Insikt nr 228 ...


Tycker väldigt mycket om.


Avstår helt ifrån.

Kvart i tio prick ...

Inga vänsterhänder, men väl två vänsterfötter.
Tandläkarens och tandsköterskans.
Birgitta och Maritas.
Båda två ett under av vänlighet.


... parkerar jag bilen på Hamntorget i Helsingborg.

Det är dags för tandläkarbesök.

Och jag promenerar den korta sträckan till Konsul Olssons Plats (ty där i ett brunt tegelhus finns tandläkerskan) och får sitta och vänta i tjugo minuter och det blir lite småprat med andra patienter som också väntar och utanför fönstret är det grått och isande kallt.

Tre stycken Svensk Damtidning hinner jag bläddra i.

Nu vet jag allt om Victoria och Daniel.
(För kännedom: ja, även om man tycker att det är fånigt med kungahuset och allt fjäskande, så kan man ändå finna det oerhört intressant att sitta och bläddra i en s.k. skvallertidning. Helt ärligt: jag inte bara slöläste .. jag f r o s s a d e , ja, jag slurrrrpade i mig allt om den så trevliga Maxima och dom vackra prinsessorna i Danmark och där var Beatrice från England som nu hade börja sporta - kanske tänker hon på det kommande Vasaloppet? - och hennes pappa hade minsann firat sin 50-årsdag och Caroline, stackars Caroline av Monaco, hon lär ha skippat den friskt alkoholpimplande maken Ernst-August, nu har hon en ny, men okänd man! )

Besöket i tandläkarstolen tar fyrtiofem minuter och idag är det bara trevligheter - ja, frånsett tandstensborttagning som får håret att resa sig i nacken - men för övrigt, jo, helt okej.

Bettskenan, som - hopefully - ska göra att pensionatets sängkammarliv håller i sig även efter några år, provas ut.

Det går bra det med.


När jag inte hittar något i klädväg, tar jag sikte på annorlunda skyltar.
Inet stämmer väl typsnittet på texten med själva uret, tänker jag.


Och så säger jag hej och tack, stegar iväg längs gågatan .., tittar in i några småbutiker, hittar inget .., tar bilen och styr norrut.

Ååå, jag är så innerligt lycklig där jag sitter och rattar bilen och från radion hörs Dinah Washington sjunga om någon som är oförglömlig och jag sjunger med .., allt medan jag ser omgivningen susa förbi.

Efter en stund känner jag inte igen mig.

Och se där .., där är en skylt till Örkelljunga och där är annan skylt där det står "Skåneporten!"

Aha.

Jag har glömt att svänga av och har nu i stället siktet inställt på självaste hufvudstaden, ja, men det är ju himla trevligt .,. och jag tänker att det löser sig .., jag svänger väl av mot Laholm vad det lider och det gör jag, efter att först ha passerat små samhällen där det plaskar på vägarna och snön smälter så det är rent otroligt!

Väl framme i Halmstad struntar jag i Ica-Maxi, jag kör till lilla Hemköp i Haverdal i stället och köper varma revbensspjäll, en bukett tulpaner och som pricken över i: två semlor, allt med tanke på herr Skidåkaren.

Sista milen hem f l ö d a r vårsolen!

Och där sitter jag i bilen och tänker varma tankar och i min anoraksficka vilar en Anthon Berg marsipan som jag ä l sk a r och himlen är blå och jag känner mig som den rikaste människan i världen.

Ungefär så.

Christina Alvners favoriter ...

Det är sannerligen inte lätt att ta ett foto på en tavla med glas.

Jag har flyttat runt den, och försökt på alla möjliga vis, men nu ger jag upp och tar en bild från sidan på väggen där den hänger istället.

Det tillkommer två andra konstverk som bonus.

Min absoluta favorit är den övre tavlan som är en torrnål av Henrik Krogh, samma konstnär som har illustrerat Kerstin Ekmans fantastiska bok "Hunden".

Bladet heter "Kurragömma".

Längst ner till höger sitter en liten oljemålning av Silja Rantanen, som även har utsmyckat Arlandas flygtrafikledningstorn och är en av de stora finska konstnärerna idag.

Jag och Silja gick på en konstakademi i Nice tillsammans när vi var mycket unga, och den här målningen fick jag av henne som tack för att jag hjälpte henne att hänga sin första separatutställning i Helsingfors i tidernas begynnelse någongång.

Det är en målning som jag tycker väldigt mycket om.




Den lilla träskulpturen till vänster är en vävstolsdetalj från Elfenbenskusten i form av ett djurhuvud, inköpt på loppmarknad i Paris.

Jag hade ingen aning om vad det var för ett slags bruksföremål förrän jag kom på den goda idén att visa den för en pratglad afrikansk taxichaffis i samma stad.

Han blev alldeles lyrisk, för han kom just från den delen av Afrika, och berättade om de dekorerade vävstolarna i hans hemtrakter.

Två favorittavlor - gamla och nya frun väljer -.

Det är eftermiddag i maj år 1993 och nästkommande dag ska jag ta tåget till Skåne.

Någon vecka senare kommer ättapjötten och hans pappa med flyttlasset.

Nu står jag i köket hemma i Malå och plötsligt ser jag genom fönstret hur en skara människor kommer promenerande i sakta mak längs Ringvägen och jag undrar vad som är på gång .., och böjer mig fram och tittar ut.

Men ååå, där går ju alla grannarna och somliga är finklädda, tant Margareta (som alltid kommer att få heta tant Margareta ..) har tagit på sig sin fina kappa och där är Granvalls och där är alla dom andra och ingenting förstår jag.

Så svänger sällskapet in på vår infart och jag lämnar mina sysslor och går ut på bron och där står dom alla, lite förlägna .., ingen vet riktigt vad som ska sägas .. , och någon börjar lite trevande att säga så där att .."ja, nu när ni ska flytta ..., ja .. vi vill överlämna ett minne .." och jag börjar gråta alldeles hejdlöst ., det är som all sorg/glädje kommer farande likt en mental tsunami.

Minnet som överlämnas, det är en akvarell målad av dottern till en före detta granne, hon heter Ohlin i efternamn och nu har jag glömt förnamnet.

Och så här ser den ut, tavlan.

När vi blev ensamseglare, mina barns pappa och jag själv, fick tavlan vara kvar i huset och där är den ännu och igår skrev jag ett mail till hans rara fru Karin och berättade och frågade om hon kunde ta en bild av den och det gjorde hon så gärna.



Dessutom skickar Karin med en bild av sin favorittavla och så här skriver hon:

"Så skickar jag min favorit, Lapporten av Greta Wennberg.

Tycker så mycket om färgerna och formerna i hennes målning.

Jag har bestigit den högra toppen, ett äventyr i sig."

Karin är född i Kiruna och är, som ni förstår, en riktig friskus.

Får man presentera ...

... Kajsa Göransson, med startnummer 18392 i Vasaloppet.

Det var hon som kom i mål fem minuter före sin farbror - herr pv - och därmed såg till så att jag fick min behålla min hundralapp.

Tack för det, Kajsa!

Bilden togs i bussen av herr skidåkaren.

Dagens fönster ...

"Hej,

Vill du ha en fönsterbild igen?

Den här är från ett av våra mindre sidofönster och där hänger den klassiska Provencegardinen. Snibbformen ser man överallt, som här gärna avslutad med en liten tofs.

Den här är extra vacker, i beige linne och med vackra handsydda broderier - så som mycket av det sydfranska inredningsmodet i vitt/beige/ljust brunt är idag.

Vi har samma typ av gardiner i fönstren i våra badrum och toaletter och som dubbeluppsättning i köksfönstren.

Det här är samma känsla som du talade om när det gäller de tyska vita tyllfönstren. Man vill inte ha insyn härnere heller och har man inte fönsterluckorna stängda så ger de här gardinerna insynskydd men också ljus.

Kram från Monet."

Och så är herr reaktormaskinisten hemma igen.


Plötsligt visar temp.mätaren i pannrummet på 100 grader.

Det har minsann inte inträffat sedan i fredagsmorse, då bloggmadamen blev ansvarig för eldning.

Och vi gör på precis samma sätt.

Jag fattar det inte.

Men ååå, så skönt att ha honom hemma.

Insikt nr 227 ....

Ja, självklart borde kungahuset avskaffas!

Absolut!

Vad då ..?

Vad jag tittar på för tv-program just nu?

Jaa ., det råkade bara bli den kanalen när jag slog på tv:n.

Vad det handlar om...?

Om ni nu nödvändigtvis vill veta .. så tror jag att det är en repris från något bröllop.

Och nu har jag inte tid att sitta här längre.

Joms favorittavla ...

Staden Hoi An i Vietnam är känd för sina många konstnärer.

Deras ateljéer och gallerier ligger nära varandra i en del av staden nere vid floden.

De vänder sig till turister och de flesta har motiv som liknar varandra. Unga flickor i den traditionella dräkten Ao Dai eller vackra solnedgångar osv.

Men en konstnär hade en alldeles egen stil och jag köpte denna lilla målning av honom. Den stoppades in i ett plaströr, och jag skickade iväg rullen tillsammans med kläder och annat i ett paket som skulle sändas landvägen till Sverige, medan jag fortsatte min resa till de norra delarna av landet..

Det dröjde så lång tid innan paketet dök upp att jag hade räknat med att det var försvunnet.

Därför blev det en glad överraskning när katten med musen dök upp.

Jom.

Min egen favorit ..

Det är en tavla som hemifrångrannen Leina har målat.

En akvarell.

Frånsett att jag tycker att den är så vilsam och vacker, så påminner den alldeles omåttligt om stranden där hemma.

Jag anar doften av sälg .., jag hör rasslet från asplöven .., jag ser Kung Karls Spira som växer mellan buskarna nära vattnet ., och jag kommer på pricken ihåg hur sälghängena kändes, dom som jag lade i en gul emaljerad gryta och gjorde middag av till mina dockor.

Och jag kommer ihåg hur det kändes att vada ut i vattnet .., den där sörjiga bottnen som trängde upp mellan tårna .., och jag kommer ihåg småabborrarna - ynglen - som simmade i stim nära stranden, men aldrig någonsin lät sig fångas.

Allt det ryms i tavlan.

Det är den som sitter längst till höger på bilden.

Jag har en annan favorit också, men den sitter hemma hos mina barns pappa.

Kanske får jag en bild av den och då ska ni få se nåt vackert!

Bara så ni vet ...

Här ryms hur många fler .....

Marianne Rindås favoriter ...

Hejsan Elisabet.

Här kommer 3 stycken fönsterbilder.

Du kanske känner igen den stora tavlan på vårt hus i Vaplan målad inne ifrån huset vid sjön av Catarina Uytenbogaardt 1979-80.

Den heter Genom fönstret.

Den rosa tavlan har jag fått av Anna.

På baksidan står det Kammar-kolorit, Bohuslän av Gordon Macfie 1965.

Den tredje i den gruppen är av R. Ljunggren, "Skvallerspegel".
Jag tror att den är målad i Trosa.



Den blå tavlan, den är min favorit.
Den har en lekkamrat till mig, när jag var liten, målat.
Hon heter Synnöve Lambertz och bor i Österskär.



Den sista tavlan är målad av en konstnär från Östersund som heter Jan Edin.

Det är Drommskåran sedd från Västfjället, målad 1992.

Vi såg den på en utställning på hembygdsgården i Kingsta och jag tyckte att den var som ett minne från när vi träffades i Bydalen.

Vi bodde ju på Västfjällets sluttning och hade Drommen på andra sidan älven. Sedan fick jag den av Bengt när jag fyllde år.

Hälsningar från Marianne Rindå.
(Och Mariannes svåger, det är ingen mindre än den här mannen.)

Margaretas favoriter ...

Hej!

Här kommer två tavlor som jag tycker mycket om.

Den första är rätt gammal, målad av min makes moster Hertha Linders.

Hon bodde ett tag i Umeå på den tid då man fortfarande flottade timmer på älvarna.

Hon har berättat om hur hon stod på bron över älven och målade - i viss mån störd av nyfikna förbipasserande gående.

Fint tidsminne, tycker jag.



Den andra med en färgstark vårbild fick jag för ca 10 år sedan av konstnären Sándor Vincefi.

Vi var då kollegor på Vretskolan i Skogås där han var bildlärare.

Jag har aldrig mött en kollega som fått fram så entusiastiska elever!

Den här tavlan sitter i mitt kök, placerad så att jag ser den medan jag äter frukost.

Oj vad det hjälpt upp mitt sura morgonhumör.

Hälsningar Margareta Lundgren.

Helt klart sevärt ....


Igårkväll, mer av en händelse, råkade jag komma mitt i det här programmet.

Förmodligen var det dialekten som kändes bekant?

Och jag lämnade datorn och allt annat och slog mig ner i soffan Ektorp.

Vilket program!

Och Olle Häger ..., vilken en!

Läsvärd krönika från dagens GP.


Rubriken är "Varför detta krypande för kungahuset?"

Med allra största säkerhet kommer jag att sitta som klistrad framför tv:n när det är dags för giftermål, men likväl håller jag med skribenten.

Glöm nu inte .....

.... detta.

Monicas favoriter ...

Hej,

Jag har många favorittavlor. Men här kommer några, målade av min absoluta favoritkonstnär Philip von Schantz.
Han var mycket "populär" för några år sedan men verkar nu ha fallit i glömska, märkligt nog.

Mest känd är han nog för sina bär, lingon och blåbär i olika kärl.

Detta är några av hans bilder som jag har fotograferat på en utställning med honom på Tomarps Kungsgård i Kvidinge för två år sedan. (Dit ska du åka någon gång, du som bor i Skåne/Halland - det är ett underbart ställe med fantastiska utställningar.)

Bildkvaliteten är lite suddig, ljuset var inte det bästa.

Men det är bättre att lägga ut mina egna bilder än att fotografera från böcker, det blir alltid problem med upphovsrätt och sådant då.

Du som gillar fönster, den första bilden är en gammal spetsgardin - titta så naturtroget och zenbuddistiskt tålamod han målat av den.

Den sista bilden (också med ett speglingsfönster) är min egen Philip von Schantz-tavla.

Den hänger just nu hos min mamma i Skåne som också älskar hans konst. För mig är tavlan speciell. Jag träffade Philip ett antal gånger när jag började måla igen. (Jag ringde helt enkelt upp honom och han tog emot mig!). Han var mycket uppmuntrande och gav mig ett antal "privatlektioner" som var helt avgörande för om jag skulle börja tro på min förmåga igen.

Han bodde också i Roslagen, utanför Norrtälje, precis som jag. Men han hade en stor ateljévindsvåning på Söder i Stockholm och dit for jag med mina bilder som han "nagelfor".

Där i ateljén fanns flera av de föremål han målat av, bland annat de här rostiga kärlen som jag har på min tavla. Det är lite speciellt att ha sett förebilderna "live" tycker jag.

Philip von Schantz dog helt oväntat och hastigt för några år sedan, inte särskilt gammal.

Han fick en hjärtinfarkt under ett föredrag han höll i Norrtälje Konsthall, föll ihop och var död vid ankomsten till Norrtälje Sjukhus. Det var en chock för många, inklusive mig som var mitt uppe i mina möten med honom.

Han hade också varit en av de viktigaste grundarna till Grafikens Hus och där tog hans grafiska blad slut direkt i samband med hans död.

Philip var vid sin död en instititution i svensk konstvärld.

Han hade varit lärare och chef för de viktigaste konstinstitutionerna i Sverige, var och är representerad utomlands och hade stora framgångar redan från 1950-talet.

Han var från Norrköping, från en adlig familj, var utbildad officer och ryttare - en riktig "Officer och Gentleman".

Men också en fiskare, odlare och roslagsbo.

Mig behandlade han med fransk respekt men med stränga gammaldags uppmaningar om förkovringar på olika sätt.

Han fattas mig, som man brukar säga.

Kram från Monet.

smulan sa...

Åh, så vackra målningar av Philip von Schantz!

Färgerna, enkelheten och kompositionen tilltalar mig mycket.

Moster Mjölgumpa sa...

Jättefina tavlor!

Jag har en liten undran över den gula emaljerade spannen som äpplena ligger i. Jag har sett sådana tidigare, även med flera hål i. Är det någon som vet vad de är ämnade till igentligen? Knappast vätskor iallafall...

Cecilias favoriter ...

Hej!

Här kommer det två tavlor.

Den med flickan som plockar blommor kommer från min mans mormors föräldrahem i Kiruna.

Jag tycker så mycket om den.

Den mycket mindre tavlan spontanköpte jag på Konst i kvarn för många år sen.

Jag tror det var känslan som jag hade när jag var ute hemomkring när jag växte upp som slog an något där.

Cecilia/

En som inte ger sig ...

Ååå, du underbare herr 11573 Göransson!

Pensionatvärdens storebror, alltså.

Den mest envisa människa jag vet.

I flera månader har han haft sååå ont i sitt knä .. och dålig tränad och allt var han, men åka Vasaloppet skulle han prompt, trots viss (läs: våldsam) ångest veckan innan.

Men titta på den mannen, där han kommer s p u r t a n d e i mål efter åtta igårkväll!

Han är i spåret längs till vänster och syns vid 05.49 ...då kommer han där längst bak, ivrigt stakande och påhejad av publiken.

(Man kan bara dra fram sekundvisaren ...).

Bildbevis ...

Underbara vännen Anitha Renström i Adak, hon är minsann på hugget!

Titta, vem hon har fångat på bild!

Så här skriver hon:

"Hej!

Till vänster på bilden är PV (tror jag då), framför reportern.

Bra jobbat av honom.
T.o.m jag, som avskyr sport blev tvungen att hålla mig lite uppdaterad.
Vi hade ju tre stycken från Adak som åkte också!

Hälsa PV och säg att det gjorde han bra.
Nu hoppas vi bara att vi få se honom på Lapland Ultra också ;-)

Kram Anitha."

Jo, se hon har lyckats fånga 8238 Göransson på bild!

Med den mannen har jag alldeles nyss pratat, ja, han satt - tillsammans med övriga skidåkare från Ljungbypolisens förening - i bussen på väg hemöver.

Nu hade dom precis hämtat ut sina diplom.

8238 Göransson lät pigg och glad och det gjorde även hans storebror, herr 11573 Göransson.

"Jag insåg redan i första backen att jag inte skulle vinna det här loppet, och då tog jag det lugnt ...", sa han som är storebror och i alla fall i Oxberg hade "Kajan" efter sig.

Även herr 11573 tycktes glad och belåten.

Ja, det var senaste nytt från Vasaloppet år 2010.

Och tack snälla Anitha för bilden!