torsdag 15 december 2022

Dagens fönster ....


































... fångades under någon av dom där härliga dagarna i Berlin just innan påsk och kanske tänkte jag inte på just fönster när bilden togs .., mer på floden Spree och människorna och detta att på vissa träd hade löven börjat slå ut. 

Och så hade jag ju besvär av en hälsporre och kunde inte gå många hundra meter förrän jag fick sätta mig - om där nu råkade uppenbara sig en bänk att sitta på -. 
Bara en stund, sen upp igen! 

Å, så jag tyckte om dom där dagarna och även boendet, det som var så spartanskt. Mängder av ungdomar bodde där, många var på skolresa och en grupp kom från England. Och på innergården fanns en förskola med hojtande småttingar som gick på rad och lyste upp tillvaron med sina reflexvästar.




Här ett vykortsställ vid Prenzlauer Allé, det var där vi hoppade på och av spårvagnen. 

Har jag inte sagt det förut, så säger jag det nu: jag älskar vykort som är lite annorlunda. 

Inte bara vyer över slott eller som i Malå - över kommunalhuset eller minigolfbanan -, dessutom med fotografens skugga över det sistnämnda.

Köpte jag något vykort? 
Kanske inte.

Detta eviga vykortsskrivande, då, i ett annat liv. 

Nu hamnar bokstäverna här, på bloggen, eller på instagram. 

Bilden togs i Grekland .., i staden Rethymnon, tror jag. Vi hade tagit en sista-minuten-resa med Spies resebyrå och efter en vecka fick vi byta boende .., det var rena skräcken den första tiden. 

Ja, det här blev - som så ofta annars - tankeflykt.., från Dagens fönster till vykortsskrivande. 

Nu ska jag dricka upp kaffet. 

Ett nyöppnat paket Arvid Nordquists Gran Dia. Det är lycka det.

onsdag 14 december 2022

Jag bestämde mig tidigt ...

Nej, i år skulle jag dra ner på julkortsskrivandet. Kanske skulle jag inte skicka ett endaste ett?

Meddela på Facebook bara?  Och kanske sätta in motsvarande summa till något behjärtansvärt ändamål. 

Jo, det tänkte jag. 

Gjorde jag det? 

Nej, men betydligt färre än tidigare år.

Man kan också - och det har gjort - skicka julhälsningar i form av digitala gåvokort. Till exempel till Operation Smile,  UNHCR .., Individuell Människohjälp .., Amnesty International, Erikshjälpen,   Hjärnfonden ..., Hjärt och Lungfonden  , ja, där finns många att välja på .

Själv har jag valt Operation Smile och UNHCR.

Och om någon nu får ett julkort av mig och inte har skickat ett eget, så gör det inget. Ingen behöver sucka och tänka "oj, nu har jag inte skickat till henne .., hjälp, nu måste jag ...!" 

Nej, det måste man absolut inte!

För mig är det här med julkorten ren och skär terapi och ett sätt att emellanåt få känna sig lite kreativ.

 Och så ett kvällsfönster ....



.... från Hornsgatan på Söder i Stockholm. 

Den som fångade denna härliga vy, jo, det var grannen Annelie, som väl bodde där innan sommarstugan här nere revs och så byggde Annelie ett helt annat slags sommarboende, ett som min son tycker är "jättehäftigt".

Tack rara Annelie!

    Män som sjunger ...

Jo, jag har tipsat om den här dokumentären tidigare, men gör det återigen. S o m  jag tycker om den! Programmet handlar om ett gäng herrar där dom flesta har fyllt åttio och mer än så och alla bor dom i Wales, övar i sin kör en gång per vecka och så får man följa deras tillvaro - mest handlar det om sjungandet -. 

Det handlar också om körledaren - en härlig kvinna som verkligen betyder mycket  för dem alla -. 

Filmen är gjord av Dylan Williams som är son till en av herrarna, han som står näst längst till vänster och var nittio år när filmen spelades in. (Hans tillvaro hade liksom tippat över styr). Upptäckte reprisen igårkväll och lägger in en länk till den, om någon är intresserad. Filmen kan endast ses i Sverige.

Här kan man läsa lite om handlingen.

"This humorous and melancholic portrait of a Male Voice Choir begins when the filmmakers’ father, widower Ed, 90, sells the family home and arranges his own funeral. His only remaining solace is Tuesday night practice, but with an average age of 74 and suffering a hemorrhaging of the bass section his beloved choir is facing a crisis of its own.

They must act or face extinction. So the hunt begins to find ‘brown haired men’ in their 40s and 50s who can take the choir forward. As their search intensifies we come closer to them. Whilst Ed finds new meaning, Merf deals with his own bad news by focusing on the Choirs revival and Gwyn laughs at his prostrate cancer diagnosis and walks on the wing of a plane to raise money. Finally, they raise themselves and travel to Northern Ireland to perform for the first time in 20 years."

Sååå sevärd, tycker jag.

     Dagens fönster ....


..... fanns i min lilla 1:a i Ystad. 

Det där fåret som mest liknar en råtta om nosen, fick jag av min syster i Australien. 

tisdag 13 december 2022

En bra tisdag ..Kör till en butik i en närliggande by och hämtar ut paket och blir sååå glad när jag kan visa kassapersonalen hur man räknar ut vad en postens vadderade påse - en som ska skickas utrikes -  kostar, men egentligen tog det tid innan dom trodde mig. 

Tänker ofta på hur dåligt det är av butikschefer, detta att inte se till så att de som arbetar i kassan - och som dagligen ska hantera postärenden - inte får lära sig detta ordentligt. Det är illa skött mot personalen (som får känna sig mindre vetande) och det är även oförskämt mot kunderna. 

Dålig service, helt enkelt. 

Jag har skrivit om detta tidigare, men gör det igen: det tar TID att lära sig allt om hur man skickar paket runt jorden ., ordnar med tullhandlingar etc, plus allt det övriga, sådant som handlar om fullmakter och Gud-vet-allt, allra helst när man, inom vissa områden, kanske hanterar dem bara någon enstaka gång per år. Men detta att ha koll på hur man skickar paket, det tycker jag är grundläggande ., det borde alla få träna på, särskilt innan man landar i julmånaden.

Det handlar också om yrkesstolthet - alldeles oavsett vilket yrke man råkat hamna i eller sökt sig till -. Att man vill göra ett bra jobb.


I det avlånga paketet låg dels den fina teckningen/målningen/trycket som jag beställt, men också en väggkalender av samme man, Henning Trollbäck. 

Å, den är så vacker! 

Den är ganska stor och jag får fundera på om det ska få bli en julklapp  eller om jag behåller den själv.

Och nu kan jag ju träna på att teckna vackrare tulpaner än mina egna som blir enahanda och ganska fula.

Här under några småbilder från kalendern, frånsett då tulpanerna som står här på rumsbordet. 




















Natten mot idag var det på tok för varmt i sovrummet och då får jag alltid mardrömmar.  

Drömmen i natt slog alla rekord. Då befann jag mig i yttre rymden på något vis och plötsligt sögs jag ut ännu mera i allt det svarta - jag liksom kände hur otroligt fort det gick - och jag kunde på inga villkors vis hålla  mig kvar, utan bara svischade iväg. 

I drömmen tänkte jag att "jaha, är det så här det går till när man dör?"

Otroligt olustigt var det.

måndag 12 december 2022

Erkki  ...

Kunskapskanalen ikväll och Erkki Makkonen från Finland tävlar i att simma i isvakar.

När han inte tävlar, går han ner till sjön och badar, iklädd endast stickemössa och badbyxor.

Länge blir han i .., simmar och har sig.

Efteråt tar han sin rullator och ger sig av hemåt, fortfarande endast i badbyxor.

Och så går han på gym och tränar, för "när man simmar behöver man starka lårmuskler", förklarar denne  friskus.

När filmen spelades in var Erkki nittioett å r.

Dagens fönster ...



... fångades i Halmstad och byggnaden med den i mina ögon så härliga färgen, heter Gula Briggen och var tidigare ett fängelse. 

Om jag har fattat det rätt är det nu ett hotell. 

Jo, så är det.

Här kan man få veta mera och har man inte nött in namnet Gula Briggen tidigare, så har man det efter att ha läst på den sidan. Garanterat. 

Biokväll och lite annat ...

Så var vi då igårkväll inne i Halmstad och tittade på filmen "Min vackra stjärna" - en titel som för mig är helt obegriplig i sammanhanget, men så är det ju ofta med titlar. 

Vi var kanske åtta personer i hela salongen, så det var gott om plats. Och filmen var låååång, lite mer än två timmar. 

Hur var den?

Jo, en inte alldeles typisk Kore-eda-film, såväl pv som jag själv hade svårt att hänga med i svängarna, särskilt i första halvan av filmen. På väg hem liksom "dissekerade" vi handlingen, i ett försök att få kläm på det hela. 

"Ja, men just det, så kanske det var tänkt!"

"Jaha .., utspelade den sig i Sydkorea, jag trodde det var i Japan!"

Bra skådespelare, som alltid i Kore-edas filmer och ingen är enbart ond eller god .., jag älskar att människor skildras med så mångfacetterade personligheter!  En liten kille på kanske 5 år, kommer in i bilden efter halva filmen och hjälp, vad den pojken betyder mycket! Helt obegripligt hur en så ung gosse kan agera sååå bra!

Så här skrev Aftonbladets recensent Emma Grey Munthe och jag håller med i allt. 

"Den vanligtvis finlirande regissören Hirokazu Kore-eda brer på tjockt med sentiment, förenklar, överlastar med känslosamt pianoklink och dito gitarrplink. Men någonstans där under finns precis som i hans långt bättre "Shoplifters" fina skådespelarprestationer och en varm – och emellanåt rolig – berättelse om hur hittade och valda familjer många gånger övertrumfar blodsband, och om hur det tar en by att ta hand om ett barn. Utspridda här och där finns scener som kommer att sitta kvar länge i hjärtat, för hur Kore-eda med små medel förmedlar något stort om människan och vad vi kan vara för varandra."


Björn Jansson i SR:s Kulturnytt tyckte annorlunda. 
(Fällde vi några tårar ..? Nej.)


Betyget från mig blir en stark 3:a och pv - som inte är hemma och därför inte kan sätta något betyg - menade att filmen hade mått bra av att kortas ned med kanske en kvart. Båda var vi eniga om att det kanske vore en idé att se om filmen senare - hemmavid - då brukar man se det hela med andra ögon -. 

Och fotot var  U N D E R B A R T.

(Den fina julgranen stod på Lilla Torg, alldeles intill biografen).

söndag 11 december 2022

Dagens fönster ...



.... finns i det gula huset, men bilden togs för sex år sedan. 

I år det här datumet har alla tre hyacinter som jag köpt inte visat tillstymmelse till att vilja växa, så det här var nog ett bra köp .. , jag menar, skönheterna på bilden. 

Den lilla ljuslyktan var en julklapp från Emma.

lördag 10 december 2022

Idag och igår ...

Idag. 

Stillsam förmiddag. Frukost och korsordsknåpande (för min del) och pv som bakade sitt långpannebröd, samt kanelbullar. (Han gör två degar samtidigt).

Vid tolvtiden hämtade vi Sonja och körde in till Halmstad .., mötte upp hennes dotter Maria och så åt vi lunch på indiska restaurangen med det pretentiösa namnet "Best of India". 

Nåja. Idag var det verkligen betydligt godare än förra gången .., det var helt otroligt vilken skillnad det var. 

Sonja, som är aningen skraj för stark mat, tog redan när vi satte oss någon slags tablett för att klara magen och det kanske behövdes.

Bilden visar min tallrik. Mest vegetariskt ., bara en liten sked med lammkött i sås (starkt).  

Efteråt berättade Maria om sin sex veckors rundresa i Indien (då var hon ung) och det var hur intressant som helst. Det handlade om chocken dom första dagarna, smutsen, alla människor, alla ljud, färger och dofter (och odörer) .., men också hur mycket hon tyckte om det hela. Det gjorde däremot inte hennes pojkvän, som helst ville komma därifrån så fort som möjligt.

Igår. Pratade med 3-åringens mamma som var lyrisk över hur pedagogiska lärarna på sonens förskola är och hur oändligt mycket barnen får lära sig!

Kanske hade hon - ungefär som jag själv - bilden av någon slags barnförvaring innan dom själva fick barn. Nu är det helt annorlunda tankar!

Och jag fick ta en titt på förskolans hemsida och översköljdes av glädje och tacksamhet över hur engagerade lärarna tycks vara! Och så påhittiga! Skickade ett mejl och tackade dem .., tänk, vi lämnar ju det allra käraste vi har i deras händer och hur mycket betyder det då inte att det känns bra.

Nu fotboll (Marocko leder över Portugal ., tänker på annannans man .., han har det nog svettigt just nu) och så har jag tittat på när Svante Pääbo fick ta emot Nobelpriset och tidigare idag såg jag en intervju med samme man och tänkte att han har sån utstrålning .., han ser så glad ut. Det är inte ofta män gör det, tycker jag .., inte så där så dom har väldigt glada ögon. Hur jag än försöker komma på någon, så kan jag inte göra det.


Min pappa hade sån blick ibland. 

Här på besök hos mormor i Dikanäs .., på väg hem efter en bilresa i Norge.

Ja, sånt kan man grunna på. Glada ögon, alltså.

Ett något försenat lördagsfönster ...


Letade en sak, fann ett annat. Ett härligt, ruffigt fönster från Kina! 

Från Kina ..? 

Aha, då måste det ha varit Cruella/Helena som hade håven redo och jo, så var det. 

Så här skrev hon: 

"Hej, skickar ett fönster från ett gammalt fabriksområde som nu hyser gallerier, ateljéer, små restauranger och hantverksförsäljning. 

Området heter Redtory och här låg Sydostasiens största konservfabrik på 50- och 60-talet, understödd av Sovjetunionen.

När Kina och Sovjet inte längre stod på god fot bar det sig inte längre och området förföll."

fredag 9 december 2022

På agendan ....

Den japanske regissören Kore -Eda Hirokazu tillhör mina favoriter, ja, när det gäller filmer som får mig att må bra. Jag har sett flera stycken av hans alster och har ännu inte en enda gång blivit besviken. Den senaste var "Still Walking"; den såg jag 2020 via Triart.se.


På söndagkväll är det dags för hans senaste film vars titel är "Min vackra stjärna" och den går på Röda Kvarn.

Den har fått jättefina recensioner, vilket ju inte garanterar nånting alls, men jag kan väl inte drömma om att just denna skulle vara någon slags flopp.

Och eftersom husets herre bjöd på julbordet igår, bjuder jag honom på bio. 

Det var länge sedan sist och ska bli sååå roligt.  

(Varför tycker jag så mycket Kore-Edas filmer? Jo, för det är ett slags långsamhetens lov i dem .., och enligt mitt sätt att se det - sååå vackert filmat -!)

Annat?

Jo, äntligen är dagens korsord i DN löst. Jag började med det tidigare idag och har - med ojämna mellanrum - tittat till det. 

Så kom pv hem och då hjälptes vi åt. Härligt att kunna lägga det åt sidan.

Nutidsquizet - dagens resultat -.

Så här blev det. 

Pv hade 8 rätt (kommer inte ihåg vilka fel han hade .., han kommer in och berättar i samma stund som jag själv vaknar ...) och själv hade jag 7 rätt. 

Fel på musikfrågan ..., Tiktok, samt sms:et.

En stulen hund .., ett besök i Löberöd och lite annat ...


Pratar med min syster i Skåne. Hon sitter i sin lilla Toyota utanför sjukgymnasten i Löberöd - agerar chaufför alltså -. 

Vi pratar skidåkning på tv och lite annat. 

"Hörde du om Birgittas hund   ?" säger hon plötsligt. 

Nej, det har jag inte hört. Det visar sig då att B:s hund Beau varit ute på tomten (som är inhängnad) och när B kommer ut, är hunden försvunnen. Bara borta och en bit av stängslet saboterat! 

Panik, förstås! 
Så småningom ringer en veterinär som fått in Beau och han har då läst av chippet och på så sätt fått veta vem som är ägare. 







Någon hade tydligen hittat Beau i en park långt hemifrån och hur han kom till veterinären visste inte Birgitta. 
Hu, så hemskt! Jag vet inte vad jag skulle ta mig till, om vi kom hem till ett tomt hus - där ingen stod och viftade på den lilla svanstippen så snart man visar sig -! 

"Lite annat" står det i rubriken. 

Lite annat kan vara en film på Twitter som visar en sårad ukrainsk soldat som ligger på ett flak och nu transporteras vidare för att få vård. Intill honom sitter en annan soldat .. dom sjunger den här sången "Slava Ukraini", även den skadade sjunger med så gott det nu går .., han är vit i ansiktet och man ser hur han knyter händerna hårt, hårt mot bröstet .., och han har ju så ONT och var gång jeepen eller vad det nu är kränger, vrider han sig i plågor och han visar sin vigselring och säger att han tänker inte dö, han ska ju bli pappa. 

Nej, jag klarar inte att se hela filmen
Jag skrollar vidare och tänker att .., jag undrar jag .., om du verkligen får uppleva att bli pappa.

Vilket totalt vansinne krig är.

Fredagsfönstret ...



... fångades igår, när jag var på väg ut med frö till fåglarna (och ekorren). 

Det är alltså dörren till uterummet som var helt igenfrostat och där inne skymtar två fönster.

Idag är det mer slask. Det plaskade under skorna när jag i morse var ute i samma ärende som igår. 

Just nu ser jag snöflingor komma från väster .., det blåser också.

Mera vackert ....

I förrgår lade jag ju in en bild på det vackra utrikes-portot, det med blåklockor. Konstnären/illustratören visade sig då heta Anna Handell och när jag tittade in på hennes hemsida, upptäckte jag hur mycket vackert som helst, ja, det tog aldrig slut! 

Så mejlade jag henne igår och frågade om det var okej att lägga ut bilderna med dom åländska frimärkena och idag hade jag ett såååå rart svar och jodå, det var inga problem! Tänk, så många vänliga människor det ändå finns här i världen! 



Då börjar jag med hennes skiss till  blåklocke-portot. 

Det ser ju inte så märkvärdigt ut .., nästan så man (jag) tänker att "det borde man väl kunna göra ...?"



Men sen blir det värre. Och så fint det börjar bli!



Och så det färdiga frimärket, med bakgrunden så där i fjärran. 

Nästan som morgondimma. 

L j u v l i g t!


Och sist av allt, fågelmärkena som lyckliga människor på Åland kan använda sig av, kanske när det ska skickas inrikes brev. 

Men titta, det står FRISV nere till höger .., betyder det frisvar, kanske?

Tack Anna att jag fick lägga upp bilderna här! 

Apropå detta med porton, så kan jag meddela att i april släpps i vårt land utrikes porto i häften om 5 märken, eller så kan man såklart köpa dem styckevis (22 kr/st) och följande står att läsa på Postnords sida:  



Frimärkena i häftet visar fem av Hilma af Klints målningar som ingår i serien ”de tio största”, nr. 1, 2, 4, 5 och 7. 

Målningarna beskriver människans levnadslopp från barndom till ålderdom."

torsdag 8 december 2022

 Min egen julklapp eller födelsedagspresent eller ...



Den här. 

Konstnären heter Henning Trollbäck. 

För några år sedan illustrerade han frimärken för Postnord och jag minns att jag visade bilder av dem här på bloggen. 

Han finns på instagram och där upptäckte jag att han har en webbshop. 

Det gick snabbt att jag skuttade dit och det gick lika snabbt för mig att lägga en order. 

Ett tryck förstås. 

Och jag är så glad, så glad!

Krångel och lite annat ...

Ibland kan man tro att världen har blivit galen. Att något slags vansinne drabbat människor. Det tänkte jag på när jag igår hörde talas om planer på en statskupp i Tyskland. Statskupp nu .., 2022 i ett för oss närliggande land! Det känns ju helt ofattbart.

Och inte är det bättre på andra ställen. I Iran hängdes nu på morgonen en ung man som vågat demonstrera och i Peru är det hela-havet-stormar när det gäller vem som ska leda landet.

Igår totalkaos på svenska järnvägar, idag har tågen åter börjat gå. 

Jag var övertygad om att detta var ett cyberangrepp, men den alltid så trygge Bengt Olsson, presschef på Trafikverket - han borde för övrigt tilldelas någon stilig medalj för att han öht orkar komma till diverse tv-studior för att förklara varför tågen inte går - han menade att gårdagens haveri berodde på att telefonsystemet uppdaterats.  

Nog måste man väl ändå vara något av en självplågare för att ta ett sånt arbete? Presschef på Trafikverket, alltså. Och fy, till regeringen som prioriterar vägunderhåll i stället för att rusta upp järnvägen! 

Kakburken, vad symboliserar den, kanske någon tänker. Jo, den stod på kassadisken i ett litet café i Berlin (tänkte på statskuppen som inte blev av),  inte långt från hotellet där vi bodde. Men den får mig även att tänka på Barbro Lundmark i Malå. Denna Barbro arbetade som brevbärare under mängder av år hemma och jag tyckte så mycket om henne. Det gör jag ännu och igårkväll blev det ett långt samtal mellan oss. Helt ärligt vet jag ingen som bakar så ofta som denna Barbro och noggrann är hon också!


Så här såg gårdagens kakbak ut . 

"Men jag äter knappt några bakverk själv .., jag hade ju förstadium till cancer i magen och kan inte äta mer än 2 dl åt gången, men jag tar med mig kakor eller bullar när jag tittar in hos grannarna eller när jag får besök ...", förklarade Barbro.

Nu är klockan snart halv tolv och harry ska få gå på sin andra runda. Världen snurrar på, men här är det mesta sig likt. 

Inte en enda fotbollsmatch idag - sååå tomt -! SVT:s Samir Abu Eid bjöd på ett härligt reportage, inspelat i närheten av stadion, där mängder med kvinnor gladdes över att Marocko gått vidare till semifinal. Ett annorlunda reportage. 

Och Sigge sover här intill mig och 13.55 börjar skidskyttet i SVT 1. Hurra!

Dagens fönster ...

Ja, här finns minsann fler fönster i huset, så här kommer det som vetter mot väster, mot havet till. 

Är så glad för adventssjärnan. S o m  jag som ung önskade att vi hade haft någon annan variant - helst dom rödorangefärgade i papper -  dom som kamraternas föräldrar hade hängt upp, men hos oss var det den här varianten. 

Kom långt om sider till pv och upptäckte att där hängde just en sådan. Och sedan har jag nog inhandlat en själv  också. 

Läste ett inlägg (som försvann i all hast) om att leva i nuet. 

Jag tänkte att jag lever i tre olika dimensioner: tänker ofta på förr, tycker mig leva i nuet, men drömmer också om vad som komma skall. Om man nu får vara med framöver, alltså.

onsdag 7 december 2022

Spridda skurar om allt och inget ...

Att vi är en utdöende skara, vi som fortfarande ägnar oss åt julkortsskrivande, jo, det inser jag. Och jag minns ju när jag hade ansvaret för att beställa frimärken till affären (sååå roligt det var!), hur det minskade för varje år. 

Vi har till och med haft sommarjobbare som inte hade en aning om vad ordet "porto" betyder och att då välja valör till olika försändelser (vikter), blev rena gallimatisen. Nåja, det är väl ett tecken i tiden, om något. 

Men jag kör på. Jag tycker faktiskt att det är roligt med julhälsningar, även om det blir dyrt. 

Valde ett riktigt "tomtigt" julkort till min syster i Australien, men tänk .., återigen hade jag glömt  bort postnumret där hon bor! Förr skrev jag minst ett långt brev i veckan och då satt det ju som gjutet, nu fick jag verkligen fundera. 

Till sist kom jag på det ... "Hallett Cove, 5158, South Australia"! Postade det idag (kommer kanske inte fram i tid, men paketet har hon redan fått), men titta, vilket underbart vackert frimärke!! Illustratör är Anna Handell. Ta gärna en titt på hennes hemsida .., hon har även illustrerat frimärken som säljs på Åland och även designat filtar och annat hos Klippans Yllefabrik. Och titta här .., postens blå fodrade påsar! 
















Så här såg det ut i min verkstad. Och nej, jag är inte lika konstnärlig och produktiv på det viset som till exempel Mian i Falköping eller Eva Grelsson på Rödön, men alla kan inte ha den gåvan. 

Mera? Idag den sjunde december är det på pricken fyrtiosex år sedan min pappa dog. Det känns som hundrasex år. Han var då två år yngre än vad jag själv är nu. Och igår var det tretton år sedan Gunvor - pv:s mamma - gick bort. 

Ännu mera? Rekommenderar gårdagens "Utrikesbyrån" i SVT. Det här avsnittet handlade om spioneri och hur utsatta även vi är i vårt land. Här en länk till programmet

Lyssnade även till Europapodden, som jag sällan eller aldrig missar. Den här gången irriterade jag mig på programledaren Claes Aronsson och det händer nästan aldrig annars. Jag tyckte att han snoppade av EU:s Brysselkorrespondent/expert Susanne Palme och så skulle han bestämma vad veckans "snackis" skulle vara ., jo, det skulle handla om sport - förmodligen för att han hade nåt påhittigt om just detta -. 

Och nyheterna berättar om planer på en statskupp i Tyskland (!!!) och även om svenska företag/regioner som utsätts för cyberattacker. Jo,jo. Nu är nog det kokta fläsket stekt .., nu har vi nog retat upp den ryske presidenten och hans anhang, så där så vi ska få veta att vi lever. Stackars, stackars alla som nu får vänta och vänta på sin arbetslöshetsersättning!! Tänk, alla ensamstående med små marginaler!

Dagens fönster ...



finns här i gula huset, men det såg ni väl - i alla fall om ni spankulerat omkring här ett tag -. 

Och som synes fick vi snö idag. 

Utanför affären mötte jag en dam (hon hade nyss varit och tränat i tre timmar - varav en timme bestod av simning - och är i alla fall garanterat äldre än jag själv ..., men så såg hon ut som en nyponros också!)  och hon berättade att SMHI hade sagt att vid tolvtiden skulle snön komma till Halland och när klockan var tio minuter i tolv, då föll snöflingorna!

Inte illa. 

Men stackars pv som cyklar hemåt. Måtte han inte halka omkull nu!

tisdag 6 december 2022

Maja, hon kan hon ....


Maja är dotter till Eva i Tyresö. Hon är sjuksköterska och är vacker som en dag - så där naturligt vacker -, ja, man kan tro att hon är sprungen från den italienska myllan. 

Det hade man nästan  kunnat tro om Eva också, när jag tänker efter. 

Jag minns hennes och den halvlånges bröllopsfoto, jo, där hade hon kunnat vara en Signora. Då var hon betydligt mörkare i håret. 

Den som har gott minne, kanske kommer ihåg den där härliga mattan som vi fick i present av Maja. Den där hon vävt in segelbåtar och grynnor och skär! Som matt-trasor använde hon sig av den halvlånges tenniströjor och jag tycker sååå mycket om den mattan!

För någon dag sedan berättade Eva att Maja hade ställt ut sina mattor på någon julutställning - eller kanske hantverksutställning - och jag frågade, så där i förbifarten - om Eva hade någon bild på mattorna? 

Jo, då kom den här bilden. Gult är inte min favoritfärg, men hade jag haft tapeter och möbler som passat till, hade jag i alla fall blivit väldigt glad av alla dom röd-gul-gröna färgerna. 


Hur Maja som har fullt upp med jobb och allt det andra, hur hon dessutom hinner väva, det övergår mitt förstånd! Här fick jag några att välja på i alla fall, men jag föredrar mer enfärgade mattor. 

Olika längder var det också .., alla över 2 meter långa. 

Och alla är till salu, bara så ni vet.

Sjätte december ...



Nog blev jag måttligt irriterad över att pv glömt att lämna  pannlampan hemma, när han vid sextiden ikväll gav sig av till styrelsemöte för kören. 

Men .., å andra sidan .., vem behöver pannlampa när det är fullmåne?

(I alla fall kan man tro att det är fullmåne!)

Dagens fönster ...
















Ja, det fångades en sommardag för många år sedan .., fönstret satt i en liten stuga på Kvarnsjöns Camping i Jämtland. Jag tyckte att jag hade kommit till himlen.

måndag 5 december 2022

På väggen hos Babsan ...



Den här är från Babsans makes farmor och den här typen av väggklockor tycker jag mig känna igen från min barndom, men där tänker jag nog fel. 



Och här är den som så mycket påminner om den jag ropade in, som inte alls fungerar. 

Likadana pärlemorinlägg och åttkantig form. Den kanske också är från Waterbury Clock Company?

Tack Babsan!

Spridda skurar om sånt man tycker om ...


Kan man vara förälskad i väggklockor? Jo, det kan man. I alla fall om man heter Elisabet Nilsson. 

Här i huset finns dels väggklockan från mitt barndomshem (här t.v)  och den är inte direkt vacker - eller egentligen inte alls - men den väcker ju ändå känslor. Hur många tusen gånger såg jag inte pappa dra upp den klockan?  Det är väl just den biten som värmer hjärtat. Den slår jämna och halvslag och låter mycket. Det har hänt att någon övernattande gäst helt enkelt fått stopp på eländet, för att alls kunna sova.

I gästrummet hänger en klocka som ropades in på auktion i Heberg och som jag föll pladask för! Å, så vacker den är! Problemet är bara den är mer som enbart ett skal .., den visade sig sakna såväl lod som nyckel, ja, säkert var det nånting mera, kanske någon visare också. (Jag fick den för 250:-).

Den visar alltid samma tid och går därmed rätt två gånger per dygn. Alltså är den enbart till lyst. 



Så här såg den ut när den fick besöka urmakaren i Falkenberg, herr Glamheden. 

Nå, det hjälpte föga .., han berättade att det är hopplöst med reservdelar till just denna skönhet och nu hänger den på väggen i lite ensamhet, men får ju ändå lyssna till pv:s pianoklinkande och när han övar på basstämman inför någon konsert. 

Lade ut bilden på sociala medier och någon av bloggvännerna visade sig ha en exakt likadan klocka, men vem var det? 

Var det du, Babsan?


På köksväggen - och lite på sniskan - hänger den här klockan som har sitt ursprung i pv:s föräldrahem. 

Inte en enda gång har jag hört den slå och det är många år sedan den öht gick, så den har jag föreslagit att vi kan ta ner.

"Ja, men så tänker hon minsann inte om klockan på bilden ovanför ..?" är kanske tanken som då dyker upp. 

Helt rätt. 

Men jag tycker kanske inte att den är så fin.  Fast .., om jag hade vuxit upp med den ...? Ja, då hade känslan nog varit en annan.


I fredags kanske .., upptäckte jag på hemsidan hos Hebergs Auktioner den här skönheten och det kan jag säga att det blev brått att lägga ett bud. 

Det gjorde jag även på en oljemålning av den småländske konstnären Owe Persson, men den gick mig förbi och det kan jag leva med. 

Men så igår .., upptäckte jag att ingen annan budat på den här klockan och den blev min!! Hurra!

För 220 kronor hamnade den här hos oss och den är så vacker, så vacker och är tillverkad i Connecticut i USA hos The Waterbury Clock Company som grundades i mitten av 1800-talet och långt senare blev detta mer känt som Timex. Nu har jag sms:at herr Urmakaren i Falkenberg för att höra om denne urtrevlige (oj, det blev ju fyndigt!) man ännu är i gång med sina klockor, så får vi se hur det går. 

Så var det med klockorna.

Måndagsfönstret ...


... skymtar lite till vänster .., ja, det var i somras det, förmodligen en lördagmorgon när pv just hämtat tidningen och tagit sig an korsordet. 

Ja, just det ja, nu gäller det att komma på det lååånga ordet som alltid ligger där till vänster.

Detta är han suverän på; att klura ut hur man kan få till ett ord som är så krumelurigt och som man sällan - eller aldrig - har hört talas om. 

Arbetsklädd tycks han också vara. Kanske skulle han hugga ved eller ta bort lite sly i slänten ..? 

Och det måste man ju säga, att nog är det härligt med sommar!

söndag 4 december 2022

Vi mötte Josef ....


Vill bara berätta att eftermiddagens julspel i Nicolaikyrkan i Halmstad, blev något av en otrolig hjärtevärmarhistoria!

På bilden syns Josef, den väldigt havande Maria och hennes storasyster Monika. 

"Stjärnan" heter teatergruppen med en blandning av funktionshindrade ungdomar och mer normalstörda och oj, oj, oj så bra dom var!

Allt kanske inte gick som på räls, men det spelade ju ingen roll. När Monika frågade sin syster vem som var pappa till det väntande barnet, svarade hon "Josef". 

"Men.., hrrmmm, jag trodde ju att det var Gud ..?" sa Monika. 

Nädå. Det var Josef, men denne Josef, han var mer tveksam vem som egentligen varit framme och gjort hustrun gravid. När det lille Jesusbarnet väl kommit till världen, undrade moster Monika vad den lille skulle heta? "Josef", svarade Maria med säker röst. "Jaha .., men  .., inte Jesus då ..?`" fortsatte Monika. Nej, Josef. Alla log. Jo, det är praktiskt att kunna ändra historien lite som man tycker.

En dansgrupp var också med och gjorde det så vackert med sina fanor! i helvitt förkläde och blå plasthandskar syns barnmorskan som förlöste Maria. Det var en Bestämd Dam, vill jag lova.

Nå, när allt var tillända (Kammarkören bistod med vacker bakgrundssång) utbröt stort jubel och mängder med applåder från församlingen - det var fullsatt även idag - och de medverkande bugade och bockade och ville ha mer och mer applåder och jag höll nästan på att börja gråta, så rörd var jag. 

Det var helt enkelt såååå mycket glädje med i spelet!

Och det var på väg till bilen som den nyblivne fadern Josef passerade oss. 

Nu är vi hemma och tittar på fotboll. Harry snarkar. Livet känns bra. (Ett dopp i ett 5-gradigt hav blev det förresten innan julspelet). Hoppas att den som eventuellt tittar in här - Guy, t ex - har haft en bra dag. Han fyller år idag! Grattis fine Guy! Hoppas också att Bente, som ramlat och slagit sig fördärvad, kryar på sig!

Söndagsfönstret ...



Ett vackert andra-adventsfönster kom susande från Sankt Olovs kyrka i Skellefteå och då anar man kanske att det var stor-baderskan ellem som hade håven redo! 

Tack ellem!

lördag 3 december 2022

Lördag med lite av varje ....(skrev söndag först, ja, ja ...).

Pv hade ju sin konsert (eller mer: deltagande musikaliskt i julspelet) i kyrkan och själv tittade jag lite förstrött på Viaplay och skidåkningen, men tappade bort mig, ty på SVT1 var det ju skidskytte! 

Ja, ja, det blir fler tävlingar i vinter. 

Telefonen ringde .., och så kom pv:s kusin Maria på besök och hade med sig underbara lilla Alice, som är precis lika dement som Nelly var och nästan helt döv. 

Men man kan få leva och vara med ändå, det tycker jag nog ., och allra mest tyckte jag det när hon i bilen på väg från Skallkroken satt i mitt knä och lutade ansiktet mot min axel.

Skallkroken? Ja, Maria satt i soffan och vi hade druckit glögg och tagit en lussekatt, när hon berättade att egentligen hade hon idag tänkt ta ett dopp tillsammans med en väninna, men sen tappade hon lusten och det hela blev inställt. Men baddräkten hade hon (kusinen) ännu på sig, ja, under allt annat.


Så bra! Gör dig klar så åker vi bums! sa jag och den redan baddräktsklädda såg ut som om hon skulle svimma! Vad då ..? Nu på studs! 

Jepp, sa jag och packade ihop badväskan och så var vi iväg. 

Det var väl några enstaka plusgrader i havet, men huuuu, så jag fasade för att helt nedsänka min frodiga lekamen för att simma någon längd mot land! Maria hakade galant på! Imponerande!

Sen åkte vi fort hemåt .., pv kom från konserten och det dracks te och blev skinkmackor med stark senap och Alice var väl inne på ungefär trettiofem tusen steg och stod i hallen och tittade rakt fram, när Sigge kom gåendes i pannrummet och stannade till - va, en ny Nelly ....-? 

Tänk, så djur känner sig på hur det är fatt med andra djur! Sigge satt blick stilla och tittade på Alice som i sin tur inte brydde sig och sen kom Sigge inspatserande .., passerade Alice som vore det en gammal bekant och allt var frid och fröjd. 

Även i morgon blir det julspel i kyrkan (likadant som idag) och pv berättade - och det var bara så underbart - att i fjol när det var julspel så skulle ju Josef och Maria hitta någonstans att föda sitt lilla barn och en av rollerna hade en tös som skulle agera barnmorska. 

Den tösen dök helt enkelt inte upp till julspelet, nej, hon var  hemma och bakade pepparkakor och Jesusbarnet fick komma till världen med annan hjälp. S o m   jag log när jag hörde detta! 

Och tänk, inte visste jag att Jesu moder Maria hade en syster som hette Monika, men det hade hon tydligen, berättade pv leende. Denna Jesu moster var så där allmänt behjälplig under föreställningen. "Moster Monika". 

Det ni. 

I programmet står det att alla är välkomna; troende och icketroende, muslimer och kristna, samt funktionsnedsatta, ja, t.om vi normalstörda får vara med! Så är det också i själva julspelet.  

U n d e r b a r t!

 

Gårdagskvällen med mängder av Halleeeeeluuuja!

Lägger in en bild som visar hur det kunde se ut igårkväll, på den där gospelkonserten i Nicolaikyrkan. 

Nu satt vi bakom en pelare, så det var inte lätt att se hur många sångare det var, men säg sex, sju stycken kanske .., eller möjligen flera? Dessutom deltog kyrkans egen gospelkör - i början och i slutet -. 

Kören från Harlem är ute på en Europaturné - sexton ställen i Norden ska besökas och Halmstad var den första -. Egentligen skulle dom ha varit här långt tidigare, men så kom ju pandemin och det hela ställdes in. 

Och i förrgår, på flygplatsen i New York, ja, då visade det sig att pianisten i kören drabbats av covid, så det blev till att hoppa in för en lokal förmåga. Det gick bra, det med.

Hur var konserten då?

Ja, skulle dessa sångares energi kunna transformeras till kärnkraft, så hade vi inte haft några bekymmer i den vägen. Jag har aldrig varit med om maken. 

Liiiite knepigt var ändå för dem att få igång publiken med hallelujarop eller att prisa Herren med armarnas hjälp .., det känns inte riktigt naturligt kanske. Eller .. , hemtamt. I alla fall för dem som inte vuxit upp eller på annat sätt är vad vid frikyrkomiljöer, typ väckelsemöten.

Jag tänkte att det hela påminde om gudstjänster man sett från kyrkor i södern i USA. 

Vi pratade om det i bilen efteråt och Maria- pv:s kusin - sa: "Men man behöver inte ta det så bokstavligt, det är liksom glädjen det handlar om ..." och så kan man ju se det. Nåja, allt eftersom det hela pågick, blev vi något mer lössläppta. Till och med jag. Och kvinnan på bilden, hon hade inga problem att släppa loss.

Otroliga sångröster bjöds vi på ..., men det var såå hög volym, så jag hade svårt att höra när körledaren ville att vi skulle sjunga med, alltså svårt att höra vad han menade. 

Kyrkans egen gospelkör gick minsann inte av för hackor .., och Maria (som spelar teater och tycker om att sjunga), sa att "ja, men där skulle jag  gärna vara med!" Den kören var  v ä l  så bra, om än på ett annat sätt.

Här i alla fall ett prov på deras sångkonst, kören från Harlem, alltså. 

Efteråt blev det kvällsfika hos underbara Sonja. 

Harry låg på hennes soffa och sov när vi kom, men blev hysteriskt lycklig över att återse husse och matte  och Maria hämtade sin lilla Jack Russel Alice och så blev det någon timmes efter-surr, mest om konserten, men också mycket annat. Om minnen, t.ex.

Lördagsfönstret ...  
















Det här fönstret var såklart mitt eget, då, när jag bodde på Regementsgatan 19 A i Ystad. Hästen var egentligen ett julkort från Anja Notini och jag tycker att den var så himla fin! 

Och tänk, att jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på Ystad och den lilla ettan.

fredag 2 december 2022

Enris, skidåkning och DN:s quiz … 

Det krånglar med uppladdningen av bloggen, i alla fall om jag skriver på min laptop, så den får helt enkelt vila lite. 

Det får bli från mobilen. 

Dagens bästa blev att jag hittade mjukt och fint enris som nu står i en stor kruka på bordet i uterummet. 

Tittade även på det som utvecklade sig till rena norska mästerskapen i längdskidåkning och svenskarna hade uppenbarligen eländiga skidor och hamnade långt bak. 

Veckans quiz gick bättre än förra veckan, men ändå .., blir det frågor med sifferalternativ, då ryker jag. 

Hade 8 rätt av 10. Fel på bocken och energifrågan.

Pv sms:ade mig från jobbet tidigt i morse och skrev att nu hade jag stor möjlighet att vinna över honom, ty han hade 7 rätt av 10. Fel på musikfrågan, bocken .., samt Svensktoppen. 

Så var det. 

Nu spelar Portugal mot Sydkorea i VM och om två timmar åker vi på konsert.

Dagens fönster ....
















... fångades i det gula huset på andra sidan Ejdervägen. 

För mig känns det här som ett Tryggt Rum. Det kan ju bero på människorna som sover där sommartid, eller kanske på den randiga trasmattan .., eller på byrån som får mig att minnas barndomskamraten Karin som var sommar kom från Oxelösund för att tillbringa ett par veckor hos sina morföräldrar. 

Alltid fick jag vara med när hon packade upp från sin resväska och ytterst prydligt lade ner sina kläder (mycket modernare än mina egna) i byrålådorna och sen blev det till att gulla lite med hennes marsvin (som fick följa med till Solviksbadet ., hon hade dem i en rottingkorg med två snedställda lock) och ibland bjöds vi på saft och skorpor av morföräldrarnas hembiträde - Tant Svea - i vitt förkläde, precis som i gamla svenska filmer. 

Det var som ett helt annat liv i jämförelse med mitt eget. 

enare på sommaren kom hennes föräldrar. Dom hade en Taunus. Min pappa hade en pv. 

Sånt kan man tänka på när man har fångat ett fönster.

torsdag 1 december 2022

Och så blev det december ...


Därtill en vacker första december och nu är det alltså mindre än en månad kvar till nyårsafton. 

Höst, - och vintermånader händer inte mycket här i Stensjö, så kanske skulle man gå i idé och dyka upp lagom tills blåsipporna dyker upp under syrénhäcken hos Ecke och Britt? 

Men något har i alla fall blivit gjort. T.ex. har jag bokat biljetter till morgondagens (kväll) gospelkonsert i Sankt Nikolaikyrkan inne i Halmstad. 

Här kan man titta in i kyrkan, som är rätt mäktig.

Igårkväll låg jag och lyssnade till ett program i P1, det handlade om sömn och fångade omgående mitt intresse. 

Helt ärligt visste jag inte att under själva REM-sömnen, då vi sover som allra djupast, är vi i princip förlamade rent kroppsligt. Det kan man läsa om här!

Så har jag ikväll budat på dels en väggklocka (Amerikavarianten) och dels en oljemålning av Owe Persson, född inte långt från Ljungby, men det visste jag inte när jag lade mitt bud. 

Ramlade pladask för en annan tavla, men där var buden uppe i snart åtta tusen (vilket ju i och för sig inte är astronomiskt högt), men jag håller hårt i mina sparpengar, ja, ganska hårt i alla fall. 

Konstnärens namn var Karin Parrow, för övrigt syster till Evert Taube. När jag läser om denna Karin, f. Taube, kommer jag vidare till hennes far, Carl-Gunnar Taube, som tydligen var född i BYGDEÅ, Västerbottens län!! Va? 

Detta har jag aldrig någonsin hört talas om! Här en länk som visar vad jag menar.

Det var allt för idag.

Ajöken, sa fröken.

Ett torsdagsfönster från Schweiz .....













"Bern en morgon sent i november", skriver avsändaren som är annannan. 

Tack och bock! säger jag till denna flinka fönsterfångerska.