Dagens fönster ...
Och här kan man förkovra sig vad beträffar Kågnäsudden!
Dagens fönster ...
Och här kan man förkovra sig vad beträffar Kågnäsudden!
Kvällshimmel över ...
Dagens fönster ...
Resumé av en dag i augusti ...
Vad gör man då?
Ja, man kan besöka sjukhusets arbetsterapeut och numera hittar jag hur bra som helst och behöver inga målpunkter .., ortopeden och terapin ligger en bit bakom själva huvudentrén - längre upp liksom -Det är förstås ett ålderstecken; detta att man plötsligt har frikort till medicin (varade bara i två veckor, men ändå) och inte längre irrar omkring på fel våningsplan eller helt enkelt i fel byggnad.
Som vanligt är jag ute i god tid; mer än halvtimme innan det blir min tur, så jag hinner ta mig en titt på konstverken som sitter liksom i gången när man kommer in. Där finns Hippokrates - läkekonstens fader - men honom glömde jag bort. Kanske en annan gång?
Men denna fick jag med. "Ett gott humör är den bästa läkaren". Förlåt käre konstnär, men för mig är detta nästan svammel och i det närmaste ett hån för den som är allvarligt sjuk och kanske inte har så lätt att visa upp ett gott humör. Och måhända var det inte alls konstnärens ord, detta med det goda humöret, utan någon läkares?
Men fint är det, det tycker jag.
Jag har tid halv två och på pricken då kommer en blond kvinna som heter Annika och säger att det är min tur. Hon tar mig till ett behandlingsrum som mer liknar ett kontor och säger att jag kan slå mig ned i stolen - en typ av kontorsstol på hjul - och så får jag, om igen berätta om hur det smärtar i handen, faktiskt dygnet runt, men värst är det om nätterna.
Annika är så vänlig och rör försiktigt vid handen. Vänder och vrider. Stryker med sitt långfinger över ärret. Frågar om det gör ont? Hon ber mig vända på handen ., på båda händerna .. och hon säger att hon ska kontakta den läkare som opererade mig och kanske får jag träffa henne och kanske - men bara kanske - blir jag röntgad.
Det är det jag själv vill. Ja, vi får se hur det blir. Säger man sedan att allt ser bra ut, rent av perfekt, då köper jag det. Då är det väl helt enkelt smärta som så småningom ska ge med sig.
En söndag i augusti ...
Sedan iväg.
Svänger vänster in på Skintabyvägen; en smal - men asfalterad - väg som löper mellan åkrar och ängar och stora hästhagar och där är välskötta hus och en stor, jättelik damm och en bäck som porlar och jag hör en tupp som gal!
Bäst i OS ....
Mest spännande i alla fall, det måste väl ändå vara hästhoppningen och guldet som togs med sån .., ja, rent av olidlig spänning! Att jag inte har nött ut ekparketten på golvet - mellan vardagsrummet och köket - måste vara ett något av ett mirakel.
När Duplantis skulle hoppa .., när diskuskastningen skulle avgöras .., och nu på slutet då med hästarna .., har jag inte vågat titta tills det var avgjort, utan gått fram och åter ., stått i närheten och försökt slappna av. Det har väl gått så där.
För övrigt?
Förmiddagsgänget i studion på kanal 5 har blivit riktigt bra, tycker jag.
Jonas Karlsson en klippa och jag tycker även att programledaren Karin Frick varit bra.
Nu 11-kaffe.
Och ikväll brittiska Antikrundan .., ja, livet återgår till det normala.
Söndagsfönstret ...
Så här skriver avsändaren:
"Hejsan!
Håven var med till Stockholm häromhelgen.
De här fönstren fångade jag på Stora Henriksvik som ligger på Långholmen.
Nu ett väldigt mysigt trädgårdscafé men huset och gården har en mycket spännande historia.
Ett definitivt ”Jag vill tillbaka ställe”.
Turtlan som varit på tur.
//Tack Turtlan! säger jag.
Smått och gott ...
Lördag, men jag har söndag - eller onsdag -.
Och så blev det som det blev ...
Fredagsfönstret ...
Spridda skurar från Skåneland ...
Tisdagmorgon ....
Vaknar som alltid vid fem, halv sex. Underliga drömmar.
När jag ändå inte kan somna om, lyssnar jag till Sommarprataren Ingmar Skoog och det är det program som jag verkligen funnit sååå intressant; kanske för att det handlar om åldrande och hur vi SER på detta att bli äldre.
Musiken i programmet föll mig inte i smaken, men det är ju bara att välja versionen med förkortad musik, så är det löst.
Foto: Henrik Brunnsgård.
Sen är det själva rytmen i programmet som jag tyckte så mycket om. Tonen. Det påminner om Anton Glanzelius sätt att uttrycka sig på i filmen "Mitt liv som hund". En skymt av göteborgska (som jag i vanliga fall tycker låter så kaxigt ..., men inte här).
Producent var Carin Ahlquist.
Här en länk till programmet.
Tisdagsfönstret ....
Bloggtips ...
Ett i mina ögon alldeles underbart inlägg, det hittar ni här.
Det var som att sätta sig i en tidsmaskin!
Ny vecka ...
Dagens fönster ...
S o m jag tycker om spetsarna i dom här fönstren och s o m jag önskar att jag kunde öppna dörren till det huset och få titta mig omkring. Bor där någon, tro?
Fönsterfångerska var förstås annannan.
Tack snälla!
Det tog aldrig slut ...