![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgMxOs0P1HGw4Ze0aVRsKnxHRs3RvrxxOsEb3Lu6laidZ7c1_Ink1FIzjkz5x0flV7yEZru8GmjTsEgVNDHFKNIFGNokRmQFN9v7ze3GIW3yZZkKlWLMWonyYgbkkU46CAEYXfexn64dik/s400/ammamochpappa.jpg)
Mamma och pappa hos mormor.
Hur gammal kan mamma ha varit här?
Fyrtioåtta, kanske ..?
Den här lördagmorgonen för ett år sedan (fast den femte april), dog min mamma.
Klockan var kring halv åtta och jag var på affären och höll på att förbereda kassorna, när Helene kom med den bärbara telefonen.
"Här ...", sa hon och räckte mig den.
På en enda gång förstod jag vad som hade hänt.
Och jag ropade "nej, nej, neeeeej!" och rafsade ihop det jag höll på med .., tog på mig anoraken, ringde Anders som för en gångs skull svarade så tidigt på morgonen och så cyklade jag iväg så fort jag bara kunde och jag ropade återigen ..."mamma! mamma!!" och på Blekegatan upptäckte jag sonen som sprang mot gruppboendet .., sista biten tillsammans och just där utanför tvärstannade han och sa ..."vänta mamma, jag måste kissa!" och så länge jag har förståndet i behåll kommer jag att ha den bilden inom mig .., hur han står där och kissar och säkerligen är lika förskräckt som sin mamma och det är lördagmorgon den femte april 2008 och när vi en stund senare kommer in i mammas rum, då är hon död.
Död.
Och jag slänger mig om halsen på henne och vaggar henne i famnen och säger att hon har varit en såååån fin mamma och mamma är varm och lealös och hennes mun är öppen och jag pussar henne på kinden och allt är overkligt, fast vi borde ha varit så förberedda.
Det är man inte.
Man tror bara att man är det.
![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhYjw4rnICN0hGwhatx-fQShxodxwV5hVLRpw_bDZelaPfk1rNC4EVa_xGNiNd7BwcBDWi6waJvUT9YzbdqZL6O3RIas0aJen38SAoLUSSdarsYldDz2slJS8lpk5BRtktDIFTZDBq_gY4/s400/amammabolivia.jpg)
Mamma i Bolivia.
Alltid så barnkär.
På baksidan av bilden har hon skrivit: "Abuela med Simon och Daniella."
Hela dagen blir vi hos mamma.
Min storasyster (som redan en gång har förlorat sin mamma, nu är det liksom andra gången ..) har kommit från Hörby och pensionatsvärden kommer också och har med sig mina egna kläder och Anders är kvar och står eller sitter vid mammas säng och håller henne i handen och märker att den blir allt svalare.
Personalen går ut och in ur rummet.
Underbara, rara änglar.
Vi dricker kaffe .., pratar och skrattar.
Vid halvtvåtiden anländer Fonuspersonalen och sveper in mamma i ett vitt lakan; hon ser ut som en mumie och dom bugar vid hennes säng och drar iväg med henne på en rullvagn och jag vill ropa att "neeeeej! stanna!", men gör det inte.
Nu har ett år passerat.
Jag tänker nog på mamma dagligen.
Lite överallt står bilder av henne och igår hittade jag ett grönt album från min tonårstid och jag blev sittande och bläddrade lite förstrött .., se där .., där är en svartvit bild av mamma och pappa tillsammans .., jag minns när jag tog den .., det var hos mormor i Dikanäs och dom ser så lyckliga ut och pappa har skratt i sina ljusblå ögon.
Nu är det ett annat sorts liv.
Och en sak vet man: inget varar för evigt.
Det gäller att Ta Vara På.