor kraxa och här och där nån liten talgoxe .., en stor röd lastbil med tank baktill svängde in vid hönseriet .., vi mötte en spaniel som harry gärna hade velat skrämma och slutligen var vi så hemma igen och nu sitter jag här och ser en mindre hackspett picka på några solrosfrön och det är slalom på tv.

Eftermiddagspass på jobbet och så har jag bokat ännu en biljett till musikalen Billy Elliot som går i Malmö. Tänk, att man kan ha sån tur, så där så att det visade sig finnas EN ENDA sittplats ledig intill pv och mig själv ..., en enda ..., och där ska sonen sitta! Så himla roligt!

Nu blir det DN-läsning.
Tur att man har fyllt på med glädje innan det är dags för en annan sorts verklighet.

Idag fyller Babsan år .....

Bilden är hennes, det var ett "det-bästa-bidrag" i maj i fjol och visst är den ljuvlig!

Barbro är uppvuxen i Piteå, men bor i Uppsala och längtar nog nästan jämt till barnbarnstöserna i Oslo.

Grattis på födelsedagen Babsan!

Dagens fönster ...

"Ett slags fönster ...", skriver hon som hade håven redo och hur jag än försöker klura ut vad detta handlar om - en traktor av något slag möjligen ...? - blir jag inte riktigt klok på det.

Om jag ska gissa, så tror jag att fönstret fångades i Skinnskatteberg, men det är bara vad jag tror.

Tack Ulrika!

En sprillans ny liten vänsterhand ...

Hemifrån-Anitha - numera boendes i Bureå -, har blivit farmor eller mormor igen!
Den lilla handen tillhör barnbarnet som på bilden bara är tjugofyra timmar gammal.

Grattis Anitha!

En torsdag ...

Igår cyklade jag glatt till och från Steninge och nog var det på gränsen till vårkänning. Idag såg det ut så här när jag på morgonen skulle hämta in tidningen.
Nåja, det spelar ingen större roll, februari är ju en vintermånad, men sen, i mars, då blir det nog barmark och andra bullar av.

Det blev en fin dag på jobbet.
Förmiddag - så roligt med arbetskamrater i fikarummet - och jag tittade in i charken och såg Marie stå och göra smörgåstårtor och hon tog beställning på 25 lunch, - eller middagstallrikar till något företag och det var som vanligt fullt upp hela tiden.

Lika mycket som jag älskar att vara hemma (men frisk), lika roligt är det att arbeta!
Nja, nästan i alla fall.
Torsdagar slutar pv ovanligt tidigt, så när jag kom körande hem längs Ejdervägen såg jag någon som vinkade så glatt - vink-vink-vink - ute på lilla vägen som går mellan åkrarna, jo, det var pv som promenerade med harry och jag tutade tillbaka och tänkte att livet kändes gott.

Moster Gunvor ....

Den evigt vävande (eller matlagande, målande .., välj själv) kusinen Barbro har en dotter som heter Lotha och på hennes sida på Facebook hittade jag den här bilden.

Åååå, moster Gunvor!!
Goa, rara, glada, fortpratande moster Gunvor - mammas halvsyster -, fräknig och rödhårig  och utstrålande en sån värme!
Djurvän och blomvän.
Det var om henne någon av systerdöttrarna skrev - när Gunvor hade lämnat oss alla - "att det var väl bara hos moster Gunvor man fick ta in en killing, bada och duscha den och sen ställa den på köksbordet och så torka pälsen med hårtorken!"

Jodå, jag har skrivit om det förut, men blir lika inutivarm var gång jag tänker på det.

Moster Gunvor var född den 31/8 1930 och dog den 10/4 1999.
Alldeles underbar var hon!

Igår grönt, idag vitt ....

Ja, ja .., vi är ännu bara inne i februari månad och mycket kan hända.
Under åren i Skåne minns jag riktiga snöoväder, till och med så man inte tog sig till arbetet och det var just i februari.

Någon cykeltur till affären blir det i alla fall inte.

Dagens fönster ...

I början av februari får vi för första gången in solen, snett genom ett fönster.
Vi bor i en norrbacke.
Då är det ett vårtecken!

Ellem

// Vilken underbar bild, ellem!!

Ledig dag och cykeltur ...

Skotork på friherrinevis; hon äger nämligen en gammaldags järnspis. Den bakar hon i också.

Ja, jag vet .., man blir lätt less på att läsa om hur underbart allt är, men när man nu är ledig och så flödar solen och man tar elcykeln och virar en gräddvit halsduk - modell jättestor - runt halsen och så äntrar man cykeln och tänker att oj, det gick ju bra det här och visserligen är det iskallt i motvinden, men barmark och vackert, ja, men då blir man närapå salig!

Först alltså ut på kustvägen och sen svänga höger och så rakt fram; förbi Lilla Skipås och så Stora Skipås (och den som bor på toppen av den åsen, ska i alla fall inte ha besvär med sina ben eller ha slitna däck på bilen ..., det är brant!) och så kommer några gamla hus med stenmurar och fårhagen till höger och sist av allt är man i Steninge .., passerar vandrarhemmet och så svänger man över på vänster sida där cykelbanan tar sin början och då, efter kanske två minuter och i slutet av byn, är man framme hos friherrinnan.

Under matbordet ligger Shejken i en solstråle ...

Hon bjöd nämligen på lunch idag.
Det var hon själv förstås och så A-M som arbetar i charken och jag själv.
En underbart god och chilikryddad morotssoppa (knallorange!) bjöds vi på, hembakat bröd förstås, gorgonzolaost för den som så önskade och till efterrätt en slags cheese-cake.
Trivsamt och rofyllt på alla sätt och vis.

Katten Ozzy hade också hittat en solstråle. Säg den katt som inte gör det.

Att cykla hemåt var  u n d e r b a r t!
Nu var det medvind ..., solen mot kinderna och den där frihetskänslan när man susar fram på cykel, ååå, den är guld värd!

I morgon arbetar jag förmiddag.
Jag har funderingar på att cykla till affären, men då gäller det verkligen att bylta på sig.

Förvandlingen ...




Den som har följt med här ett tag, vet att jag tycker så alldeles oerhört mycket om det lilla bageriet i Slöinge, bara någon mil härifrån. Här kan man se hur det hela började.





I november har det börjat ta sig ...




Och ni ska veta att det är ännu finare nu, år 2016!

Sommartid serveras goda mackor och kaffe eller te ute i trädgården, om man så önskar.

Dagens fönster ...

Från Karlsborg kommer det här fönstret.
Det kom susande via familjechatten och avsändare är sonen.

"Jaha, nu har du arvet räddat när du fångar fönster till mamma!" skrev systrarna smajlande.

På frukostbrickan ....

Om man skuttar runt på Instagram, upptäcker man rätt snart att numera ska det vara gröna växter i våra rum, ja, i alla fall om man vill ha ett hem som får massor med "likes".
Själv har jag pelargonior och en doftranka ...., och mot väster står en vit orkidée som jag en gång fick av min arbetskamrat Carina - den har blommat oavbrutet i två år! - ja, och så finns där även en bukett tulpaner. Och inte att förglömma kaktusskottet som kom från Anne i Mantorp och nu växer och frodas!
Det där vad man har för krukväxter och vad det säger om en, det kan man läsa om här.
annannan i Portugal var den som tipsade om detta.

I Arvidsjaur funderar Wipharat över detta med vägval. 
Läsvärt!

Och Gunnar i Jämtland fortsätter att berätta om resan till Sydafrika!

Ambassadör för Sheffield, det måste väl ändå Anna vara?
Vilka bilder hon tar!  
Jag har sagt det förut och säger det igen, hon borde få staden Sheffields hedersmedalj för all reklam hon gör för den här staden. 




Och har man inget annat för sig, så kan man ju ta en tur till Venedig! 
Det är precis vad jag ska göra prick nu.  

En fin tisdag önskar jag er alla! 

Den sjuttonde maj 2014 .....

.... skrev hon så här.

"Bara alldeles enkelt och just precis nu.
Lördagsmorgon och jag vaknar tidigt av ljus och fåglar (ja strax efter klockan 6, på våra breddgrader är det inte ljust tidigare) och vi har sovit med fönstret öppet som jag nästan aldrig får P med på att göra. Jag går upp och stoppar tvätt i maskinen och öppnar fönstren och gör te. Pratar en stund med pappa i telefon; han känner sig pigg och rask trots behandlingar han har gått igenom och idag ska han arbeta i trädgården tillsammans med min faster. Katten kommer in genom det öppna fönstret och somnar bakom min rygg i soffhörnet medan jag äter frukost. Jag har fortfarande pyjamasen på, den med blommiga byxor som jag känner mig fin i. Inte ett skvatt måste jag göra den här lördagen men ganska mycket vill jag göra. Solen skiner en liten morgonstund på pelargonerna på balkongen på norrsidan mot gatan. Nu börjar dagen."

Är det inte alldeles underbart!

Egentligen var det här ett Det-bästa-inlägg och jag hittade det i letandet efter nånting annat.
Läste och log.

Avsändare var det här madamen.

Upphittat ....

S o m   jag log, när jag i lådan intill kassan hittade inköpslistor som omtänksamma arbetskamrater sparat, i väntan på att den sjuka madamen skulle återvända.

Sååå snällt!

Tisdagsfönstret ....

... kommer från Skinnskatteberg i Västmanland och det var den flitiga fönsterfångerskan Ulrika som hade packat ner håven och det tackar jag för.

Kanske satt hon i gungstolen och tittade ut över världen, då, innan bilden togs?

Mer om Skinnskatteberg kan man läsa här.

Den här var väl bra ...?

Den får i alla fall mig att le.

förändring ....

Det var väl ungefär så här jag kände mig för en vecka sen, eller två.
Som en halvdöd fisk.

Första arbetsdagen - i lördags - gick bra.
Igår, från åtta till halv tre, var jag mer död än levande när jag kom hem.
Inte en enda gång på alla veckorna hemmavid har jag haft ont i mitt knä; jag har inte ens tänkt på det.
Igårkväll var det som vanligt - sprängvärk -!

Idag var det jobb från tre till åtta och aningen orolig var jag.
Men tänk .., det gick hur bra som helst (frånsett ont i knäet, men det må vara).
Och vilken oerhörd glädje att känna sig stark och nästan hundraprocentigt frisk!

Nu är det bara att sätta sig och fylla i försäkringskassans blankett och sen ska väl det här eländet vara avslutat, hoppas jag.

Till er som är hängiga: krya på er! 

Nu längtar jag bara efter ett dopp i havet.

En morgon ...

Det där ljuvliga nattlinnet som friherrinnan gav mig i present, åå, det är så innerligt älskat!
Det är lent och ..., ja, alldeles perfekt!

Så här sitter jag halv tio en måndagmorgon .., ännu iklädd nattlinnet och är tacksam för att vi bor på landet, utan insyn från grannar eller förbipasserande.

Små och större fåglar fick frukost av den nattlinneklädda madamen och kvittrade så glatt .., harry och nelly bryr sig inte det minsta och inte programledarna i Gomorron-tv heller, dom har fullt upp med säsongens grönsaker och intervju av sportpanelen.

Idag stundar den tredje arbetsdagen på raken, ja, efter influensaeländet.
Det går framåt, om än långsamt.

Och så ringer telefonen; det är en ung man som undrar om jag vill fortsätta med tidningen GP, den som vi haft under en tid till en vanvettigt billig penning. Ååå, så jag mår dåligt av att säga "nej tack", men så blir det. Man känner sig  g i r i g .., som en som bara utnyttjar nånting när det är extrapris och det är ju helt okej (det där extraprisutnyttjandet), men ändå.
Det känns inte bra.

Tidningar kan verkligen skänka glädje.
I helgen var det DN som stod för den delen och då inte enbart underbara Barbro Ingvaldssons bild av "Centralplan 2016", nej, där var så mycket läsvärt!

Och bilder, ja.
Om en månad åker vi upp till Stockholm för att vara med om detta, men innan dess tänker jag titta på Sven Teglunds akvareller som finns med på Liljevalchs vårsalong! Sven, det är ju "Promenader och utflykter" som finns i min länklista.

Denne Sven är ju - enligt mitt sätt att se det - en mästare i att fösa samman bokstäver och ofta sitter jag och smajlar för mig själv när jag har läst hans inlägg. Här är ett sånt - det handlar om människor som mallar sig -.

Ja, det var väl ungefär allt för nu, som dom säger i tv.

Hurra, hurra, hurra, hurra! 

... för fina Anne i Mantorp som fyller 70 år idag!

Anne som är en passionerad bokslukerska, som har katt och som är så go och rar, jo, vi har suttit vid hennes köksbord och hon var verkligen så fin!

Grattis Anne!

Dagens fönster ....

Från Babsan i Uppsala kom den här bilden i fredags och nog blir man sommarsugen  nog!
Så här skriver Barbro:

"Hej Elisabet!

Hittade denna bild som var menad till dig....men glömt - Port de Mogan Kanarieöarna 2014 -.

Firade makens 60 årsdag på ett underbart ställe.
Kul att du är piggare 👍Lycka till med jobb imorgon

Kram Babsan."

Och det gick ju bra ....

Så var det allra första arbetspasset avklarat och det gick bra; bättre än förväntat.
Hostan höll sig i schack, det var det viktigaste av allt.

Och underbart att träffa alla rara kunder och arbetskamraterna förstås, även om vi bara är två från klockan tre - det var Joakim och jag -. Joakim berättade att han och flickvännen nu flyttat in i eget hus och hur härlig den där känslan är, ja, att man har en tomt att gå ut på och betydligt närmare till jobbet blev det också.

Och så tittade chefen in.
Då en resa till varmare breddgrader stundar, ja, så har han ägnat några veckor åt en slags diet och nu hade han minskat rejält i omfång. Se där, vad som händer när man är borta!

Att återse Valter - den raraste av kunder - var också hur trevligt som helst!
Det är ju så, att vissa kunder har särskilda små rum i ens hjärta och så är det med Valter.
Från sekund ett när jag kom till affären och kände hur all min yrkesstolthet susade iväg under några veckor (det var det där med svenska spel och hästkrakarna), så var denne Valter som en ängel mot mig. Det var han igår också och hälsade välkommen tillbaka och gjorde tummen upp.

Mer behövs inte för att man ska bli alldeles varm i hjärtat!

Och nu bär det iväg igen.
Nytt pass, även idag med Joakim, det ska nog bra.
Förmiddagspass är jag ju inte van vid, så det är bara att hoppas att man kommer ihåg alla lösenord och olika nummer hit och dit.

Ajöken, sa fröken.

Söndagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Sänder dig ett av alla fantastiska fönster i palatset Alhambra, Granada i Spanien.

Måste vara ännu mer fantastiskt när allt står i blom. Idag fick jag nöja mig med pomeranserna som ff hänger kvar på träden."

// Så skriver Catarina Bernhardtz som i mogen ålder tackade för sig och susade iväg till .., ja, visst var det Marocko?  En modig madame, vill jag lova.