onsdag 1 april 2009

Nån slags insikt ...

På morgonen och hela natten, är jag totalt slut på.

Febrig.

Svettig.

Ont överallt.

Hostar.

Tar hostmedicin.

Vänder och vrider mig.

Sover till klockan nio.

Eldar.

Duschar.

Tittar ut genom köksfönstret.

Sätter mig på stentrappan med pelle vid mina fötter.

Lyssnar till bofinkkvitter.

Ser blå himmel.

Hör duvornas flapp-flapp-flygande.

Tänker att allt flängande och all glädjen med barn och barnbarnen liksom tog överhand.

Det blev så många känslor att själen liksom slog knut på sig själv.

Och när telefonen häromkvällen ringde, orkade jag inte svara.

Jag låg på sängen och bara tittade rakt upp mot taket.

Det är samma sak var gång jag lämnar Stockholm.

Det blir som ett hål i hjärtat.

Nu ...., sitter jag ute på stentrappan igen.

Andas lugnt.

Det känns bättre.

Dagens fönster ...



Och alldeles osökt kommer jag att tänka på detta.
(Bilden togs i Stockholm.)

Litet möte med Karin Carlsson.



Det är på Öresundståget mellan Malmö och Halmstad, som jag börjar prata med kvinnan som sitter mitt emot mig.

Jag frågar om blombuketten som ligger på det lilla bordet mellan oss.

"Ja, jag har köpt den på torget i Malmö, visst är den vacker ..?" säger hon.

Och så, simsalabim, har dörren liksom öppnats.

Det visar sig att kvinnan, som heter Karin, har tillbringat dagen i Malmö där hon passat sitt barnbarn och nu är hon på väg hem till Ängelholm.

Lite trött är hon allt .., att passa en sprallig tvååring är inte det lättaste.

Och vi pratar om barn; om glädjen med barn och barnbarn.

"Ja, nu har jag min dotter Malin .., men jag hade även en son, Jesper .., men han dog i motorcykelolycka när han var tjugonio år ..., säger Karin.

Och hon berättar om sonen som tillsammans med goda vänner hade åkt mc nere vid stranden och inte fort heller .., nej, men nånting hakade upp sig och där var stenar på sidan av vägen och sonen vurpade och en av stenarna trängde in under hjälmen, (hon visar mot pannan ..."så här ...") och på så sätt tog livet slut för tjugonioåringen.

"Telefonen ringde hemma, det var från sjukhuset i Lund och dom ville att vi omedelbart skulle komma och vi åkte ner .,. men huvudingången var stängd och vi irrade fram och tillbaka i nån slags panikoch när vi kom in sa någon att kom med här och vi undrade varför dom sa just så .., men det var för sent ....", säger Karin.

I slutet av april skulle Jesper ha fyllt fyrtio år, om han hade fått leva.

Hur var han, sonen?

Karin ler mjukt.

"Ja .., han var glad .., alltid så positiv .., han var fjorton år när vi skildes min man och jag och det tog honom hårt .., och han var .., ja, han var duktig och ganska djup också ...", säger hon.

Hur överlever man att förlora ett barn?

Man har förstås inget val.

"Ibland tänker jag .., ååå, det här måste jag berätta för Jesper ....! Sen kommer jag ju ihåg att han inte längre finns med oss ...", fortsätter Karin.

Och hon själv då?

Hur är hennes liv?



"Ja, men det är bra .., jag är född 1942, jag är nog en typisk Oxe .., jordnära och ..., ja, jag älskar att gå på loppmarknader och har arbetat på Åhléns, på herravdelningen .., jaha, hur jag trivdes .. mellan ett och tio ...? tjaaa, åtta, skulle jag nog säga."

Fritiden? Den som hon nu äger själv.

"Jag tycker om att resa .., helst till Italien .., och jag har åkt på bussresor till Prag, Paris, Gardasjön och Venedig ..., jag läser mycket deckare .., och har just avslutat en bok av Herman Lindqvist.

Om hon skulle börja om?

"Haha .., då skulle jag vilja arbeta som hårfrisörska .., det låter kanske fånigt, (nä, inte det minsta!) men jag har alltid tyckt om att pyssla med andras hår."

Men nu ska hon hem till sin lägenhet i Ängelholm.

I kassen som står på golvet har hon födelsedagspresenten till barnbarnet, det paketet ska han få till helgen.

Ja, ungefär så är det med den rara kvinnan Karin Carlsson ("Carlsson med C", säger hon och ler varmt ...) som har vänster tumme upp, är lillasyster ..., och som under två timmar blir min reskamrat på livets väg.

Just så.

tisdag 31 mars 2009

Pressmedelande



Bitr. Veterinär Böhlander kan med glädje meddela att Prinssesan Nelly Widner nu lämnat Bagarmossens Djursjukhus.
Utskrivningen skedde under eftermiddagen och det var stora glädjescener.
Prinssesan Nelly uppges att under omständigheterna må väl och tycker det är skönt att få komma hem.
Gladast är dock matte & husse som under veckan avgett litervis med vätska via tårkanalerna.
Moster Maria har även lovat extra goda korvbitar vid besök i Väsby.
// Vet. Böhlander

Dagens skörd ..







Brått ...


Lilla Sagas klocka.
En hjärtevärmarklocka.


Sjuochtolv.

07.12.

Anoraken på plats .., läppstiftet .., sprättknivar och dörröppnargrej.

Dags att cykla till arbetet.

Hur många människor är vi runt vår värld som just nu gör samma sak ...?

Kollar så att allt är med.

Och så iväg!

Tisdagsfönstret ...



... finns i ett gult hus i landet Halland.

Och hon som tog bilden längtar efter pElle.

måndag 30 mars 2009

Här ..., på Sturups flygplats ..



... vid gröna pilen .., där satt den lilla fågeln och kvittrade så vackert!

Två kvitt .., och en flygtur .., två nya kvitt och ny flygtur.

Hela tiden samma procedur.

Det händer att jag sitter i soffan eller står bakom kassadisken och tänker på den lilla fågeln.

Genom bussfönstret .....


Ständigt dessa resor.

Världen som susar förbi.

Människor på språng.


Hjärtat bultar.

Nu .....



.... ska jag dricka kaffe .., sedan hissa segel och ge mig ut i stora blogghavet och se hur ni har det.

Nu, när jag är hemma hos mig, med min egen dator.

Tänk ...


... att hjärtevärmen finns kvar lika oändligt stor idag.

Och när jag tittar på bilden, den ..., där Emil visar världens snällaste moster Anna fingeravtrycken, dom som han fick lämna när vi besökte polismuséeet med morbror Anders ..., då sitter jag mest och smajlar.


Och jag tänker att det är en sån ofattbar gåva detta att få vara tillsammans.
Med Anders, han den ende sonen.
Ättapjötten.


Och hon, den äldsta .., som gav oss Emil och Emma.
Skulle mitt liv av någon anledning plötsligt ta slut, så har jag i alla fall varit så oändligt lycklig.

Och detta lyssnar jag till just nu.

Spela den h ö g t och sjung med!

Måndagsfönstret ...


Busstur i Stockholm.

Det är vad bilden visar.

söndag 29 mars 2009

"GPS ..., äsch, det är ju fusk ...!"


"Få se nu .., här är det ju .., men det är ju omöjligt att hitta ..:!" säger PV.

Så här är det: till Stockholm har jag flugit med eminenta Malmö Aviation, men tillbaka liftar jag med pensionatvärdens storebror, som även han har varit på vindkraftsårsmöte.

Färden startar från Scandic Hotell vid Centralstationen och då ska vi hämta upp Kajsa, gladltynt och vasaloppsåkande brorsdotter till pv ..., och Kajsa har tillbringat helgen på Kungsholmen och det är där hon ska hämtas upp.

Om jag säger som så .., så tar det rätt lång tid att hitta fel .., ja, vi hittar aldrig rätt och pensionatsvärden som är kartläsare .., han beklagar sig över att kartan tar slut där upphämtar-adressen finns.

Så vi snurrar runt lite och passerar Sankt Görans Sjukhus och inte är vi långt ifrån där Anders bor heller och jag kommer att tänka på att jag innan uppresan frågade den där storebrorsan, han som sitter vid ratten, om han har en GPS (det är innan resan till Sthlm) och han svarade ..."nää, lite sport får det allt vara .., det är ju fusk!"

Nu låter det liksom lite annorlunda.


"Tja .., det kanske inte är så dumt ändå med en sån där ....?"

Till slut ger vi upp (herrarna ger upp) och Kajsa får ta tunnelbana till Fridhemsplan och där möter vi henne.

Ganska lättade är vi alla.

Och han som är storebror och tycker att GPS är bara fusk .., han får avlösning som chaufför efter en timmes körning och då ser det ut så här .., ja, framför mig.


Och så här ser det ut när jag tittar ut genom fönstret på min sida av bilen.

Blå smålandshimmel.

Inutivärme ...


Hjärtehänder.
Fr.v. vasaloppsåkande pv, löptränande micke, rynkig-bloggmadamehand. konstapelstuderande anders, lintotten som bara "får ärvda telefoner" och nelly-saknnde anna-panna.

Lördag blir bara en massa g l ä d j e.

Det blir polismuséet tillsammans med sonen och kapten Lintott ..., och därefter bloggmadame-väntan i Scandics foajé på pensionatsvärden som är på vindkraftföreningens årsmöte och sedan kommer dottern och hämtar upp oss, medan lintotten och hans morbror tittar på handboll i Eriksdalshallen; det är Ystad IF mot Hammarby.

Och medan vi väntar på de båda pojkarna, följer vi Anna hem till henne och Micke och vi får bekanta oss med deras nya boende på Lilla Essingen och jag bara gapar och säger att ..."men åååå, så här skulle jag också vilja bo .. med utsikt över vatten och båtbrygga och massor med ljusinsläpp!"

Hundbädden är tom .., lilla Nelly ligger på djursjukhus och är opererad och alldeles tomt är det utan en svansviftande Jack Russel-madame som vill ha lite godis.

Sist av allt, när alla är samlade, går vi till "Lilla Asien" och äter buffémat som är riktigt god och vid ett avlångt bord sitter vi .., det är bloggmadamen med son och dotter och lintotten och det är mågen och det är pensionatsvärden.

Ååååå, det blir en helt underbar kväll!

Det blir prat om vindkrat .., bensinpris .., lyxkonsumtion .., giftermål .., frieri .., vandrarhem .., mopedinköp .., yrkesval .., och mycket annat och jag är alldeles inutivarm av glädje över att få sitta tillsammans med människor som man tycker så mycket om.

Det känns som om man är en Riktig Familj.

Alla skilsmässor har svindelhöga fakturor som förr eller senare uppenbarar sig.

För mig har det svåraste varit att tappa den där Familjekänslan.

Efter middagen blir det tunnelbana och pendeltåg till Väsby och lintotten är trött och längtar hem till pappa och mamma och alla kompisarna som är där på kalas.

Och så är det ju fotboll; Portugal mot Sverige!

När klockan är kring tio är vi åter i Väsby och jag stuuupar på golvet och ligger ur-härligt på en rissäck, en sån här som formar sig efter kroppen ..., och medan jag lyssnar till fotbollspratet, sätter sig äldsta dottern bakom mig och draaaaar med sina händer genom sin mammas hår .., ååååå, det är så skönt så jag vill gråta!

Då förstår ni, att den där lördagenkvällen den 28:e mars 2009, det blir en alltigenom underbar kväll.

En guldstjärnedag.

En sån som man lever länge på.

Födelsedag ...


Det passar ju som allra bäst att Emma Elisabet fyller 12 år just när mormor och pensionatsvärden är på besök!

Så det blir mormorstårta med nötkakebotten och färska bär och fem svenska flaggor.

Av sin mamma och pappa får födelesedagsbarnet en ny mobiltelefon.


Det blir ett fasligt pysslande och knåpande med att ordna alla tekniska finesser på den nya telefonen och lillebrorsan, kapten Lintott, han sitter och deppar medan hans mamma ägnar sig åt
simkort hit och dit.

Ser ni honom?
Han sitter mellan de två små flaggorna.

"Ja ..,. jag får ju bara ärva saker ..., jag får aldrig nån ny telefon!" säger han puttrigt.

Se där.

Detta är småsyskonens lott här i livet.

Kvällens fönster ....



Avresa från Stockholm vid tolvtiden och så raka spåret till Småland och därifrån till Halmstad, väntan i en timme på stationen och så, 19.08 .., Öresundståg till Ystad.

Om jag säger som så .., att jag den sista timmen .., den från Malmö och till Ystad .., är döless på allt vad resande i allmänhet och tåg i synnerhet heter .., så överdriver jag inte.

Men det går ändå bra.

Och nu är jag hemma hos mig igen.

Eller borta.

lördag 28 mars 2009

Fyra vänsterhänder från Upplands Väsby ...



Klockan är kring halv ett när Kapten Lintott och hans mormor som ju är jag, står och väntar på buss nummer 533 som ska ta oss till Rotebro station.

I väntan på bussen pysslar jag med min nyinköpta mobiltelefon, ja, jag försöker hitta en bra ringsignal, men det vill sig inte alls.

Så .., jag tar frågar helt enkelt de fyra tonårspojkarna som sitter i kuren om någon av dom är duktiga på det här med mobiler?

Jo, det är dom alla tydligen, för alla svarar "ja, jag ...!"

Efteråt, när jag har fått tillbaka telefonen, frågar jag om vänsterhänderna och då vill den lille lintotten nästan sjunka genom jorden av skam ..., ja, jag ser precis vad han tänker om sin mormor .., men tänk, alla pojkarna ställer villigt upp med sina händer!

Från vänster är det Kevin från Zambia (Våg), så kommer Randall från Kongo (Tvilling), Mahmoud från Palestina (han är jungfru) och sist Victor från Upplands Väsby som är Vattuman.

Minns jag rätt är ingen av dem äldstasyskon.

Och det blir surr om skolgång och syskon och lite annat och vid det laget har lintotten återvänt till sin mormor och kanske har han upptäckt att det faktiskt inte är det minsta farligt eller pinsamt att börja prata med helt okända människor och att dom allra flesta är hur vänliga som helst.

Så tror jag att han tänker.

Och nej, jag är inte sponsrad ...



På Malmö Airport, eller på Sturup, som vi i Skåne bara säger, där huserar flygbolaget Malmö Aviation.'

Nu ska jag säga en sak: jag ä l s k a r det bolaget!

När andra flygdrakar drar in på allt, gör Malmö Aviation tvärtom.

Femtio minuter tar resan från Sturup till Bromma .., och tänka sig, då bjuds vi passagerare på kaffe/te, vatten eller juice .,. en chokladbit .., samt en härlig tunnbrödrulle med salladsfyllning.

Påtår förstås, om man så önskar.

Sist av allt, innan vi landar, får vi fräscha upp oss med en ångande het liten frottéhandduk.

Service, det tror jag på.

Bra service .., ja, det där lilla extra .., det betyder så oändligt mycket.

Och flygvärdinnorna är inte enbart tjugofemåringar, utan här finns personal i alla åldrar och det känns personligt och hemtrevligt.

Det berättas, att när Ystad IF:s handbollsspelare flög med det här bolaget, så tog flygvärdinnan mikrofonen och sa nåt i stil med ..."nu pågar gäller det att ni spelar bra och vinner mot Hammarby ..." och det blev applåder och jubel från de skånska passagerarna.

För mig kostade det 494:- enkel väg att välja flyget.

Då har jag valt Low Flex-biljetter, som inte är ombokningsbara.

Jag tycker att det är helt perfekt.

På väg ...



På Sturups flygplats är allt litet och pyttigt.

Så där lagom.

Och nästan genast upptäcker jag en kund från affären och jag hejar och frågar om han ska med samma plan och det ska han, så vi slår liksom följe.

I nästan en och en halv timme blir det prat om precis allting.

Så länge vi befinner oss på själva flygplatsen blir det mest jobbprat; mannen arbetar inom plastindustrin och är ofta på resande fot .., i Litauen, Rumänien, Polen och Ungern .., han är en "area manager" och berättar om hur intressant det är att möta människor från olika kulturer och om Budapest pratar han alldeles särskilt mycket.

Det blir prat om chefer ., om skillnaden mellan danskt och svenskt arbetsliv (det visar sig att mannen har arbetat i Köpenhamn och han vittnar om hur mycket mera chefen är CHEF där i broderlandet i väster och han berättar också om vikten av just Fina Titlar i t.ex. Tyskland) .., vi pratar om hotellboende ("å, du skulle sett i Westport på Irland ..:!" säger jag ...) och vi pratar om vad vi tycker om våra arbeten.

När vi väl har fått gå ombord och har slagit oss ned, blir pratet annorlunda.

Då handlar det om förhållanden .., skilsmässor .., om att ha kompisar av motsatt kön .., och vi pratar om handboll ., Regementsgatan i Ystad och detta att få barn i relativt hög ålder.

Och så pratar vi (läs: bloggmadamen ...) om den lilla fågeln som flög fram och åter inne i vänthallen på flygplatsen.

Hela tiden tog den lilla fågeln samma runda .., flyg-flyg i kanske tjugo meter och så landade den och tog paus i några sekunder .., kvittrade till .., kvitt-kvitt ., och så samma flygtur om igen.

I säkert en halvtimmes tid satt jag och tittade på den lilla fågeln som gjorde hjärtat så innerligt glatt och ömsint.

Jag funderade på hur den skulle klara sig ..?

Hur skulle den ta sig ut?

Nästan ingen av de övriga resenärerna tycktes ha upptäckt den ...., men alla småbarnen som efter en stund kom med sina brunbrända föräldrar vilka semestrat på någon kanarieö .., dom såg fågeln.

"Far! En liten fågel!! Titta!!"

Om detta berättar jag och sedan är vi framme i ett snöigt Stockholm och passagerarna trampar omkring i snömodden (detta är Bromma .., där promenerar man som förr i tiden .., från planet till terminalen och det går hur bra som helst ...) och jag har bara handbagage och kan susa iväg förbi bagageväntande människor och mannen som har suttit vid min sida önskar mig en trevlig helg.

Utanför terminalen sitter dr Böhlander och väntar och ser man på .., intill henne tittar Kapten Lintott ut genom fönstret och ropar "hej mormor!"

Ungefär så var det.

Ett äventyr.

Lördagsfönstret ...



Och Stockholm möter oss med närapå snöstorm!

Nu är det frukost hos dr Böhlander .., pensionatsvärden och dr Böhlander sitter mitt emot mig och pratar om hur det ska vara på det en gång tänkta pensionatet ...."du, vi kan t.ex anordna bridgeweekends .., jag som har busskort kan hämta upp folk och ....", säger den morgonpigge pensionatsvärden allt medan han tar sig en hjärttablett.

Ute ligger marken vit.

Snö nu ...!!!

Och i Skåne var åkrarna illandes gröna.